<<<<<< NYTT! Min roman från 2001 "Jesus kom aldrig!" kan Du nu läsa som följetong i länken här intill!

OBS!

GÅ LÄNGST NER PÅ DENNA SIDA FÖR ATT LÄSA DEN SENASTE BLOGGEN!

Många av mina vänner och fans har sagt att jag borde börja skriva någon sorts memoar eller berätta något om det jag varit med om under min 60-åriga artistkarriär. Jag vill skriva om det som faller mig in just då jag sätter mig vid datorn. Det kan bli i stort sett vad som helst. Just nu är händelser ur livet på tapeten för min del. De som känner mig mer personligt vet att jag är en synnerligen extrovert person som gärna berättar. Läs om Du vill?

På gång just nu.28.10.13

I dag talade jag med Bosse Lindström som snart börjar klippa i det stora material som vi spelade in i somras för dokumentären om han, Paulson. Jag är väldigt spänd på hur det hela ser ut. Det blev flera dagars filmning på vår gård Smöramåla i Kronobergs län. Också vid olika framträdanden. Bla.a. det i Skara på torget där.

Den stora dagen blev ju den i Norrköping med två konserter med tre körer. Musikklasserna i Norrköping var med och KFUM:s Manskör. Vi

gjorde "TIll en vildmarks-poet" tillsammans. Det hela ska kompletteras med bilder och mera snack här i Saltsjöbaden så småningom.

Jag kom just hem från en resa till flamencogrottorna i Granada på berget Sacramonte. Något över det vanliga turistandet med min bror Gunnars vänner i flamencovärlden där. Mötet med Gunnars lärare inte att förglömma då han spelade i en flamencoshow i en källarlokal nere i Granada. Gunnar är känd där som "Pojken från Lappland"eller "El Nino de Laponina". Alla på Plaza Larga känner honom. Roligt för mig att uppleva!

Just nu Buona Notte! (det får bli på italienska)

©Mats Paulson

There´s no cow on the ice!

Uppifrån det berg i Sverige, där jag bor, breder hösten ut sig över Baggensfjärden. Just nu som en kornblå yta bakom husen och de brinnande träden. Beatelund på andra sidan, på Ingarölandet, ligger där fortfarande som en vit prick. Det kändes skönt och tryggt att åter vara hemma.

Det där att känna sig hemma tänkte jag ofta på under dagarna på flamencoberget Sacramonte i Granada. Flera gånger kom ångestattacken över mig där låg ensam i mitt rum i grottan. D.v.s. ensam var jag ju inte. Där fanns Livia och Clara Divina och hennes lilla pojke och så min bror Gunnar förstås, men det hjälpte inte. Ensam med mig själv långt hemifrån i natten, med Alhambra och månen däröver om han öppnade fönsterluckorna. Visst, men det hjälpe inte.

Jag tyckte att jag skulle göra ett ordentligt försök att komma över det onda som brände inom mig. Olustkänslan nere i magen. Jag satte sig upp i sängen och försökte andas djupt. Stora andetag som fick ta tid på sig att utandas. Jag kände snabbt ett motstånd, andningen fastnade på halva vägen och jag fick flera gånger ta nya andetag. Jag ville försöka få dem att bli utandade i en följd och jag lyckades ganska bra.

Jag höll på så ganska länge med de hela andetagen där luften tycktes ebba ut långt ner i magen. Jag visste inte hur länge jag hade suttit där, men plötsligt kände jag mig tillfreds igen. Andningen var lugn och tillitsfull.

Jag tänkte: Att ha hemlängtan, kan det ha med den här ångesten att göra? Om man är hemma i sig själv spelar det då någon roll var man befinner sig i världen? Så länge man har tak över huvudet och är någorlunda mätt spelade väl det ingen roll?

Det är ingen ko på isen, tänkte jag och var så lugn nu att jag kunde se det roliga i att översätta det svenska uttrycket till engelska: There´s no cow on the ice!

28.10.13

Ur dagboken 25 april 2008

Jag tackar för alla de morgnar jag fått öppna persiennerna och se ljuset strila in från en ny dag. Är det den 25.600:e dagen jag får uppleva detta eller är det kanske den 30.445:e dagen av mitt liv. Det spelar mindre roll vilken dag det blev. Det blev det det blev.

Jag är tacksam för att jag kom fram bland alla de milliarder av mina konkurrenter som just då, i konceptionens ögonblick, var på väg mot att bli bekräftade och omslutna av det liv, det ägg, den moder som genast ville ge mig sin kärlek. Tack för att just jag fick livet! Just det liv som blev mitt.

Just i dag sitter jag framför bildstormaren, Teven och upplever hur alla vill ge mig sitt ansvar för sina liv. Debattledarna som ständigt avbryter och därmed gör sina val, oavsett om de heter Janne Josefsson eller Sivert Öholm . Alla de debattörer som vill tala om för mig att jag ska känna ansvar för alla andras åsikter och liv. Alla de debattörer som vill ha sitt sagt. Alla som vill få mig att känna deras sorg och smärta, som om jag vore någon som måste ställas till svars för deras önskningar,

Nya åsikter, nya krav på konsumtion av just deras åsikter och det som kan köpas, varor, publikationer, böcker och känslor. Viljan till makt att bryta in med ny kolonialism i våra själar, liksom i politiken. USAs eller Kinas eller andra länders.

Köp min bok! Köp mina nya ångestrop, min ångestmusik, min nya CD! Beundra mig för det pris jag fått betala för min prestation! Alla ropar efter sin bekräftelse. Alla som vill ha min bekräftelse på alla andras förtvivlade rop på bekräftelse, på deras identiteter. Det är ju det som det hela uppmanar till, så långt jag kan förstå

Jag fick ju chansen till liv utan att be om det. Jag lägger mina händer över min stora mage i kväll och hoppas jag ska komma härifrån med min egen död i behåll den 27.450:e dagen eller den den 31.238:e. Vilken spelar mindre roll.

Jag återgår därefter till början, till tillvarons stora ocean. Till att kanske födas på nytt! Tacksam över att just nu få vara den Människa jag är med allt vad det innebär!

25 april 2008

Ur röster i vimlet.

"Pappa säger att mamma blivit 15 år äldre sedan hon

gjort sin ansiktslyftning!"

©M.P.2013

30.10.13

Så minns jag det!

Mina vänner brukar påminna mig om att det är hög tid att jag ska skriva mina memoarer. Det låter så högtidligt, så allvarligt så jag kallar det tills vidare för: Så här minns jag det!

1. Bondkalas i Dämshult och en pojke som höll på att drunkna.

Gården Dämshult i Asby socken i södra Östergötland är kanske mest känd för att delar av den adliga släkten Rääf i Småland bott där under stora delar av 1800-talet. I varje fall känd av den alltmer växande gruppen hembygd- och släktforskare. Dämshult med sin mangårdsbyggnad i en dal framför en uppdämd damm.

Som jag såg på platsen med minne från mina barnaögon, såg det helt annorlunda ut.

Min pappa och mamma kände farbror Albin och tant Alice sedan ungdomen. Min mor hade träffat tant Alice på Hushållsskolan Margareta i Linköping någon gång i början på 30-talet. Båda var utbildade servitriser och visste hur gafflar och knivar skulle ligga.

Albin Karlsson var nu ägare till gården Dämshult och var dess brukare. En medellång man med stora snälla, forskande ögon. Han rörde sig med en viss sävlighet. Han hade gång på gång fått låna min pappas bil för att göra övningskörningar för körkortsprov. Det blev många gånger det och som jag minns det fick han aldrig något körkort.

Nu var min familj bjuden på kalas på Dämshult och alla samlades vid flaggstången som stod i rundeln på den nyss välkrattade gången framför ingången till huset. Farbror Albin hälsade alla välkomna med ett kort tal: I sa va välkomne allihopa!

Jag följde med min pappa och mamma till stora salen där bondkalasbordet stod dukat. Gästerna tog för sig och satte sig vid mindre bord. Jag kände sig trygg vid pappas sida, men så plötsligt kom den vänliga, snedtandade tant Alice fram och sa att alla barn skulle äta i köket.

Ute i det stora bodköket var det en helt annan stämning. En stor kokerska stod med en väldig gryta framför sig och rörde med en jätteslev och blängde på de fyra barnen som satt bänkade runt vaxduksbordet.

Jag tydde mig till Bengt som föreslog mig att vi skulle ut och leka efter maten. Köttbullarna och prinskorven tyckte båda smakade gott. En smal tant kom och dukade av och gnodde med sin grå disktrasa på vaxduken.

-Nu kan I gå ut och leka sa hon och vände bort mot zinkbänken och diskhon.

-Vi springer ner till dammen, tyckte Bengt och jag sprang efter.

Gårdshuset låg ganska högt upp över dammsjön så det blev en brant nedförsbacke. Jag ramlade och slog upp mitt knä för fjärde gången denna sommar, men reste mig snabbt och kom ner till dammbron. Där kunde vi kika ner i vattnet som stilla porlade sig ner i en bäck som började på den andra sidan bron. Stenar och grus blandade sig med långa trådar av sjögräs.

Jag vet att det finns fisk här, sa Bengt och försäkrade att han varit här flera gånger tidigare.

-Jag ser igen fisk, sa jag och såg forskade ut över näckrosorna. Bengt hade lagt sig på knä på broplankorna, lutade sig ner och kikade mot vattenytan. Han tyckte att jag skulle hämta en pinne eller något så man kanske kunde skrämma upp fisken om den nu låg på botten och sov.

Jag gick bort mot lagårn som låg straxt nedanför mangårdsbyggnaden och hittade inte något annat än gärdsgårdsstörar som var alldeles för stora för ändamålet. När jag vände tillbaka för att säga det till Bengt såg jag inte Bengt på bron. Jag sprang dit och fann Bengt liggande på botten av bäcken. Han bara låg där blek och livlös under det strömmande vattnet och stirrade med sina stora ljusblå ögon. Jag fattade mod och sprang upp till huset och kökstrappan medan jag skrek: Hjälp, hjälp! Bengt ligger på botten i dammen!

Jag minns inte mer av händelsen än att jag såg människor komma ut ur huset springande ner mot dambron.

Jag minns också Bent stå dyblöt och likblek på köksgolvet med sin mamma rusande runt kring sig med en torkande handduk.

_ Du kunde väl ha sett till Bengt så inte det här skulle hända, sa hon med sträng röst och fortsatte: Varför skulle ni dit ner och leka? Du som är äldre kunde väl begripa bättre!

Den stora arga kokerskan kom bärande på ett par byxor och en skjorta som hade tillhört hennes son. Till det tillade Bengts mamma: -En sa då allri göre si å mä nåt etter ungana. Dä kan komma till pass. Hur gammel ä honsas son nu?

Femtifyra, sa kokerskan och gick tillbaka till ostkakorna i ugnen.

-Nu får ni leke härute vid flaggstånga, sa Bengts mamma. Bare inte te dammen! Hör I dä?

Bengt som åter fått färg i ansiktet lovade det och så larvade vi oss ut, ner över kökstrappan.

30.10.13

Så minns jag det!

2. Leygrafs basker.

Jag tänder ett ljus. Utanför strålar solen över Saltsjöbaden och smälter marssnön. Radion spelar Mozart. Det är Hans Leygraf som spelar. Jag sätter mig vid skrivapparaten.

Det är 1951 och jag är 13 år och går på målarkurs. En konstnär, som heter Sven Isaksson och som varit elev hos Isac Grünewald, leder kursen. Jag är hans yngsta elev. Vi får inte använda svart. Vi får använda marinblått, bränd umbra och smaragdgrönt för att göra det tillåtna mörka. Som konstnär måste man ha basker för att tala om att man är just konstnär.

Jag är konstnär och har köpt en biljett till Konsertföreningens konsert med pianisten Hans Leygraf. Förutom konstnärskapet har jag börjat spela cello. Ett förslag som kommer från min farbror Evert som själv spelar basfiol i kyrkans orkester. Jag har f.ö. spelat piano sedan sjuårsåldern.

Jag har varit på någon konsert tidigare med violinisten Camilla Wicks och det har givit mersmak. En mexikanska med mörkrött hår och fläta. Tänk att få stå på scenen och framföra något som alla i publiken vill lyssna till, tänker jag. Att få vara något för andra. Att betyda något! Att få ett avbrott i den egna intigheten.

Publiken strömmar till i Läroverkets Aula och jag är säkert den enda 13-åringen där. I varje fall den enda med svart basker.

På programmet står Mozarts 20:e Pianokonsert som ska tolkas av den 31-årige pianisten Hans Leygraf. Det står i programmet, men först ska orkestern spela ett annat stycke.

Applåderna ökar och kulminerar när den unge, stilige pianisten snabbt går fram till flygeln. Han är klädd i frack och det svarta stora håret svajar till just när han gör en kort skakning på huvudet. Han sätter sig ner på pianostolen. Drar den till sig och ser hastigt ut mot publiken och koncenterar sig. Rätar ut fingrarna. Publiken väntar andlöst. Så lägger han ner händerna i knät och ser ut att samla sig ytterligare. Nästan omärkligt kommer händerna åter upp på klaviaturen och han ger det första anslaget. Man ser hur auditoriet, som hållit andan, låter utandningen övergå till en förlösande njutning. Man ser det också i flera ansiktens leende. Musiken svävar som något mozartskt silvrigt, blått och vitt över flygeln. Hans Leygrafs höjer upp sitt huvud, böjer det lätt bakåt och låter det svarta håret åter fladdra till.

Det är mars 2011 och jag vaknar upp i pianistens sovrum i det Leygrafska huset i Irrsee några mil från Salzburg där han har undervisat sedan 60-talet vid Mozarteum. Det har nu gått något år sedan Hans Leygraf lämnat klaviaturen och jordelivet. Marianne och jag blev goda vänner med Hans och Grete Leygrafs barn genom våra barn och redan det är många år sedan. Vi och några andra vänner är bjudna till ”Haus Leygraf” innan det ska övergå i annans ägo.

Vi får leva några dagar i detta stora österrikiska bondehus med inredning i modernistisk still ritat för pianisten och hans familj för 40 år sedan.. I Hans arbetsrum står två flyglar bredvid varandra och en annan flygel står beredd i ett rum stort som en mindre konsertlokal. Pianoelever från hela värden har bott här och fått undervisning. Många av dem är i dag kända musiker.

Vi gör utflykter till Saltzburg och Mozarteum och besöker den gamla kyrkogården Petersfriedhof. Dricker kaffe på Café Bazar där Hans Leygraf ”pauserat” under alla åren. Han påpekade själv att musiken liksom musikern behöver pauser ibland. Längre eller kortare.

Vi far till Mondsee ett stenkast från Irrsee och tar en båttur på en timme och blickar upp mot de höga alptopparna. Det känns som om vi farit runt som i ett litet tvättfat långt där nere. En annan dag är vi uppe med linbanor upp mot topparna och blickar ner i ”tvättfatet” Mondsee. Utanför katedralen äter vi wienerschnitzel och fantiserar om bröllopet i ” A Sound of Music” som är inspelad i den kyrkan.

Strindberg finns också med på ett hörn. Vi ser huset där han bodde en tid med en av sina hustrur, Frida Uhl och hennes föräldrar. En strindbergsk lycka?

Vi tar kvällspromenad vid stränderna av Irrsee och det är lite småkallt så jag har fått låna mästarens basker som ligger innanför dörren på hyllan i hallen. Det är snart natt och vi har ätit och förminskat Haus Leygrafs goda vinföråd. Marianne och jag får dela på Hans sovrum. Jag får sova i hans säng och läser en bok om Mozart och hans italienska brev, som ligger på nattduksbordet.

Det är dags att lämna Irrsee och ”Haus Leygraf.” Vi tackar våra vänner Mimmi och Christofer och jag upplever en bitterljuv känsla av tacksamhet över att ha fått komma hit och verkligen känna den miljö som vi kanske anat varje gång vi hört Hans Leygrafs musik ända sedan den där första gången vid konserten i Läroverkets aula för 60 år sedan.

Innan vi reste sa Christofer att jag kunde få Mozartboken med mig hem.

- Vi ska ju ändå tömma hela huset och kan inte ta med allt till Sverige. Och …du kan ta baskern med. På något sätt tycker jag att Du passar i den!

Gissa om det finns många Mozarttoner gömda i den baskern! Jag vet!

Om Du vill fortsätta att läsa min blogg och inte vill gå genom Facebook kan Du gå direkt till min hemsida: www.matspaulson .com/Se vad Mats skriver på sin blogg!

31.10.13.

Så mins jag det!

3. Hemma igen i nordlig höst och minnet av nygrillade sardiner på Malagas strand.

Jag kom hem till Sverige för några dagar sedan och björkarna stod som brinnande lågor i gult och rött. Det var kallt och det kändes också i muskler och leder. En shock naturligtvis för armar och ben som ett par dagar tidigare gått på Malagas strand i trettio graders värme. Det var svårt att komma upp ur sängen, men naturligtvis gick det, men med ett stort motstånd.

Olga, en god vän till min bror Gunnar, körde ner från Granada till Malaga med en hisklig fart. Det var resans sista dag och vi skulle så småningom till flyget. Vi kom ner till El Palo, en förlängning av Malagas strand österut.

Vi kom lagom till lunch, till en restaurang på stranden som Olga kände till, där kyparna sprang omkring bland gästerna med olika fat fyllda med sardiner, gambas eller bläckfisk. De skrek ut vad de hade på tallriken, liksom en sorts aktion. Gästerna skrek tillbaka och gestikulerade.

-Här, här, jag vill ha mera bläckfisk! En sardin till! Hör ni inte! En kypare svarade med grov brottarröst: Jag hör inte för jag skriker själv och alla andra ”camareros” vrålar!

En vinkypare kom och fyllde på det av det röda. Så beställde Olga en ”serveza” och frågade om efterrätten. Det blev en paj, som smakade jul, d.v.s. risgrynsgröt, en bit nöttårta och en assiett med färsk mango.

- Un otra copa de vino tinto, skrek Gunnar och böjde huvudet bakåt i det samma som hans hippiehårsvans slängde till. Jag satt förmodligen och såg rätt nöjd och mätt ut.

Allt var lugnt nu och kyparna hade slutat sitt aktionspass och stod och hängde vid utskänkningsdisken. Gunnar log mot Olga och jag nickade till sövd av havsvinden som låg på med jämna gröna vågor.

1.11.13

Twitteraugust bryter ihop!

Det är synd om människan!

Till slut hade August börjat twittra, men han var inte nöjd. Visserligen var det en stor konst att uttrycka så mycket som möjligt med ett ytterst begränsat antal skrivtecken, det hade runristarna lärt honom, men det kändes alltför trångt över bröstet.

Att SMS:a kändes något bättre, men det var besvärligt med bokstavs- och sifferknapparna. För övrigt tog det alltför mycket tid att läsa stora textmängder på den lilla skärm som hans minitelefon erbjöd.

Det fanns en tid då han mailat till sig själv för att komma ihåg alla sina tankar och skaldeförsök, men det hade slutat med att mediet blivit trögstartat och att muspekaren hängt sig. Han hade slängt det brutalt i golvet med sådan kraft att det startat av sig självt och spelat temat ur Beethovens nionde symfoni med enkelt, plingande synthljud. Det tystnade först när August hällt en karaff porlande vatten över det. Men innan dess hade det ändrat tonart och spelat ”helan går”.

Det var alltså så August i stället börjat twittra med påföljd att hjärtat hotat att spränga bröstkorgen. Känslorna hade slagits t.o.m. inbördes för att skaffa sig mer utrymme i sin formuleringsiver.

Det var då han brutalt slängt sig ner vid skrivbordet med de välformaterade pennorna, rivit sitt Strindbergshår och slitit till sig ett kvartoark och börjat skriva. På riktigt!

2.11.13

Så minns jag det!

80-talsturné i Norrbotten - Lappmarksdoktorn slår dövörat till!

Kan doktorn komma?

Det är tidigt 80-tal. Jag och min dragspelare Leif Hermansson sitter i den trygga 245:an. Det blåser snålt över kylaren från lågskogen på väg från Arvidsjaur upp till Arjeplog. Det är en stor dag, jag ska få sjunga för lappmarksdoktorn Einar Wallquist på Silvermuseét. Legenden som skrivit böcker som “Kan doktorn komma” och som gjorde fina illustrationer, akvareller till sina berättelser. Mina föräldrar stora idol. Kanske kunde jag få köpa en akvarell och ge till min mor, tänkte jag.

Den tanken slog mig just som vi svängde av inne i byn och upp till det fina, moderna lasarettet. Vårt uppdrag var att ha ett sångprogram på långvården nu på dagen innan kvällskonserten hos doktor Wallquist på själva Silvermuseét.

Doktorn hade skrivit om hur han på 20-talet kommit hit upp till Lappmarken och börjat sin pionjärverksamhet och vandrat over myrarna med sin doktorsväska, farit med långbåtar längs med strida forsar för att hjälpa sargade och sjuka människor. En verklig bragd. Mestadels hade det varit samer som levt i de mest otillgängliga trakterna som fått hjälp. I ställt för rena kontanter hade han fått betalt i lappslöjd och silverarbeten. Det var så han byggt upp sitt glänsande museum har det sagts.

Jag såg nu det moderna sjukhuset framför mig och tyckte det framstod som ett monument over vetenskapens seger med tanke på vad han berättat om i sina skrifter. Vad som hade blivit av hans bemödanden under ett halvt sekel. Man kunde vara imponerad för mindre.

Leif tar sitt dragspel och jag mitt gitarrfodral och vandra in genom entrén. Inte en människa syns till. Det är en halvtimme kvar innan vi ska börja. Vi söker runt lite för att hitta någon personal att fråga. Ingen syns till. Vi avvaktar en stund på stolarna i vestibulen. Klockan går, Leif hittar dagrummet och han gör ett tecken att jag ska komma. Därinne sitter tre människor i var sin rullstol. Det verkar som de sov. Tre ansikten med öppna munnar, som tre fågelholkar. Kanske kan vi ge lite glädje i alla fall med vår musik. Ingen av dem ger ett livstecken ifrån sig när vi packar upp våra instrument. Jag viskar till Leif att de kanske är hårt medicinerade och inte vet att vi är där.

Ingen sjuksyster eller personal har visat sig när vi på utsatt tid, klockan tre börjar vårt program. När första sången är sjungen har ännu ingen dykt upp och vår trehövdade publik rör inte en fena. De har säkert inte hört eller varit medvetna om enda ton. Vi fortsätter med nästa sång.

- Vi fortsätter nu med en visa som handlar om sommaren, säger jag och så spelar Leif introduktionen till “Barfotavisan”. Inget livstecken från publiken och ingen syster eller så i vitögat.

Under tredje sången i programmet kommer det ett biträde ut från en skrubb med en skurhink och en mopp i högsta hugg. Hon ställer hinken strax framför oss, vrider ur moppen och börjar torka golvet utan att ge oss en blick. Fågelholkarna är fortfarande utan livstecken.

Efter femte sången är biträdet färdig med städningen och avlägsnar sig. Efter två sånger till avslutar vi programmet. Orden ekar i tomheten när jag säger:

-Ja, tack ska ni ha. Hoppas ni får en fin vår och en skön sommar så småningom. Vi lägger ner våra instrument i sina fodral och avlägsnar oss. Jag vänder mig om när vi lämnar dagrummet och ser de tre rullstolarna. Kanske har någon upplevt något av vårt besök. Det är ju ändå värt chansen.

Silvermuseét är inrymt i ett lite gammaldags hus i norrländsk trävillestil, i grått med vita snickerier.

Här blir vi mottagna av en kvinnlig chef som vänligt visar oss runt bland samlingarna. Där står en stor släde på golvet bland alla silverskedar och silvertrådsbroderier och de berömda akvarellerna. Vi får hela historien av henne. Hon berättar om doktorns måleri och jag hör mig för om han någonsin säljer några målningar. “Jodå, det händer ibland, men han håller hårt i dem och är det så han inte känner för det så blir det inte någon affär”, berättar vår ciceron.

Hon visar oss också den lite större lokalen där konserten ska vara. Det står en stor flygel i rummet och hon berättar att doktorn ibland brukar spela Chopin på den när han är på det humöret. Doktorn är känslig för starka ljud och spelar själv ganska svagt. Hastigt funderar jag över varför hon berättar det.

En dörr på ena långväggen leder in till doktor Wallquists rum. Den står på glänt och jag frågar om doktorn är här nu och får veta att han ska komma först till kvällens konsert. “Han är, som ni förstår mycket intresserad av musik”.

Leif och jag har en överläggning om vi ska behöva ta in vår högtalaranläggning från bilen eller om det ska gå bra ändå ur akustiskt synpunkt. Vi bestämmer oss för högtaleriet och bär in det. Museichefen håller upp dörren och ser lite fundersam ut.

Redan en timme innan konserten börjar folk komma. Som vanligt är jag uppladdad och kanske lite speciellt för tillfället att få sjunga för doktor Wallquist. Han sitter redan på sitt rum med dörren öppen ut mot lokalen. Jag såg honom komma för några minuter sedan. En liten spenslig man med ljusa livliga ögon och med en gång som skvallrar om att han ofta gått över mjuka myrar.

Prick klockan åtta reser sig doktorn från sin länsstol och kommer ut i den nästan fullsatta lokalen och hälsar kort de långväga musikanterna välkomna varefter han går in i sitt rum för att följa det hela därifrån.

Leif sätter igång högtalarsystemet. Sätter den på en mycket låg nivå och börjar spela och strax därefter börjar jag sjunga: “Här kommer Fredrik gångade i sommarens sköna land”. Redan mitt i den första versen ser jag till min fasa att doktorn reser sig ur sin länsstol därinne i sitt rum. Han går fram och stänger dörren.

Nästa morgon försöker jag genom museichefen närma mig doktorn för att fråga om jag skulle kunna få förvärva en av hans akvareller. Jag blir mottagen på hans rum och han tittar ner på sina papper och förklarar med allvarlig min att det skulle nog inte gå för sig, nej.

Vi sätter oss i Volvon igen för färd till nästa ställe och nästa konsert. Vinden blåser ännu snålare nu ner mot Arvidsjaur.

Efter en månads turné i Norrbotten drar vi söder ut mot våren och den annalkande sommaren.

Nej någon sång för Lappmarksdoktor Wallquist blev det inte och inte heller någon akvarell med snö och renar. Men det blev ett minne i alla fall och den här lilla historien.

Läs mer: https://mats-paulsons-blogg.webnode.se/

3.11.13

It allways runs after!

Det är ganska vanligt i dag att man som svensk letar upp och besöker sina anfäder i USA. Ofta i den amerikanska mellanvästern. Inte sällan kommer man till staden Lindstrom eller något av de många counties som ligger runt ”the twin town” Minneapolis – Saint Paul. Det kan bli Chisago County, känt i Sverige genom Wilhelm Mobergs Kristina och Karl-Oskar. Eller Isanti där man kan träffa någon skördebonde med väldiga fält runt sitt vita trähus.

Det första man tänker på när det gäller amerikaner är att alla har en specifikt religiös tillhörighet. Det verkar lika självklart som att man alltid borstat tänderna för att hålla dem vita. Därmed inte sagt att personen det gäller är särkilt religiös. Men tillhörigheten är viktig.

- I am Lutheran, säger en medborgare bördig från Östergötland eller Värmland. Efter en längre tids bekantskap kan man få höra någon rolig historia från nybyggartiden eller den tid runt förra sekelskiftet då de flesta svenska emigranterna kom över. Även om man är kyrkvärd i kyrkan i Center City kan man våga sig på att berätta en lite vågad historia. Bara den inte innehåller några sexuella anspelningar. Där går gränsen.

En gudfruktig piga från Hälsingland hade varit i det nya landet ganska länge och kämpade fortfarande hårt med det nya språket. Hon skulle hälla upp mjölk från en tillbringare till sitt husbondefolk och spillde mjölken över bordet.

- When I´m going to hell, it allways runs after, sa hon utan att veta vad hon egentligen hade sagt.

3.11.13

NUTIDSSAGA.

Stoppa strumpan!

Del I

Nu var det slut på både idealiteten och pengarna. Det lilla landet var i kris. Gud var sedan länge död. Det var alla kloka överens om och allt blev dyrare och dyrare och allra dyrast var goda råd.

Ingen kom längre från Utlandet för att titta på Monumentet. Det var just det som var krisen. Turismen hade upphört. Ingen visste egentligen varför, men det blev i varje fall för lite i kassan tyckte de som hade hand om det. Ingen ville längre betala för att få beskåda de gamla Kejserliga, gyllene slottssalarna, bestiga det flera hundra meter höga tornet för att alla skulle få blicka ner över den plats de kom ifrån. Ingen ville längre promenera på bron mellan Kejsarpalatset och den urgamla Katedralen. Ingen vill längre gå där och drömma och insupa atmosfären från den gamle kejsarens dagar. Ingen köpte längre miniatyrer av katedralen i bly. Turistnämnden hade sedan fler år märkt en klar avmattning, men ingen hade gjort något åt det utan tänkte att något skulle man väl komma på så småningom.

Några historiker hade gjort allt fler fördjupningar i landets historia och dess nu levande konstnärer hade blivit mer eller mindre kommenderade att framställa mer eller mindre sanna situationer ur landets ärevördiga historia. Kejsare till häst vid flera stora slag. Kejsaren till sjöss och till rors och till sist kejsaren som gud. Inget av detta hjälpte och nu betalade inte en enda turist en krona för att beskåda ståten.

Några rådmän hade nogsamt under tidernas lopp påpekat att landet borde skaffa sig någon annan näring och inte bara satsa alla ägg i en korg för turismen. Nu var det i alla fall obönhörligen slut. Det lilla landet var verkligen i kris.

Man började fundera över vad som för övrigt fanns i landet som skulle kunna ge landet inkomster. Skulle man kunna sälja, eller exportera något? Fanns det några naturtillgångar att ta till? Nja, det var nu tveksamt då landet bara bestod av en liten stenstad inte större än Monumentet, d.v.s slottet och katedralen och ett antal hus runt omkring, uppbyggda som en ringmur runt en ganska stor park med en väldig gräsmatta där en mängd får betade för att hålla parken i gott parkskick.

Stoppa strumpan!

Del II

Trots att ingen känt behov av att hitta på något nytt på flera hundra år så fanns det nu i alla fall en begåvningsreserv bland innevånarna i det lilla landet. Det visste nu stadens konsilium om och därför utlystes en tävling. Den som kunde komma på ett sätt att rädda staten från undergång med utnyttjande av landets knappa resurser skulle få åtnjuta odödlighetens salighet som lön.

Det funderades och funderades i flera månader. Det var bråttom nu för kassakistorna var nästan tomma och inget annat land, inte ens det stora Utlandet som hela tiden utnyttjat vårt lilla land, ville låna ut pengar. Vem ville låna ut pengar till ett rike utan andra tillgångar än ett slott, en katedral, några hus, en grön park och en massa bräkande får.

Rådmännen blev rådlösa då inget tävlingsbidrag kom in till konsiliet inom stipulerad tid.

Någon i rådsförsamlingen kom på att man kanske skulle kunna utlysa en konstnärlig tävling. Statens tre konstnärer skulle kunna få tävla om ett vinnande bidrag. Man hade hört talas om det stora Utlandets intresse för en ny konstform som kallades för installationer. Något som vanligt folk inte förstod sig på, men som var väldigt fint och hade hög status. I varje fall i Utlandet.

Det kunde vara allt från guppande jättebalongankor i skiftande färger som guppade fram i en parkdamm, till några stora exkrementkorvar i brons som obegripligt nog skulle symbolisera någon hjälte som räddat mänskligheten från undergång.

Något som folk förstod sig minst på var en uppskivad ryttarstaty som låg utspridd över ett stort torg och tog plats. Höjden av konstnärlig fantasi och uppfinningsrikedom.

Det var här installationstanken kom som skulle rädda det lilla landet från undergång.

Det var en ung konststudent som kom att nå odödligheten då han fick en lysande idé. Hans flickvän, som tillhörde Handarbetets vänner, hade en dag på skämt och pin kiv stickade ett penisfodral av olika restgarner i starka färger till sin lille student. Han fick då en snilleblixt. Men hur skulle han finansiera den? Jo genom att utnyttja landets enda naturresurs d.v.s. fåren som betade oupphörligt runt slottet och katedralen.

Stoppa strumpan!

Del III

Hans vinnande bidrag bestod i att alla pensionärer, både manliga och kvinnliga skulle sticka och klä in hela rikets Monument. D.v.s slottet, kyrkan och bron där i mellan med stickade fodral i granna färger. En stor slottsstrumpa med torn och tinnar och flaggstänger, en katedralstrumpa med stickat kyrktuppsfodral och en stickad bromatta med stickade brostrumpräcken. Möjligen skulle man kunna nöja sig med körbanan på bron målad som en trasmatta i glada färger.

Sagt och gjort, nu började turismen åter sätta fart. Folk strömma till från det stora Utlandet för att på nytt beskåda de gamla ärevördiga monumenten. D.v.s. det lilla landets monument nu i ullig skepnad. Pengarna strömma till. Något nytt hade kommit och det var det nya som var nytt. Det gamla som var själva innehållet bakom det nya brydde sig ingen om.

Nu hade inte bara kejsaren fått nya kläder utan även slottet. Alla får gick åt till garn. Värdshuset serverade lamkottletter och fårstekar som aldrig förr och gräset fick växa högt och villt, och nymodernt i parken. Det gjorde ju ingenting, allt blev ju både grönt, ulligt och gulligt. Det lilla landet blev åter lyckligt. Den unge konststudenten blev erkänd konstnär, fick medalj och blev odödligt odödlig.

Men hur det var så fanns det ett litet aber i sammanhanget, ett litet smolk i bägaren. Bestickande nog uppstod så småningom en proteströrelse i landet, en rödstrumperörelse som kom att starta en revolution under mottot: Stoppa strumpan!

Publicerad

Smålänningen

2008

Ur dagboken 11.10.13.

Jag träffar ett japanskt par och några amerikaner och tror att jag ”rökt på.”

Plaza Larga, Granada

Någon har sagt mig en gång att Cocacola ska vara bra mot opasslighet i magen. Jag känner verkligen att något är på gång. Två av oss som bor i flamencogrottan på Sacramonte blev magsjuka i går. Och det sägs också här på torget bland gästerna, på Bar Aixa att det går någonting. Jag beställde just en Pepsicola.

Man ska se till att kolsyran försvinner ur glaset. Man kan vispa runt med en gaffel så att bubblorna försvinner. Det hela blir effektivare då! Som tur är så ligger El Banjo till höger om bardisken ifall något kommer att hända.

Min bror Gunnar har också känt av det magonda men har just gått och ska gå ända upp på toppen av Sacramonte i rask fart i hopp om att få bort det. Vi får se hur det går!

Efter att ha druckit av den avslagna drycken tog jag upp min IPhone och sökte bland mina bilder från min andra japanresa för ett par år sedan. Jag ville ha tag på ett foto av Guldtemplet i Koyoto som jag ville visa för ett ungt japanskt par som just satt sig vid bordet intill.

I det samma tänkte jag: Varför ska jag göra det? Blir jag mindre olyckligt överlämnad till mitt eget öde för det att jag inte ständigt söker kontakt med andra människor. Räcker det inte med att bara se på dem där de sitter och njuter av sina grillspett? Varför ska de veta att jag, en av 7000 millioner människor också har varit vid Guldtemplet i Koyoto? Jag tog några djupa andetag och lät dem äta i fred. De verkade verkligen hungriga.

Jag kunde naturligtvis ändå inte hålla mig. Jag sökte ögonkontakt med ett par från norra Kalifornien och vi gick igenom alla platser som jag besökt i USA.

Ett annat amerikanskt par på Plaza Larga hade varit i Barcelona och var nu på väg till Sevilla. So good luck!

Det japanska paret med grillspetten visade sig vara från Malaisia så de hade aldrig sett templet i Koyoto.

En dag bytte Gunnar, min bror ut Plaza Larga mot Plaza Mirador med utsikt mot Alhambra. Hela torget var fullt av turister och en marknad pågick och flera gjorde smycken som de sålde. Det var oerhört varmt i solen så jag sökte upp en skuggig plats. Jag hittade den mellan några ynglingar som satt på muren under ett träd och rökte. Jag tyckte röken doftade lite mystisk. De rullade egna cigaretter och de sög i sig med hastiga bloss. Det stod som ett moln omkring oss. För att lindra solvärmen började jag som ofta ta mina djupa meditationsandetag. Om det var de som gjorde att jag plötsligt blev kav lugn vet jag inte. Eller också hade jag ”rökt på” utan att veta om det.

4.11.13.

Ur dagboken 5.10.13

Mys på torget bland Gunnars flamencorvänner och en straffpredikan med könsord!

Piaza Larga, Granada

Plaza Larga, d.v.s. stora torget på Sacramonte i Granada är väldigt litet. Det påminner om något torg i någon fransk Tatifilm. Här springer kattor och hundar kors och tvärs mellan borden på den lilla krogen Aixa. Borden tar upp halva torget och på den andra halvan tronar patronan Porrona. En stor kvinna som kan höja armar och händer i en riktig flamencopose när hon får för sig. Hon måste ha varit en mycket vacker kvinna i sina yngre dagar. Nu har kilona gjort sitt, men hon är vacker i alla fall. Hon tog några steg och smällde klackarna i kullerstenarna så det ekade över Plaza Larga någon av de första dagarna då vi besökte hennes bodega. Sedan vi valt den andra restaurangen Aixa har hon slutat dansa, i varje fall för oss.

Här kan man träffa människor från hela världen förutom de som bott här hela sitt liv. Min bror Gunnar som studerar gitarr här och återkommer sedan flera år känner många av dem.

-Holla Gunnar, säger någon förbipasserande med en gitarr under armen och tillägger: Har Du varit på semester? Jag har inte sett dig på ett tag. Ya veremos!

I en smal gränd som leder fram till torget finns slaktaren, fiskaffären, apoteket och speceriaffären. Där har Gunnar mött Estrella Morente, en världskänd sångerska. Jag lyssnar ofta till henne på Spotify. Skulle vara roligt om jag också fick se henne!

En smal man med rak hållning kommer över torget och håller sin spatserkäpp med knopp på i ena handen. Han låter den nudda lätt vid gatstenarna. Gunnar säger att han är en mycket känd flamencodansare. Han har en hållning som en ung balletdansör, men min bror påpekar att han säkert är i min ålder, d.v.s plus 75. Hans blick under det korpsvara håret sveper över Plaza Larga som om torget var hans. Han ser Gunnar och nickar.

Någon tystnad råder inte här på torget. Det skramlar av tallrikar, avfallstunnor och ölfat. Motorcyklar dånar förbi och hundar skäller. Mobiltelefoner med samma signal som jag själv har ringer ständigt runt omkring och jag tar ständigt upp min för att svara.

Mitt i denna kakafoni hörs en stark tordönsstämma ur gränden och strax kommer en liten man i tvärrandig tröja ut på torget och håller sin predikan. Apokalypsen är nära! Om predikaten är religiös eller inte vet jag inte men han använder starka könsord, som man ju gör i latinoländerna i stället för svordomar. Han förstärker det hela med att hålla händerna framför sig som om han höll i något och juckar som en hund.

- Cola, juder, skriker han ut över Plaza Larga och ser ut som en Hitler utan mustach. De flesta bryr sig inte. De har säkert hört det förut. Någon vilsen turist som letat sig upp hit på Sacramonte kanske höjer på huvudet utan att förstå innehållet i det sagda.

Så småningom dyker två motorcykelpoliser upp. De står länge och försöker lugna mannen. Han försvinner in i en gränd och ”policia” lämnar torget.

5.11.13

Som jag minns det!

Blött i TV1 men dess torrare i “Tvåan”:

Sommaren 1993 medverkade Ewa Roos och jag som programmledare i Sveriges Televisions sommarsatsning det året. Det hette ”Sommarkväll i det gröna” och gick I TV1. Vad både medverkande och publik minns var framför allt att det regnade i varje program. Lördag efter lördag stod vi på Skansen och höll programmet under stora droppande paraplyer. Till råga på allt kom vattnet in i mikrofonsladdar och mikrofoner. Flera gånger kom det inte något ljud alls ut till svenska folkets tvapparater. En skräckupplevelse för Ethel Karström och andra producenter som var ansvariga. Ett undantag från de vanliga missarna var en lördag då de som var ansvariga på programmkontrollen hade gått för att fika. Det var total tystnad I sändningen.

Sommaren 1994 befann jag mig på en scen på Tyska torget i Norrköping. Jag vill minnas att det var Max Rogers orkester som kompade. Det var någon slags festival som var på gång och det fanns många aktörer på olika scener i sta´n. Tyska torget var fullt av folk.

Bland publiken ser jag Bengt Nordlund och Ragnar Dahlberg som jag många gånger gästat i ”Café Norrköping”, ett populärt tvprogram i TV2. Jag tror att de uppträdde på någon annan scen den här dagen men hade paus för tillfället.

Eftersom jag gärna ser att publiken aggerar i mina program så ber jag någon av herrarna komma upp på scenen och prata lite. Det blir Bengt Nordlund som kommer upp.

Det var blött i “Ettan” förra året, eller hur Mats?
Ja, men det var dess torrare i “Tvåan”, kom det blixtsnabbt utan att jag hann tänka efter vad jag sagt. Tyska torget bras ut i ett gapskratt och jag förstod först inte varför. Jag såg Ragnar Dahlbergs skrattande ansikte.

Det blev ingen fortsättning på den pratan. Bengt lämnade genast micken och mig och gick nedför trapporna. Jag tänkte att nu har jag gjort bort mig för evigt i “Café Norrköping”! Bengt vände sig om i trappan hötte med ena handen mot skyn och gav mig ett stort leende. Jag kom tillbaka flera gånger senare I “Café Norrköping”.

6.11.13

Så minns jag det!

En barack blir en sommarstuga – men allt håller på att brinna upp!

Skogsbrynet.

Någon gång i slutet av 40-talet fick min familj en sommarstuga.

Min pappa Paul hade kommit över ett litet hus som hade tjänstgjort som kontor på något industriområde i utkanten av Linköping. Han hade fått det billigt och affärsman som han var hade han tänkt ut att det mest fördelaktiga vore att ta huset på en större lastbil och köra det som det stod och var ut till ett skogsbryn strax ovanför min morfars lilla gård som låg några mil från staden.

Jag vistades just då hos min morfar när en gata höggs ut i skogen från landsvägen. Den gick fram till en lämplig glänta med utsikt över en åker till morfars hus. Pappa Paul hade varit ute och grävt och placerat ut några cementplintar. Där skulle huset stå!

Jag stod med min mamma och min syster Lisbeth i gläntan när vi såg den stora lastbilen med huset på flaket komma backande genom skogsgatan. Huset verkade alldeles för stort för gatan och uthuggningen. Ibland hoppade pappa ut från lastbilens passagerarsida och fick hugga och gräva där det stora schabraket just fastnat.

Det hade gått en hel eftermiddag innan huset äntligen stod på plats. Mamma hade gjort i ordning kaffe, saft och bullar. Så nu satt familjen på en sten och beundrade den stora bedriften. Morfar Oskar som själv varit byggmästare och snickare syntes med sin käpp borta i gatan. Han närmade sig nyfiket med ganska raska steg.

Det var under den kommande sommaren som jag lärde mig sjunga och spela stämmor till alla de läsarsånger som ständigt sjöngs. Mamma Eivor hade 14 syskon som vuxit upp i morfars hus. Det låg bara ett stenkast från Skogsbrynet som det hitflyttade huset snabbt fick heta.

Flera av mammas syskon bodde kvar i närheten och någon hade blivit kvar hos sin far för att se till honom. Alla de nio systrarna sjöng och flera spelade också gitarr. Ulla, den yngsta som var hemmaflickan var särkilt flitig med gitarren och ansågs som den mest musikaliska. Hon köpte ett munspel till mig.

Så följde flera somrar med kvällar ute på Skogsbrynets veranda där familjen och delar av släkten satt i skymningen och sjöng och spelade. Sångerna hade jag hört redan i moderlivet så de fanns där helt naturligt. Jag satt nära moster Ulla som spelade på sin lilla gitarr som hennes pappa byggt en gång till henne när hon var liten. När några sjöng melodin hittade hon på en lämplig andrastämma. Jag lyssnade och lärde mig hennes toner på mitt munspel. Emmy, en annan syster kom med en tredje stämma och någon med mörkare röst sjöng grundtonerna i ackorden. Ingen av dem visste att de här skapade helt naturliga kontrapunksatser.

Jag upplevde en varm god känsla i magen när jag satt där och fick vara nära de jag tyckte om och som inte just då brydde sig så mycket om frågor som: Hur har du det med Gud i dag då lille vän! Den ständiga frågan om man dög inför Gud eller inte. Ofta uppstod tvivel om den saken. Hade man gjort något som man kunde bli straffad för? Det värsta vore om man inte fick följa med de andra den dag då Jesus skulle komma tillbaka.

Men nu så satt jag där och kunde glömma sådan tankar. Nu fick jag vara där hos dem jag älskade och dessutom fick jag vara med och hitta på och stämmor när de sjöng.

”Tänk när släkt och vänner

alla mötas där

på den gyllne stranden!

Aldrig skiljas mer!”

Gunnar, min morbror och pappa Paul hade murat en öppen spis i det lilla, stora rummet i Skogsbrynet. Det luktade murbruk ännu och nu skulle det proveldas. Stickor och spån las längst in i hörnet på spisen och så tände pappa på.

Mamma Eivor hade dukat kaffe och lagt upp kakor så snart skulle det bli något att äta på igen. Gunnar gick ut och rörde sig kring huset för att se om det kom någon rök ur det svarta skorstensröret. I det samma vädrade min pappa brandrök och det dröjde inte länge förrän hela rummet var fyllt av rök. Det stack i ögon och halsar och alla ville ut på verandan. Morbor Gunnar hade märkt hur det stod till och beordrade de som kunde att gå in i huset igen och ta med ut allt som kunde räddas. Han skickad samtidigt en svåger att hämta en nyinköpt brandsläckare som fanns i morfars hus.

Pappa Paul sa att det nog ”brann i trossbotten”. Jag frågade mamma, men hon visste inte vad det var utan ville in och rädda de nya kaffekopparna.

Nu slog det ut riktiga lågor vid takfoten och pappa Paul tog sig upp genom takluckan i stora rummet. Han kom snabbt ner igen och ropade efter vatten. Ett par redan vattenfyllda gulemaljerade hinkar kom fram och pappa försökte få upp dem på stegen och vidare upp genom takluckan. Vattnet rann ner för hans skjortrygg.

I det samma kom svågern med släckaren. I ivern drog han ut sprinten så att en vit tjock massa började ringla ut från släckaren och ner på golvet. Gunnar tog släckaren, bad att pappa Paul skulle gå ner från stegen. Så rusade han upp med släckaren med skummet efter sig. Försvann ur lucköppningen och så hörde alla hur det fräste några sekunder däruppe. Sedan blev allt stilla. Morbror Gunnars ansikte syntes uppe i lucköppningen och han nästan log lite.

- Dä va allt i grevens tid dä! Pris ske Gud! Sa pappa med inte så lite stolthet i rösten. Och så la han till:

- Men det var ju egentligen Gunnars förtjänst! Ja käre Jesus!

- Jesus, Jesus hördes mostrarna viska.

- Nu får vi dricka kaffet ute, sa mamma Eivor. Var så goda!

7.11.13

Ur dagens dagbok.

Det är inte utan att man vill erinra sig någon skön dag vid sjön Åsnen när liljekonvaljerna blommar. Kanske kan man få uppleva en sådan tid igen. Inget är givet tycker man när man kommer upp i åren. Varje dag tycker jag är som en gratisdag. Man får se det som att man plussa på. Ingen vet hur länge!

I dag var vi på en minnesstund över min vän sedan snart 50 år, John Ulf Andersson, sångare och visdiktare. Hans syster Mona hade sammanställt ett fint bildspel över hans liv som sågs i dag av ett hundratal av hans vänner i Matteus Kyrksal här i Stockholm.

Det känns märkligt att tänka på hur man själv så småningom blir avpolleterad från livet men däremot inte avmagnetiserad. Man blir digitaliserad som några ettor och nollor, som om de blir presenterade i rätt ordning kan göra allt levande igen. Man blir paketerad. Ett paket som kan öppnas av den som vill!

Nu ska jag gå liljekonvaljepromenade i minnet igen innan jag somnar!

Vandring

En liljekonvaljedoft smyger sig fram,

får kännas av den som vill.

En vandrares glädje i vägens damm

när den den tryckande luften står still.

Men uppe på höjden i ekelövslund

man dröjer i häpnad ett tag;

Här famnar dig Åsnen med vattrade sund,

en hägring en försommardag.

När äppelblom blommar i Kurrebo by

kan ej livet ha mer att ge.

En svalkande bris under rosenmolnssky

och öar så långt man kan se.

9.11.13

Så minns jag det, tror jag!

Jag försöker skriva en sonett, men melodin fick jag aldrig till!

För tio år sedan höll jag på med sonetter. D.v.s dikter som har en mycket strikt och bunden form. Det är nästan intill omöjligt att skriva en riktigt bra sonett. En sådan där man inte måste kommentera med diverse brasklappar och undanflykter. Det är alltså svårt att skriva en sonett.

Den som jag tycker lyckats allra bäst av svenska sonettister är

Carl Snoilsky. Hans ”Gammalt porslin” är helt perfekt, ett föredöme.

Naturligtvis måste jag också försöka. Kanske skulle man kunna göra en sådan i visans form, tänkte jag. Men där gick jag bet.

Trots att ordet ”sonett” har med musik att göra så är den svår att få in i den vanliga visans rytm. Jag gav upp, men försökte i alla fall skriva en text till min ”vissonett”.

Det fria ordet

Att sitta i sitt eget hörn med bok,

att resa som man vill i andras riken

kan aldrig nånsin göra nån besviken.

Sen må all världen ändå gå på tok.

Att sitta så och färdas gör en klok;

en känslans njutning mitt i semantiken.

Som våg på våg går ständigt ordmusiken

långt borta från ett vanligt vardagsok.

Att fågeln sjöng, att vinden for förbi

är ingenting man saknar i den stunden.

Man lever i en annans fantasi.

En frihet som kan tyckas bunden,

men som du valt att välja gör dig fri.

Det fria ordet i en bok, inbunden.

12.11.13

Novellen:

Arvet.

Redan kvällen innan Evald Strooke skulle åka ner till Gävle för att tillsammans med sina syskon dela upp sin nyss avlidna mors kvarlåtenskap sa hans hustru:

- Glöm nu för all del inte bort att värdera den där stora dyrbara tavlan av Högström som dina föräldrar köpte i Paris på 50-talet.

Evald satt nu på tåget och kände både sorg och tacksamhet när han tänkte på sin mamma. Sorg över att hans dagars upphov inte längre fanns och tacksamhet över att han inte längre behövde tänka på att hon inte behövde ligga där i svåra plågor. Och också över att han nu kanske skulle få råd att köpa den där stugan vid älven som hans hustru så länge önskat sig.

Egentligen kände hans sig besvärad av att behöva resa iväg och att vara tvungen att konfronteras med sina syskon i en så känslig sak som att dela upp föräldrahemmet.

Det kändes så overkligt. Inte var det väl dags ännu. Trots moderns långa sjukdomsperiod hade han inte tänkt sig det så här. Inte skulle väl familjen splittras ännu på många år?

Evald nickade till en stund och i gränsområdet mellan sömn och vakenhet rörde han till det. Visste han säkert att hans mor var död? Han såg modern framför sig hur hon låg där blek i sjukhussängen. Hon vinkade till honom. Kanske var det hela bara en uppdiktad historia. Något som hans syster Ellna hittat på som hon så ofta gjort när de var barn. Det hela var säkert bara en ond dröm.

Tåget skakade till vid en järnvägsövergång och Evald vaknade. Jo, nog var det sant alltihop. Elna hade ju ringt bara några minuter efter det att det hela var över.

- Jag ringer för att tala om att mor är död, sa hon lite högtidligt, nästan mässande. Vi hade verkligen behövt dig här Evald. Hon betonade med ett visst eftertryck hans namn. Hon visste att det skulle ge avsedd verkan. Genast hade Evald känt ett dolkstygn i hjärtat.

- Jasså! Det är över nu. Han skulle helst ha velat falla i gråt men fortsatte:

- Ja! Jo! Synd att jag inte kunde komma, men du vet, vi hade omorganisation vid verket och jag kunde faktiskt inte. Så blev det tyst i luren en lång stund tills Ellna sa:

- Ja, ja.

- Ska jag ringa Sören och berätta?

- Ja, gör det du. Du är väl den som haft mest kontakt med honom de senaste 40 åren. Det blir väl bäst så!

Evald väntade ända till kvällen innan han ringde Sören. Det var Kerstin som svarade.

- Jasså är hon dö? Ja Sören ä inte hämma.

-På det viset! Kan du be honom ringa när han kommer.

- Han åkte på fiske till Bottjärn i går och kommer väl i övermor´n, tror ja. Ja säjer dä till han ja.

- Gerd hälsar!

- Jasså gör hon dä. Det blev tyst en sekund.

- Ja, hälsa tebaks då.

- Ja, det ska jag göra. Nu vet du om det i alla fall.

- Jo!

Tåget stannade och många steg på. Pensionärer med väskor så tunga att de knappt orkade lyfta dem och barn med badbollar och kastspön.

Ett ungt par satte sig framför Evald. Flickan var blond, vacker och självmedveten. Hon doftade stark parfym. Evald fick svårt att andas och vände sig ut mot mitt gången, men det gick snabbt över.

Han började tänka på sin lillebror Sören igen. Någon fisk hade de inte fått vid Botttjärn. Han hade inte kunnat tala på flera minuter efter det Evald framfört sitt ärende. Och han hörde hur brodern hulkade och grät.

- Du får lugna dig, hade Evald sagt. Det var ju ändå bäst som skedde.

Den vackra flickan i sätet framför var tydligen en känd person. Några småflickor kom fram och frågade om de kunde få hennes autograf. De fnittrade och önskade henne lycka till.

Lillebror Sören ja, och Elna. Nu skulle han träffa dem om några minuter. Det skulle bli första gången efter det deras mor var död. Usch ja! Han tittade ut genom fönstret och såg sommarlandskapet dansa förbi när tåget nu gjorde stor fart mot slutmålet.

Han tog en taxi till moderns lägenhet. Elna öppnade.

-Jaha, ja det va´ ju bra dä! Jisses va skräp här ä. Jag har haft fönstrena öppna se´n i morse. Evald steg in och såg med det samma dyrgripen, Högströms färgstarka parisertavla över soffan. Stor var den och gav verkligen färg åt det annars så grå rummet. Han tänkte ännu en gång på vad den kunde vara värd. Hur många gånger hade inte modern talat om den som ett verkligt arv, en gåva till sina barn. En verklig förståsigpåare, en affärsbekant till hennes man, hade redan för länge sedan bedömt den som värdig en Cezanne eller i varje fall en Carl Kylberg.

- Vill du ha kaffe?

- Ja, tack om du ska dricka så. Elna gick ut i köket och Evald gick fram till soffan och tavlan. Hans fru hade sagt att hon aldrig skulle vilja ha den tavlan i sitt hem. Men som sagt, nog var den värd en hel del.

Elna kom in med kaffebrickan och ställde den på teakbordet framför soffan.

- Vet du när Sören kommer?

- Ja, han skulle vara här nu. Men det kan ju vara mycket trafik. Rusningstrafiken börjar väl nu. Det är ju då alla bilar står stilla.

- Du står här och begrundar arvet ser jag.

- Ja, hur ska vi göra?

- Vi får se när Sören kommer.

- Ja kommer han inte får vi klara´t själva!

- Det är klart han kommer! Det ringer på dörren.

- Öppna du, sa Elna.

Sören såg mosig och rödgråten ut. Han luktade sprit. Steg enkelt in över tröskeln, men sa ingenting. Elna kom ut i tamburen.

- Du har väl inte kört bil nu?

- Jo, nog har ja dä. Elna gav sin lillebror en lång blick.

- Nu dricker vi kaffe!

Han tog sin kopp och satte sig i soffan framför tavlan och stirrade i golvet. Det tog en lång stund innan han förmådde sig att ta en klunk.

- Hur tycker du vi ska göra, sa Elna besvärat och flyttade sig fram på fåtöljkanten? Evald tog en kaka och stoppade den i munnen och Sören fortsatte att sorgslaget titta i golvet.

- Det bästa är om var och en får ta vad den vill ha och så skänker vi resten till Stadsmissionen, sa Elna snabbt och hoppades på samtycke. Hon fortsatte:

- Ni får ta allt om ni vill bara jag får ta tavlan här. Genast reste sig Evald upp och började riva sig i håret medan han började gå omkring.

- Nja, det tycker jag nog inte. Den är ju värd en förmögenhet, det vet vi ju. Försök inte du! Han blängde argt på sin syster. En Högström och allt! Nej du, den gubben går inte! Absolut inte! Han satte sig med en duns i soffan.

- Ja, men det är väl inte mer än rättvist. Jag som skötte mamma de sista åren, sa Elna med spänd röst. Det är väl inte för mycket begärt om jag åtminstone får den! Sören såg fortfarande ner, men nu i den slitna röllakansmattan. Han skakade sävligt på huvudet och viskade tungt:

- Gör som ni vill! Gör som ni vill!

- Det är som vanligt, du säger aldrig vad du tycker, sa Elna och gick ut i köket och öppnade vattenkranen så det spolade för fullt. Evald satt nu också och tittade ner i mattan och tänkte på sommarstugan och på sin fru. Elna slutade spola, blev kvar i köket och det blev helt tyst i flera minuter. Efter ett tag hördes hemglassbilen långt borta.

Det beslutades under eftermiddagen att det nog vore bäst om målningen kunde bli ordentligt värderad. Der var Evalds förslag och Elna gick motvilligt med på det efter åtskilliga vattenspolningar i köket.

- Man vet ju aldrig hur såna där värderingar går till. Man måste veta hur han ä som talar om ´et. Lillebror Sören sa fortfarande bara:

- Gör som ni vill! Som ni vill!

Evald slog upp Erlingssons Konsthandel i telefonkatalogen. De skulle kunna komma nästa förmiddag för ett expertutlåtande som Erlingsson själv uttryckte det. Kvalitet och värde inberäknat.

- Kostar det något?

- Det blir nog bra med det, svarade Erlingsson. Kom ni bara!

Under natten sov Elna hemma hos sig och bröderna delade det som var kvar i Sörens wiskybutelj. Själv somnade han på soffan och Evald la sig med kläderna på i moderns säng.

Elna kom tidigt och hade redan tagit ner extrafiltar och täcken från vinden

innan hon väckte bröderna. Hon hittade några gamla skorpor i en Mazettiburk i skafferiet och kokade kaffe. De åt under tystnad.

- Vi kan ta tavlan i baksätet i din bil Sören, sa Evald och tog ner den från väggen. En kvalmig malkuledoft slog upp ur filtarna när de skulle täcka målningen. De band om den med ett gammalt klädstreck.

Klockan nio, prick, stod de utanför Erlingssons Konsthandel. Konsthandlaren vred just om nyckeln och öppnade. Bröderna bar in tavlan.

- Akta dörrposten Sören så inte ramen blir skadad! De ställde den på golvet i butiken och lät täckena falla.

- Jaha, sa Erlingsson och tog sig över hakan. Ska se nu, Högström. Han såg eftertänksam ut.

- Ja det är inget jag känner igen direkt. Påminner en del om Kylberg i kulörerna. Evald såg orolig ut. Ingenting som Konsthandlaren direkt kände igen. Hm!

Den korpulente konstexperten Erlingsson gick bort till sitt skrivbord och började slå i några stora böcker i det han muttrade något för sig själv om att ”i Bénécit var det inge idé att leta”.

Evald såg att det stod Svenskt Konstnärslexikon på några av bokryggarna bakom konsthandlaren.

Det tog en bra stund av mumlande och letande innan han tittade upp bakom de stora hornbågade glasögonen.

- Ja, jag har hittat honom. Elev till Otte Sköld. Därefter studier i Paris under 40 och 50-talet. Evald blinkade hastigt två gånger och Erlingsson fortsatte:

- Av vad jag kan se här i auktionskatalogerna har inget sålts under de närmaste 10 åren. Då just gick en hyfsat stor målning på Auktionsverket i Stockholm för tvåhundrafemtio kronor.

Man kunde ana unset av ett leende i Elnas ena, annars spikraka mungipa och Evald blinkade tre gånger till.

Konsthandlaren gjorde en konstpaus.

- Åren går så jag skulle vilja säga ett värde på - låt oss säga fyrahundra kronor!

Efter det beskedet blev Evald högröd i ansiktet. Sören satt kvar i läderfåtöljen och tummade på mösskärmen och Elna gick raka vägen ut ur affären och hem.

Arvet bars ut, nu utan omslag. Föstes in i baksätet på Volvon och Evald gav den en extra knuff med ena höften så att ramen sprack med ett knak.

Bröderna hoppade in och bilen drog iväg med en rivstart och drog upp ett stort dammoln. Man kunde ana den runde Erlingsson när han lommade tillbaka in i sin konsthandel. Han slog med handen mot dammet och stängde dörren.

Publicerad i Smålänningen juni 2004

13.11.13

Novellen

Amazon

-Ja tror att Eva-Lisas man är galen. Något fel måste det ju vara med honom. Eva-Lisas mor stod vid elspisen och drog den visslande kaffepannan av plattan. Hennes syster hade kommit från sta´n och skulle stanna några dagar. Hon hade bullar med sig i en påse från Centralkonditoriet och de låg nu i brödkorgen och doftade kanel. Systern sa ingenting, men satte sig makligt ner vid köksbordet med den storblommiga vaxduken. Hon trevade i tidningshögen på sofflocket intill och fick fram gårdagens tidning. Hon vände snabbt på sidorna och stannade upp inför den med dödsannonserna.

-Galen, säger du? Inte är han galen. Det är ju min gubbes kusins sonson, vet ja! Det stramade till i Eva-Lisas mors ansikte när hon sa:

-Släkt eller inte, galen är han i alla fall. Nu har han börjat att samla gamla kylskåp också. Hela nedervåningen hos Eva-Lisas är full av gamla kylskåp. Det är knappt en kommer fram om en ska från köket och ut på altan. De ska vara från 60-talet, säger han. Bara från 60-talet. Han har ju redan hela gården full med gamla rostiga tvättmaskiner som ligger huller om buller. Inget ska vara yngre än från sextionio. Varken tvättmaskin eller kylskåp.

Och nu ska det bara vara kylskåp. Kylskåp från 60-talet. Kylskåp och kylskåp och skivor med Beatles ligger i travar på golvet i sängkammarn, på hans sida. Gamla sletna fodral. Det är hundratals av varje sort. Så många olika de nu gjorde på 60-talet. Eva-Lisa sa att Per-Olov har den största samlingen i hela länet. De blir värda en förmögenhet, säger hon att han sagt.

-Det behöver han väl inte vara galen för, svarade systern bistert och gick över till syföreningsnytt. Man behöver väl inte vara tosig bara för att en har ett intresse. Var glad du att svärsonen din har ett intresse. Många är ute i skogen och jagar jämt. Eller som min gubbe som sitter och hänger framför teven vareviga söndagseftermiddag och glor på sport. Men han super inte i allafall som många gör, dessutom. Var glad du att inte pojken sitter på Pizzerian hela kvällarna och pimplar öl.

-Nej, det gör han då sannerligen inte, men alla pengar ska gå till odugliga tvättmaskiner och rostiga kylskåp. Eva-Lisa får inte ens gå till frissan. Det blir för dyrt säger han. Hon får allt stå där i badrummet med den trasiga varmvattenberedaren och blöta hårtet i kallt vatten och värma upp huvet efteråt med stora handdukar. Hon kan ju få lunginflammation. Jag förstår inte att hon står ut. Jag hade allt lämnat honom för länge sedan jag.

Systern hade lagt ifrån sig tidningen och satt med knäppta händer framför den tomma kaffekoppen och tittade på bullarna i brökorgen.

-Det ska vara en ny sort de där bullarna, sa konditorn.

-Kors, jag höll på att glömma bort kaffet. Eva-Lisas mor hällde upp både till systern och sig själv och satte sig.

-Ja, ja, det ordnar sig väl, men konstigt är det. De kunde ha fått reparerat både ute och inne i huset i stället. Då hade det sett hyfsat ut.

Evald, grannen här intill ville köpa en gammal tvätmaskinscylinder med en massa hål i som stod och skräpa vid gungträt ute på gården deras. Han skulle ha den till fisksump nere vid sjön.. Men se det gick inte. Den var visst från sextiett och den var en riktig raritet. Den var det första Per-Olof köpte till samlingen. Hon såg med en sned, uppgiven blick blick ut genom fönstret och tog en bulle.

-Va gla du åt pojken hennes. Han kommer från en bra familj och jag vet att hans farfar var likadan. Han hade hela logen full av gamla tröskverk och ångmaskiner när han dog. Men bra var han, bara han fick hålla på med sitt. Han varken söp eller någe´t.

Det blev tyst en stund. Det började skymma. Plötsligt skrällde det till i glasrutan ute i förstudörren och straxt stod Eva-Lisa där i köket och tog med ena handen över schaletten som tycktes gömma något stort över hennes släta lilla söta ansikte.

-Är det du Eva-Lisa, sa mostern och skrockade glatt.

-Va är det som hänt Eva-Lisa, sa modern bekymrat. Jag tycker inte jag känner igen dig. Du brukar väl aldrig ha schalett? Vad är det?

Flickan tog av sig schaletten. Hon skakade på huvudet medan hon tog några steg som om hon dansade. Skakade sen på axlarna och stora ljusa lockar föll ner över kinderna och ut över skuldrorna

-Är det inte fint va?

-Ja, men har du färgat håret, sa modern förskräckt och hur kan det vara så långt. Och nytvättat är det också. Eva-Lisa fortsatte dansstegen, skrattade och landade med en lätt duns på en stol vid bordet. Tog en bulle med spretiga fingrar och fortsatte skratta. Hon vände sig mot mostern.

-Får man ta en?

-Javisst, sa mostern. Du får en till. Ta med en hem till Per-Olof också!

-Nu lurade jag er allt, fnissade Eva-Lisa Det är faktiskt en peruk. Den är gammal, nästan antik, fast den är fin tycker jag. Vad tycker ni? Den är ända från 60-talet. Per-Olof kom hem i gårkväll med en hel kartong med posticher som han bytt bort mot två kylskåp som var alldeles för nya som han köpt av misstag och som han ville bli av med. Så nu kan vi få plats med soffan framför teven igen. Är det inte underbart? Hon hade svårt att bärga sig innan hon kunde fortsätta med nästa nyhet.

-Själv har han lagt nästan hela månadslönen på en Amazon Special, utan skärmar från sextiotre. Men, vad gör väl det bara vi är lyckliga! Och det är vi! Toppen!

Eva-Lisas mor hällde upp nytt kaffe, såg betänksam ut och skakade på huvudet.

-Goda bullar det här moster. Är det kanel i dom?

© Mats Paulson

14.11.13

Bom, bom, motherfucker! Man kan få spel för mindre!

Spel.

Jag skrev en gång en dikt, en skräckversion där någon hade förväxlat sin datorskärm med vindrutan på sin bil. Datorspelets dödande och tävlande om poäng för nyskjutna döda skallar hade förväxlats med det som skulle kunna hända på andra sidan bilrutan om allt fick köras ner som på ett dataspel. Jag är glad över att detta bara var en ond fantasi.

Framför oss rullas verkligheten upp varje dag i form av reportage från naturkatastrofer och krig från världens alla hörn. Varför måste vi då dessutom ständigt roas av spelade helveten och filmat låtsatsvåld?

Många försöker svara på den frågan. Psykologen sitter kanske i teveintervjusoffan och säger: Människan måste besvärja sin egen rädsla för döden på det sättet! Ja, själv undrar man och kan heller inte ge något egentligt svar på frågan.

Vi tillåter också våra barn att ta del av detta. Bl.a. genom just dataspel. Det är pang och bom och dödande hela tiden. Alla skallar rullar!

Det går kanske inte att göra spännande spel om blommor och bin och fjärilar och färgade bommulstussar. Det kan vara en invändning.

Här om dagen hörde jag berättas om en liten söt treåring i fina sommarkläder som följde med sin mamma till affären. Damen i kassan talade med flickan och sa:

-Vilken fin klänning du har illa vän! Och röda skor har du också! Så söt! Flickan höjde sin lilla barnhand och pekade med sitt lilla, lilla pekfinger på tanten i kassan och sa:

-Bom, bom, motherfucker!

Man kan få spel för mindre!

15.11.13

Så minns jag det!

The Big Bang blev ett fjutt!

”Knaxos”.

(Det var i Teracina jag träffade en kvinna som sedan blev min vän. Vi reste tillsammans till en matlagningskurs i Bergo a Monzano i närheten av Pisa så småningom. Hon är dotter till Anders Österling och heter Karin och är nu väldigt gammal och bor i Skåne. Med henne fick jag många berättelser om alla de nobelpristagare i Litteratur hon lärt känna under den tid som pappa Anders var ständig sekreterare i Svenska Akademien. Pablo Neruda bl.a. Nåväl, det får bli Italien snart igen, så tack för alla tipsen.)

Min hustru Marianne och jag reste till Sicilien 1972. Vi var tämligen färska i ”kärlekens paradis” och bodde på ett modernare hotell i Giardini Naxos, nedanför Taormina. Bredvid hotellet fanns en obebygd tomt som skulle bebyggas och nu skulle man spränga.

Redan första morgonen började lufttycksborrar och Cobror angripa berggrunden. De startade klockan sju och fortsatte sedan hela dagarna under tio dagar. Vi döpte snabbt om platsen till ”Knaxos”. Det var närmast outhärdligt efter bara en dag.

Varje morgon samlades människor från intilliggande hus och andra nyfikna och alla skakade på sina huvuden. Oron spred sig och blev större och större. Hur skulle detta gå? Så var det varje dag.

Så småningom kom lastbilar med sprängmattor bestående av gamla bildäck och la ut dem över borrhålen. På avstånd såg man hur många svartklädda ”arrabiator” höja sina skakande händer mot skyn i för bannelsens gester. Efter ett par dagar kom Carabinieri i sina svarta uniformer och ”högmössor” för att gjuta olja på vågorna. Ingenting hjäpte, alla verkade mer och mer förbannande och upprörda. Hur skulle det gå med husen runt omrking? Bland allt man inte förstod hördes ofta orden ”Terremoto, bombardemento, catastrofo!

Så äntligen kom då dagen för sprängningen. Carabinieri motade bort folket ut till gränderna. Plötsligt hördes en sprängsignal och så ett försiktigt stilla litet ”puff”. Ny signal blåste faran över. Människorna kom tillbaka ur gränderna. En liten försiktig slinga av rök letade sig upp från en av sprängmattorna. Det var allt!

16.11.13

Så mins jag det!

Hakkebøf og rompudding!

Stege.

Ön Möen ligger mellan Danmark och Sverige. Det är mest känt för sina kritklippor som speglar sig i havet om man närmar sig från sverigesidan.

Jag var där på skolresa 1949. Hela Danmark var då fyllt av ”madpakke” med ”smørebrød og sodavand”. De med leverpastej och rödbetor smakade bäst. Klassens värste med sina två edsvurna drack öl varje kväll och sa att de blev fulla. Själv drack jag bara svagdricka och fick en klapp på axeln av min frikyrkogud.

Den lilla staden Steges hade en enda biograf som hade paus i mitten av filmen. Alla utom vi gick ut och rökte ceruter.

För min del blev det Stege en gång till i mitt liv. Jag var 21är och nygift. Måste ut i livet för att ha något att berätta och skriva om. Jag hade träffat en äldre författare och vi hade tänkt oss att åka till Paris. Den dagen vi skulle ta tåget dit kom jag på att jag inte hade något pass. Vi hamnade i stället i staden Stege, en plats jag erinrade mig från skolresan.

Vi hyrde in oss i var sitt rum på ett enkelt hotell, satt och skrev. Vi åt på stadens enda restaurang. När vi efter en vecka ätit samma stående meny bestående av Hakkebøf och rompudding frågade vi om det fanns något annat att äta. – Nej, vi har kun hakkebøf og rompudding!

18.11.13

Sputto i Musko och Karll XII:s hund.

Sputto i Musko

Sputto i Musko är min morfar Oskar Nilsson som är snickare och bor i Moskva. Det är ett torpställe under Kvarns herrgård i Kristbergs socken i norra Östergötland. Ställena runt omkring heter Danmark och Norge. Gården på andra sidan byvägen heter Paris.

Smolensk heter en plats i Ukraina där hovauditören Israel Holmström dog på sin färd med Karl XII och hans armé på väg till Poltava. Holmström är i dag mer känd för att ha skrivit dikten om kungens hund Pompe.” Pompe Kongens trogne dräng

Sof hwar natt i Herrens säng,”j

Mormor Josefina hade fött 16 barn varav 14 överlevde spädbarnsåldern. Hon rökte cigarr när det skulle komma gäster i stugan och det skulle lukta gott. Hennes mor Emma Sunnerberg bodde i grannsocknen Tjällmo i Stenkullen, ett litet, litet ställe under gården Hindstorp, som ägdes av hennes son. Ibland kunde någon av mormors barn få bo hos mor Emma för en tid. Det kunde bli ”dystert” att vara ensam borta från alla de andra syskonen.

Generalhovauditören Holmström hade en nära släkting, Johann Hindrich von Winter, som också tillhörde Karl XII:s hjältar. Han var dock inte med vid uppmarschen mot Poltava. Johan Hindrich var född i närheten av Dorpat i Livland 1682 och tillhörde en gammal adelssläkt från Hessen i Tyskland. Han avled 1746 i Kisa, också i Östergötland.

Mormor Josefina f. Karlsson hade fullt upp med att hålla barn och husbonde borta från det armod som trängde sig på. Att koka välling och hålla stuggolvet rent från både smuts och inkräktare. Det kunde komma tattarpack och zigenare förbi som ville övernatta på köksgolvet. Josefina sa nej och hänvisade ut till lagår´n. Tattarkärringen sa: Golvet är väl inte varken av silver eller gull! Mormor släppte ingen av det slaget över tröskeln

Johann Hindrich von Winter är bara 18 år när han blir tillfångatagen av ryssarna i slaget vid Narva 1700. Det slag som blev en stor framgång för Sverige under Karl XII. Kapten Winter var med om många av kungens belägringar och var också med vid Fredrikstens fästning i Halden när han blev skjuten 1718. Johann Hindrich var ansluten till Andra Lifgrenadjärregementet i Malmslätt och bodde en tid på kaptensbostället Bönorp i Kristbergs sockenh. Dottern Margareta Hedvig föddes 1710. Elgensstierna skriver om honom att han blivit blesserad, d.v.s. skadad vid något av slagen. Jag ser honom framför mig med ett stort ärr ner över höger öga. Kanske hade han träben? Tänk om det fanns ett porträtt någonstans!

Oskar Nilsson är på något sätt det nya seklets man när han år 1900 är 29 år och redan har flera barn. Han arbetar hårt både som snickare och mjölnare under herrgården. Men han är också lekfull och vill roa sig med sina barn. Om vintern kan han göra en ”kringåka” på en liten göl på ett gärde i närheten. Han slår ner en påle genom isen. Tar en lång stör och fäster en kälke med förväntansfulla barn i den ena änden och placerar sig själv i den andra. Så springer han runt, runt i det oändliga medan ungarna skynda på honom med tillrop. – Mera, mera far! Fortare! Fortare!

Johann Hindrich von Winter är min mormor Josefina Nilsssons morfarsmormorsfar.

18.11.13

Så mins jag det!

Hälsa Mikael från mej -

med Britt Damberg!

Jag underhöll på krogar runt i Sverige i början av 60-talet.

En kväll sa en gäst: Kan du sjunga " Hälsa Mikael från mig"

med Britt Damberg?

- Nej, svarade jag, tyvärr är inte Britt här i kväll så det blir lite svårt!

- Får vi då höra "Sjösala Vals" med Evert Taube!

- Han är inte heller här just nu, svarade jag och slog ett ackord på gitarren.

- Gud så dåligt"! Sjung va´ fan du vill då! Vilken trubadur!

19.11.13

Det fanns ett Sverige en gång...

Vi har en unik kulturell, musikalisk och litterär tradition i Sverige som försvinner alltmer i snuttifikationsmediabruset. Vem orkar konsumera mera reklam om sötsliskig glass, godis och kissblöjor medan man sitter i tevesoffan en fredagskväll?

Vem kommer t.ex ihåg Bo Bergman, Karlfeldt, Dan Andersson eller Nils Ferlin som i sin diktning ger oss ett hopp om framtiden? Något vi behöver för att förbli människor.

Vi behöver ett motstånd mot en massmediakultur som blir alltmer ytlig och innehållslös. Vi vill alla bli sedda och kända och kanske idoler, men vad finns bakom den välsminkade fasaden. Vilka är vi egentligen?

Jag förstår att tiderna förändras och att nya aktörer ska komma fram, det är naturligt, men vi som varit med lite längre har ett ansvar i att försöka tala om en annan sida av det som kallas kultur.

I går kväll upptäckte jag att det fanns en avstängningsknapp på teven. Den ska jag använda lite oftare!

21.11.13

Så minns jag det!

En Ramlösa och Åke Grönberg

Hamburger Börs I

Det var vid mitten av 60-talet då jag arbetade en hel del på Sveriges Radio. Radion hade sedan jag var ung blivit något av ett universitet. Det gällde då inte bara musik utan även annan kunskap. Jag tänker bl.a. på alla föredrag med intressanta personer. Många kommer ihåg t.ex. Sten Bergman som föreläste om sina paradisfåglar. Även Gösta Knutssons frågeprogram som gränsade till underhållning, men som ändå innehöll saker som var värt att veta. Jordbruks-programmen om hur man bäst gödslar sina jordgubbar kunde jag undvara. Men på det hela taget blev kunskapstörsten en sorts underhållning. Jag har alltid velat veta!

Visserligen läste jag ganska mycket, men det audiotiva, det som har med hörseln att göra fastnar allra bäst.

Tekniken har utvecklat möjligheterna till att även i dag kunna lyssna på det som inte är alltför lättuggat, för att inte säga lättdrucket. Ger man sig ner under det mest populistiska och blahaiga finns mer matnyttigt som t.ex. Ipodradion och appen SR Minne. Där kan man få höra föredragen igen om man har tur.

Genom egna ansträngningar och goda vänners hjälp fick jag arbete som freelanser på sveriges bästa radio då det ännu bara fanns en kanal, just på väg att bli två. Teve hade också bara en kanal just då.

Mediafollk av alla slag höll ofta till på restaurang Hamburger Börs i Stockholm i den Oscarianska matsalen. Där kunde teveproducenter, skådespelare och kända artister och musiker äta en ”artistpytt” för 10 kronor. Det blev populärt att slinka in på Börsen efter teatrar och scenshower.

Man kunde träffa på Sune Mangs ofta tillsammans med den lika runde komikern och sångaren Olle Andersson eller Martin Ljung. Många kvällar satt jag och lyssnade på Åke Grönberg om de många filmerna han medverkat i.

Jag bodde utanför sta´n i Danderyd och hade en gammal Opel Olympia som min pappa Paul Johansson, bilhandlare från Linköping hade ordnat. Detta innebar att jag körde bil hela tiden för att komma hem och följaktligen levde jag ett synnerligen nyktert liv, för att inte säga absolutistiskt. Det blev alltså ofta Ramlösa till pytten.

En sommarkväll när jag varit ute och sjungit någonstans blev det som ofta Börsen. Åke satt redan där och erbjöd mig att få sitta vid hans bord. Hovmästaren kom genast med sin servettklädda arm och tog upp beställning.

- Kan jag få en Artistpytt och en Ramlösa? Hovmästaren såg ut som fallen från skyarna och stirrade med förvånade ögon på mig utan att svara. Han tog servetten och slog som om han dammade med den på bordet intill. Jag visste att den hovmästaren brukade skoja med gästerna så jag satt lugnt och inväntade svaret. Så kom det:

- En Ramlösa till en Artistpytt! En så´n beställning har jag aldrig fått under de 50 år jag serverat här! Han låtsades förnärmad och vände snabbt på klacken.

Ganska snabbt kom pytten på bordet och kyparen ställde sig i giv akt och öppnade flaskan och hällde upp den i ett stort kristallglas med en gravitet som om han vore generalöverhovmästare vid ett kungligt hov. Åke Grönberg höjde sitt vänstra ögonbryn och log sitt godmodigaste leende medan han klappade mig på armen och sa:

- Mats, beställ aldrig en Ramlösa på krogen, det ställer bara till problem, du ser själv!

23.11.13.

Så minns jag det!

Jag får ett stipendium och blir orsak till min farmors död.

Jag gör en tankevurpa om jag säger:

” Just nu är jag precis så gammal som min farbror Evert var när han var i min ålder!” Min filosofiske vän Björn replikerar med:

” När Mozart var lika gammal som jag är nu hade han varit död i 34 år.”

En mer realistisk uppgift är att det om två år är 50 år sedan min farmor Ester Johansson, f. Sundström lämnade det jordiska. Jag säger ”det jordiska” eftersom medlemmarna i min närmaste familj var ytterst religiösa och tillhörde en frikyrkoförsamling. Det talades mycket om en annan plats dit man dagligen strävade efter att få komma, nämligen ”Himmelen.”

Jag har en känsla av att ju mer man talade om ”Himlen” desto säkrare kunde man vara på att få komma dit. Hur god man egentligen var visste bara Jesus eller hans himmelska pappa. ”Varav hjärtat är fullt talar munnen.” säger ett gammalt talesätt.

Naturligtvis präglade det oss barn och jag minns två syskon i samhörigheten som fick ett telefonsamtal en kväll när föräldrarna inte var hemma.

” Är pappa eller mamma hemma?”

” Nej dom är bortbjudna!”

” Jasså, var är dom då?

” Dom är i himlen på kafferep!”

Även för min fromma farmor kunde det bli väl mycket tal om denna himmel. Hon tyckte nog ganska bra om ”det jordiska” också. Hon samlade gärna sina vänner omkring sig vid kaffekopparna i sommarbersån.

” Ja du Ester, snart kommer vi till himlen!” sa någon väninna.

” Ja du, käre barn, där hinner en nog och vare” svarade farmor på sin genuina östgötska.

Det här är en av de många små historier som min syster Lisbeth och jag ständigt roar varandra med så snart vi hörs på telefon. Farmor var kanske den som hade mest tid med oss barn som gör att vi aldrig talas vid utan att prata en stund om ”farmor Ester”.

Hon kunde säga de mest oväntade saker på ett omedelbart sätt som jag tror barn gillar. I sina tankegångar hade hon säkert tänkt igenom alla led, men när det kom fram till munnen hoppade hon ofta över ett eller flera. En gång körde pappa oss runt i bil och vi passerar Stora Torget i Linköping där en stor skock fåglar samlats omkring statyn av Folke Filbyter.

” Kors, var är vi nu det är så mycket duvor?”

Som jag nyss nämnde är det snart ett halvt sekel sedan farmor Ester fick komma till den plats som alla talade om så ofta. Min förhoppning är i varje fall att det blev så, men det värsta är att jag faktiskt bidrog till det.

Jag hade några år tidigare börjat min artistkarriär på Nalen i Stockholm och just fått en utmärkelse och ett stipendium av en ungdomstidning. Ett reportage gjordes och på en bild sitter jag med min gitarr bland mina tre barn och myser.

Min farmor kommer på eftermiddagsbesök hos mina föräldrar i Linköping och vid kaffet säger min pappa att han ska visa henne en tidning med något intressant. Hon rättar till glasögonen och ska börja läsa. Hon ser bilden och säger:

” Men se, där är han ju! Det blir det sista hon säger. Av rörelse eller av en slump, vem vet, faller hon ihop och avslutar så ”det jordiska”.

24.11.13

Så minns jag det!

Stå´nte här och rök!

”Det gäller att synas, annars finns man inte” hör man folk allt oftare säga. Om inte alla gör det så i varje fall de som är i ”branschen”. D.v.s de som har något att sälja och i allra bästa fall något att säga, vilket blir alltmer sällsynt. Köp mig eller min vara eller allra helst både och.

Reklam, annonser, streamers, posters och affischer på längden och på bredden. Att se en hel film på teve, som normalt tar en och en halv timme, drar ut över tre, fyra timmar. Och det beroende på att så många ska sälja och säga att de finns så många gånger som möjligt. Om jag inte syns, finns jag inte då?

Det hände för en trettio fyrtio år sedan att jag gjorde en turné efter norra stambanan och hamnade i Ånge. Jag var själv ute för att synas och sjunga. Jag skulle uppträda i Folkparken och det skulle jag göra i en danspaus på själva dansbanan. Den bestod av en åttkantig öppen paviljong som nu hade beklätts med ytterväggar. En trappa ledde upp till ingången.

Jag hade kommit överens med parkchefen, jag tror han hette Nordlund, om när jag skulle börja mitt framträdande. Heter man Nordlund och är från norr så behöver man inte beskrivas. Det räcker bara med Nordlund.

Orkestern slutade spela och det blev paus. Publiken strömmade ut på planen framför ingången för att prata och röka och några förälskade par syntes gå ut i periferin för att titta på sommarnattshimlen.

Det började bli dags för mitt framträdande och Nordlund nickade hastigt åt mig och klev upp på trappan och sa med hög röst:

”Stå´nte här och rök! Kom in och lyssna på Mats Paulson!”

Mats blogg 28.11.13.

Ny dikt.

Jag är en blind larv

som ur min puppa

söker mig ut mot universum!

Jag vet ingenting,

men vet

att jag vill veta!

M.P.29.11.13

29.11.13

Så minns jag det!

Försäkringskassesvar.

Det var vid den tiden då Försäkringskassan ännu hette Sjukkassan. Det var mitt i smällkalla vintern och jag hade dragit på mig en envis, långvarig förkylning under en norrlandsturné.

Det här att ställa in konserter har aldrig varit min melodi. Är man engagerad så gör man sitt bästa för att komma. Publiken förväntar sig att få möta artisten och har kanske sett fram mot det en längre tid och arrangören ska då ordna någon ersättare. Det känns inte bra att ringa återbud.

Det är ytterst få gånger jag ha måst göra det. Ibland har det hänt att man stått ut med förkylningen, sjungit och slitit på rösten ändå och därmed dragit på sig en svårläkt infektion. Man får helt enkelt försöka bota den efter turnén. Så har många artister fått göra.

Det var under en sådan konvalescens jag blev tvungen att bli sjukskriven. Jag hade i laga ordning anmält mig hos Sjukkassan och fått vederbörligt läkarintyg.

Efter en tid kom ett nytt papper och eftersom jag var anställd i egen firma, ett aktiebolag t.o.m. och var min egen anställde, min egen direktör, så ville man att jag skulle besvara några frågor.

En av frågorna löd:

”Vad gör ni för att rehabilitera den sjuke?”

Jag fyllde i anvisad svarsruta med:

”Jag talar med mig själv!”

18.12.13

Kalejdoskop.

Man kan fundera över hur många människor i dag som vet vad ett kalejdoskop är. Många av de som var barn förr kommer ihåg den där leksaken som bestod av ett papprör som man kunde kika in i och få se en vacker, klart strålande stjärna. Det var klätt med ett färgglatt papper och innehöll ett antal speglar som speglade dels varandra och dels en mängd små färgade lösa glasbitar som skramlade när man skakade kalejdoskopet i avsikt att få en ny stjärnkonstellation i siktet. Det kunde aldrig bli samma stjärna igen, om man nu bortser från någon begåvad matematikers sannorlikhetskalkyl för då vet man aldrig riktigt.

Jag kom att tänka på det härom natten då jag vaknade efter ett par timmars sömn och inte kunde sova. Om man skulle använda den här leksaken som en metafor för den del av medvetandet som kallas minnet så verkar det som om de där klart färgade glasbitarna blir fler och fler allt efter den ålder man uppnår. Till slut blir de här minnesbitarna till ett mångfacetterat granulat med än fler möjligheter till nya stjärnformationer. Varje gång ett minne dyker upp i under de fria associationernas nattliga timmar blir det lite annorlunda än förra gången. Det blir en annan, ny stjärna.

Helt utan att jag ens i klarare dagstillstånd kan förklara det dyker plötsligt namnet Erik Dahlberg upp. Varför just Erik Dahlberg? Visserligen lyser hans stjärna kanske mer än någon upp det svenska 1600-talet, men det är nog inte därför.

Vad vet jag om Erik Dahlberg? Erik Dahlbergsgatan på Gärdet framstår i sommarsol med grönskande träd sedda från kvarteret Fältöverstens håll. Då innan Fältöversten, då det heter Gropen och bestod av ett gytter med kårkar och skjul och där suspekta sämre begagnade bilhandlare höll till.

Ovanför en av de grönskande trädbollarna står en flicka i ett fönster. Hon ler och håller plötsligt upp handen som till en vinkning.

Längre upp i gatan finns restaurangen Grenadjären, välbesökt av Sveriges Radios personal under 50-60-70-talen. Kanske även innan. Restaurangen kallas oftast Gröna Jönsson.

Det är sent 60-tal och jag har fått göra ett radioprogram med Folke Olhagen. Jag har fått göra flera och blivit nästan som en elev hos den store radioten. Man skriver sina radiomanus och lite lämnas åt slumpen och det har man gjort sedan SR.s start i mitten av 20-talet. Man hör att man läser när man lyssnar på program från den här tiden. Allt ska vara så korrekt som möjligt, inga felsyftningar i språket. Man vårdar det ömt och inget får vara improviserat. Folke blir alltmer min förtrogne och han berättar ofta om Skara och sin ungdom där. Jag lyssnar och är glad för min kunnige lärare. Vid något tillfälle råkar jag säga vid en manusgenomgång och inte funnit det rätta ordet att så viktigt kan det väl ändå inte vara.

-Min unge vän, säger den välkända radiorösten med ett nästan indignerat allvar, i Sveriges Radio är det av stor betydelse att allt blir riktigt. Slarvar man här så slarvar man där och så kan man lätt förstå hur det blir på slutet. Jag gjorde aldrig mer något språkfördärvningsförsök.

Jag hade varit uppe på Radions kassa och hämtat gage för ett av programmen med Folke och ville nu bjuda honom på lunch på Gröna Jönsson. Vi åkte i min gamla Opel Olympia och jag var chauffören. Vi parkerade på Erik Dahlbergsgatan.

Erik Dahlberg ja, visst var han guvernör i Livland en tid. Det är i så många sammanhang hans namn dyker upp.

På en hylla i mitt arbetsrum i Smörmåla ligger ett antal kopparstick. Det är separata blad, provtryck från Generalstabens Tryckeri från slutet av 1600-talet. Man kan se att det är originaltryck, inga fotoraster i bilderna och trycksvärtan är verkligen svart och avgränsar tydligt det som lämnats ograverat i kopparplåten.

Flera av bladen är ur Erik Dahlbergs ”Suecia Antica et Hodierna”, precis så som de lämnade tryckeriet en dag 1704. Utplockade från de som skulle vidare till bokbindaren. Överst på de andra bladen ligger ett mäktigt porträtt av just Erik Dahlberg.

25.12.13

Jul igen!

Isen låg tjock sedan december det året. Snön bredde sin vita tystnad över skären. En ensam fiskare pulsade långt därute med sin isborr över axeln.

Erland Fikonkvist gick längs strandkanten och såg detta. Det knarrade som potatismjöl under de svarta läderstövlarna. Han stannade upp och stod länge och njöt av tystnaden. Han band upp öronlapparna på skinnmössan för att höra bättre. För att höra att ingenting hördes.

Det var julafton och Erland hade föresatt sig att inte tänka på det eftersom det, i rimlighetens namn, måste vara vilken dag som helst. Hur det nu var så började han i alla fall tänka på all julmat har redan köpt till familjen. Detta trots att det här och nu inte fanns någonting som direkt kunde påminna om julen. Det är väl märkvärdigt, tänkte Erland, sedan han i detalj gått igenom hela listan med julkorv, glögg, vörtbröd med russin, skinka, senap och julpastej med extra lever. Det är väl märkvärdigt att det inte ska gå att bara vara där man är och uppleva vad man just nu ser. Denna enkla livsnära filosofi försökte Erland på allvar praktisera under de närmaste minuterna.

Han kom inte långt förrän han mindes alla de julberättelser med motiv från skärgården som han läst. Barn som besökt fattiga gummor julkvällen och som gått ner sig på snötäckta isar. Julposten som aldrig kom fram med det försonande brevet. Sjömän som surrats till rors på nedisade skonare. Ja, det var ingen hejd på allt som kom över honom. En liten domherre kom och satte sig på en törnbuske strax framför honom och skulle kunna ha fått Erland ur hans tankar. Men nej, genast hoppade Selma Lagerlöfs berättelse ”Fågel rödbröst” upp ur hans medvetande. Nu blev han nästan arg på sig själv. Att inte kunna styra tankarna bättre!

Han började fundera på om det kunde vara förväntningarna man hade som barn, då julen betydde så oändligt mycket mer, som gjorde det hela. Kanske var det affärsmännens och reklamens förtjänster? Det var ju bara på födelsedagar och på julafton som man fick leksaker och presenter förr, tänkte han. Och så mindes Erland alla de saker han fått under sin barndoms jular. Den lilla segelbåten och cykeln, som han absolut skulle ha med sig i sängen vid läggdags. Och hunden Maximilian III, den svartvita pudeln. Så många saker jag fick av mina föräldrar, kanske var jag bortskämd ändå, tänkte han. Nej, barn ska inte skämmas bort. Det var då ett som var säkert. Hade han skämt bort sina egna? Satt de nu därhemma med sina förväntningar och sina tindrande ögon?

Så långt han kunde minnas hade han köpt allt. Catharina och Johans julklappar låg och väntade i bilen borta på parkeringen och allt annat var ju som sagt köpt förut. Nu fick det vara nog, både med julklappar och tankar. För att inte överraskas av flera infall nu beslöt sig Erland Fikonkvist för att vända om och gå direkt tillbaka till bilen och under tiden räkna varje steg. På så sätt skulle inte några jultankar nå honom. Han gick och räknade. Ett, två, tre…

Han märkte inte att det började skymma över skärgården och att ljusen från sista julbåten glimmade därute i isrännan. Han satte sig i bilen och körde raka vägen hem, och med julpaketen under armen räknade han steg ända fram till ytterdörren. Inne i trappuppgången slog en doft av glögg emot honom, och när han ringde på dörren var det lilla Catharina som öppnade och undrade om pappa glömt att köpa tomtebloss.

26.12.13

Novellen:

Pastor Hallströms jul.

Frikyrkopredikanten Eric Hallström hade just fyllt 42 år då han kom till den lilla steniga byn i Kronobergs län. Det var kargt och kallt på många sätt för den sorts förkunnare som Hallström var. Här var klimatet gammaldags och högkyrkligt. Det fanns egentligen inte någon plats för en frikyrkoförkunnare. Det märktes också på det fåtal medlemmar som brukade ha sina möten i det lilla grå Salemkapellet.

Ska sanningen fram så var de nio själar och de flesta var kvinnor. Axel och Anna från Stenatorpet var det enda paret. Det var också de som skänkt den mark som kapellet stod på.

Hilma Ramstedt, som var vaktmästare och bodde i en liten lägenhet ovanför predikantbostaden i kapellet. Hon var den allra trognaste av alla "Kristinnorna" i församlingen. Hon hade redan gjort sitt allra bästa för att välkomna sin själasörjare och passade upp med mat och städning mer än hon hade förmåga till. På det området kunde inte pastor Hallström känna sig utfrusen. Det är var då ett som var säkert.

I god tid före jul hade syster Hilma framfört en önskan till pastorn. Hon delade den med de övriga i församlingen.

-Jo pastorn, det är så att vår förre själasörjare evangelisten Holm införde en tradition här i Rydhultamåla inför julen, sa Hilma. Det skulle vara vetigt om han ville göra likadant som Holm. Han hade fått idén av Frälsningsarmen. Och eftersom dom inte fanns representerade på orten så var nog den idén bra.

Förslaget kom efter ett förmiddagsmöte någon gång i november. Hon stod där framför honom i sin grå hårknut och tittade försagt ner i kapellets nyskurade golvplankor.

-Men en skulle väl inte...,fortsatte hon.

-Ja, fröken Ramstedt, vad handlar det om, sa Hallström lite ivrigt? Han hade just handhälsat på de sista besökarna och stod där med bibeln i sin hand.

-Jo, pastor Hallström vet förmodligen att det är julskyltning söndag före jul och förr brukade Holm, några systrar och jag stå utanför Blomgrens och vittna och sjunga och samla in lite julpengar till de fattiga här i byn.

-Det var väl en bra idé. Vilka spelar och sjunger i församlingen?

-Ja, det gör ju nästan allihop. Är det bara inte för kallt så blir det nog musik också. Nog spelar väl pastor Hallström dragspel? Det gjorde ju Holm.

-Jo då, men det kan bli kallt om tassarna ska syster veta. Men det ska nog inte hindra oss.

Och så är det flickorna Lundberg som båda spelar gitarr. Sen är det nog Axel i Stenatorpet som i varje fall har spelat fiol.

-Vad spelar Hilma själv då, sa Hallström och gav tecken till henne att sätta sig på en av de grå bänkarna?

-Å ja, se dä ä bara lite det Jag kan stå längst bak så hörs det inte så mycket. Hilma knäppte händerna och log.

-Ja, men Hilma är med i alla fall.

-Ja, om Gud vill så. Kan en göra nytta så nog ska jag försöka!

-Vad är det för instrument som Hilma trakterar ?

Ibland kunde Eric Hallström få för sig lite besynnerliga tankar. Något som han behöll för sig själv. Det kunde verka alltför underligt annars. I sina predikningar kunde han ibland låta lite av det komma fram. Det var kanske av den anledningen som han var känd för att vara en fantasifull talare. Egentligen var det nog mest för att roa sig själv, när tillvaron verkade för trist och enahanda. Det skulle alltid hända något nytt i hans tillvaro.

Nu när den lilla tunna svartklädda syster Hilma satt där med hårt knäppta händer på träbänken tänkte han: Tänk om hon säger; Bastuba!

Han log för sig själv när han tänkte tanken och Hilma såg på honom i det hon sa:

-Ja, jag spelar mandolin. Jag har en liten, gammel en som jag fick av min mormor en gång,

Kvintetten samlades i god tid före julskyltningssöndagen och övade i Salemkapellet. Eric Hallström, stor och reslig, stod där med det pärlemorskimrande spelet. Bredvid honom de två 18-åriga tvillingsystrarna Lundberg i sin ljushyllta ungdom med sina gitarrer. Axel i Stenatorpet hade efter mycken övertalning beslutat sig för att vara med. Fast beslutet låg nog mera hos hans hustru Anna. Han stod nu bakom systrarna med sin stråke i högsta hugg och Hilma Ramstedt fanns gömd bakom pastorn med sin lilla mandolin. Så övade de var och varannan kväll.

Så kom då julskyltnigen med julgranen och de elektriska ljusen på det lilla torget framför Bäckströms pensionat. I skyltfönstret hos Emil Hugosons bok- och pappershandel blänkte det av tomtespel och pappersänglar

Gick man ner mot stationen så lyste blanka skinkor, korvar och ostar liggande på rött crepepapper i skylten hos Pålles Livs.

Stinsen Almkvist hade dagen till ära trotsat uniformsreglementet och hade en röd halsduk slängd över ena axeln.

Framför församlingshemmet hade rödakorsarna sitt stånd med korsstygnsdukar och ostkaka. Framför stod en tomte och sålde julgranar

Redan vid elvatiden började folk komma ut ur sina stugor och hus. Det hade fallit rikligt med snö under natten och nu låg den tung och blöt över staket och trottoarer.

Det hade plötsligt blivit milt och det var nog tur för den lilla musikgruppen från Salem. Axel i Stenatorpet hade trots detta fått problem med fiolen och lilla Hilma hade tappat sitt mandolinplektrum.

Vid ettiden blev det kallare, men folk la ändå en tio- eller tjugofemöring i pastorns gamla avlagda hatt som stod på en tidning framför sångarna. Så småningom blev pastor Hallströms fingrar så frusna att han försökte spela Guldgrävarsången med handskar. Och även om de var gjord av ”äkta” kalvskinnsimitation så gick det inte.

Det gjorde nu inte så mycket eftersom Blomgrens hade laddat upp med byns första teve i sitt skyltfönster. Den nymodigheten ville ingen missa. Några hade sedan morgonen stått framför skyltfönstret och glott på testbilden. Sändningarna från Stockholm skulle just börja och det blev tomt framför Salemsångarna.

De hade i alla fall fått ihop tjugoåtta och trettifem till hjälpkassan. Hilma och pastorn hade räknat pengarna efteråt i kapellet. Nu hade de gjort någonting för sin mission och för det goda så nu kunde de se fram mot julhelgen med tillförsikt.

Julafton hade passerat med julbön i Salem och så hade han och Hilma firat med julgröt och en skinksmörgås efteråt uppe i hennes lilla kök. Pastorn skyllde på sin julottepredikan och gick tidigt till sängs.

Han vaknade redan vid tretiden och beslutade sig för en uppfriskande promenad i byn innan han själv skulle hålla julotta. Det bet ordentligt i kinderna i den iskalla morgonen

.Han gick så långt de svaga gatlyktorna räckte och så såg han att det lyste i den stora vita kyrkan. När han kom närmare såg han hur den ena släden efter den andra kom farande upp på kyrkbacken fullastade med sömniga människor som motvilligt trasslade sig ur sina värmande åkpåsar och ställde sina fladdrande facklor i rad efter kyrkogårdsmuren. Det rök ur deras munnar och de skyndade sig in i vapenhuset. Kyrkklockorna dånade och spred sin mäktiga klang över nejden. Eric Hallström hörde också hur klockstocken rumlade i sin mekanik högt däruppe i tornet.

Det kändes motigt för Hallström. Kanske mer än vanligt denna morgon. Så många på väg för att höra gudsordet förvanskat och läst av avfällingar från den rätta tron. Den som han själv hade och som hans lilla skara så villigt stred för.

Just som han gått förbi den gula, ståtliga prästgården, där inga ljus alls brann just nu genom fönstren saknade han Elisabeth som han hade hoppats skulle följa med från den Jämtländska församling han just lämnat. Hon hade avböjt hans förslag att hon skulle bli hans hustru. Då hade han ju åtminstone haft någon att dela sin ensamhet med. Han var i alla fall glad för den stora fårskinnspäls som hennes far, fjällbonden givit honom och som nu värmde i den kyliga juldagsmorgonen.

På avstånd såg han att det lyste i det lilla grå kapellet och att det steg en rökpelare ur skorstenen. Hilma Ramstedt hade börjat tända i kaminen redan vid fyratiden.

Om en stund skulle han stå där inne bakom talarstolen på podiet och på sitt sätt förkunna att världens frälsare blivit född. Även i hans lilla grå kyrka skulle det läsas:

Och det hände sig vid den tiden…

Juldagen var pastor Hallström och fröken Ramstedt bjudna till Anna och Axel i Stenatorpet. Axel hade hämtat dem i sin svarta PV.

Inombords hade pastorn varit orolig och otålig utan att själv veta varför. Det var inte något fel på all julmaten och inte på den omsorg som han kände strömma mot honom hela tiden. Kanske kunde det vara det här med Elisabeth som inte hade velat följa med honom till Rydhultamåla. Han tänkte ofta på henne och kände en sorg över att hon inte fanns i hans närhet.

Ändå var det något annat. Han ville följa sin kallelse och nå ut med det rätta budskapet till människorna. Ett offer hade han ju redan gjort. Han hade kunnat stanna kvar i Nälden hos henne och skaffat arbete där. Men nej, det Gud ville med honom var viktigare. Han kände ett misslyckande. Nio medlemmar i församlingen var inte mycket. Det var nog där det låg. Han hade varit här nu i knappt tre månader och ännu hade han inte kunnat värva någon ny medlem.

På väg hem i Axels PV lovade han sin Herre och Mästare att redan nästa dag gå ut i trakterna och knacka på hos folk och prata med dem om deras frälsning. Den riktiga frälsningen. Det må vara kallt eller inte, tänkte han. Han mådde lite bättre nu. Nu skulle fårskinnspälsen han fått av Elisabeths far komma väl till pass. Han somnade juldagens kväll med föresatsen att redan nästa morgon ta bibeln under armen och ge sig ut i byarna runt Rydhultamåla.

Pastor Eric Hallström vaknade utvilad vid sjutiden och steg upp och klädde sig. Hilma stökade redan på övervåningen och han knackade med sitt kvastskaft i taket och hennes lätta stamp med foten betydde att morgonkaffet var klart.

Han frågade henne om hon tyckte att han kunde ge sig av så här tidigt för samtalsbesök. Fröken Ramstedt tyckte kanske att han skulle vänta tills fram på förmiddagen med tanke på helgfriden.

Pastor Hallström hade svårt att bärga sig och klockan tio såg man honom gå med raska steg iklädd sin stora fårskinnspäls med stor krage och mössan neddragen över öronen. Under armen höll han sin stora svarta bibel med mjuka pärmar. Det var verkligen bistert ute och han mötte handlare Blomgren med fru och så kantorn lite längre fram, men han kände ingen av dem.

Den första gården han kom till låg bara några hundra meter från byn och där stod bonden redan på gårdstunet och hade just selat på hästen. Hallström hälsade med ett kraftigt handslag och sa vem han var och bonden tittade misstänkt på bibeln. Gick vidare med hästen till en släde och spände för utan att säga något.

-Välkommen till Salem på väckelsemöte på torsdag, sa Hallström och höjde handen för att gå vidare.

-Må dä, sa bonden. Våran Gud han baur i Rydhultamålas körka, ska jag säga honom och det har han gjort i flere hundra aur. Han satte sig i släden och körde upp mot boningshuset.

Bättre lycka nästa gång, tänkte pastorn och drog vidare. Efter den upplogade landsvägen såg han några spår leda till en liten grå stuga uppe på ett backkrön. Det rök ymnigt ur skorstenen. Pastor Hallström drog pälsen ännu hårdare om sig och fällde upp kragen då det just kom en vindil från skogskanten.

Det var nog där den där gubben bodde som han hört talas om som varit kolare. Han som enligt hörsägen var slagfärdigare än de värsta i hela Kronoberg. Ja, nog skulle han klara honom. Eric Hallström, utvald av Herren, hade intet att frukta och Gud var ju med honom.

Han knackade på men ingen svarade. Han vände sig om och såg bort mot den lilla lagår´n, men där sytes ingen. Plötsligt hörde han något röra sig innanför dörren och någon som mumlade.

-Va ä dä om, hörde han i det samma som dörren öppnades. Ett stort sotsvart ansikte med skägg och hår åt alla håll visade sig. Ett par gråblå ögon såg misstänksamt på honom. Pastorn kom snabbt med sin fråga. Han visade upp sin predikantbibel och sa:

-Vet ni vad det står i den här boken? Gubben blinkade två gånger innan han sa:

-Jo i den staur att man sa akta sej för ulvar i faurakläder. Han stänge dörren hastigt.

Pastor Eric Hallström stod kvar en lång stund och kände sig ordentligt tillplattad. Han drog med långa steg ner mot landsvägen igen begrundande sanningshalten i ryktet om den slagfärdige kolaren.

Nere vid landsvägen visste han inte om han skulle gå vidare bort mot nästa gård och hus eller vända om hem igen. Visserligen hade han inte tappat tron på människans godhet och på sin uppgift att förmedla frälsning till de mest gammalkyrkliga eller slagfärdiga kronobergare som fanns. Men han tyckte att det kunde räcka för i dag och gick raskt hem.

Två gamla från Gemla...

Det var två gamla i Gemla

som skulle dela en semla,

men en spårade ur

för grädden var sur

och tog tåget till Novaja Zemlja

M.P. 11.1.14

Politikerns framtid

Politikern pratar, allt färre vill höra.

Ja, väljaren själv har satt lock för sitt öra.

Politikerns framtid?

Det blir i praktiken

att slå för plastiken

och därmed komiken.

Politikerskolning?

Det blir nog att pröva

att öva

på döva!

M.P.

30.7.99

21.1.14.

Så minns jag det!

S:t Korsgatan.

För en tid sedan var jag ute på Ekerö i Mälaren och sjöng. Ofta får man blommor vid sådana tillfällen. Det är något man blir bortskämd med. Ibland kan man samla på sig flera grandiosa buketter under en vecka.

Vid det här tillfället fick jag istället en bok av en gammal Linköpingsbo. Hon visste att hon gav den till rätt person. Boken innehåller fotografier från Linköping. Alla tagna vid sekelskiftet av Didrik von Essen.

De flesta av miljöerna fanns ännu kvar när jag var barn. Det gäller speciellt bilden av S:t Korsgatan. Alla träkåkarna är borta nu, endast ett stort hyreshus från 1895 finns kvar. Man ser också bommen som avslutade Pilens backe. Den kan man beskåda nu, utan backe, i reservatet Gamla Linköping. På bilden ser jag också det hus där min moster Agnes och morbror Hilding bodde.

När jag ser på bilden får jag en aning av en skarp doft i näsan. Det är odören från en billackeringsverkstad som låg mitt emot deras hus och som alltid spred sig i kvarteret.

Det luktade tinner.

Morbror Hilding tillhörde inte den troende delen av släkten men som den gästfriaste av alla sa han:

-Hit får de komme både frälste och ofrälste! Det gjorde de också. Hela huset på S:t Korsgatan var fullt av människor på resande fot. Ibland någon från landet som gjorde ett stadsbesök och nu gjorde visit före sista bussen från stan. Kanske några kamrater till någon av mina tre kusiner som ständigt sjöng och spelade.

Moster Agnes hade fullständig hotellrörelse och skulle stå på pass med mat och kaffe hela dagarna. Jag såg henne aldrig ledsen eller ens trött. Jag tror hon tyckte om det. Hon verkade vara ett med morbror Hilding och var med på alla hans upptåg. Deras hem och deras gästfrihet var vida känd.

Det berättas att en bekant från landet gått fram till patrullerande poliskonstapel på Trädgårdstorget en gång och frågat:

- Vet konstapeln var Agnes Lindell bor? Det visste konstapeln. Kanske var han själv en av de många gästerna. Alla kände min morbror och moster.

Min syster och jag bodde här under några vinterveckor. Mamma var bortrest någonstans och jag längtade oerhört efter henne trots att moster och morbror gjorde allt för att vi skulle trivas.

Morbror Hilding utlovade en dag att han skulle hoppa från ett bord ner i sin säng när det blev sängdags. Hela dagen talade vi om det och vi frågade moster om han verkligen skulle göra det. Hon strålade med ögonen, smålog och sa att vi nog skulle få se.

Vi gjorde oss föreställningar i fantasin hur det skulle se ut med honom på ett bord hoppandes rakt ner bland bolstrar och lakan.

Morbror kom hem på sin cykel, ställde ut den i vedboden. Han hämtade röret till sågspånskaminen som han alltid brukade göra. Fyllde det med sågspån och tände på. Vi åt kvällsmat och så småningom blev det dags att gå och lägga sig.

Jag låg i en säng som var som ett dragspel och kunde skjutas ihop och ställas undan under dagen.

Nu var rummet fyllt av bäddade sängar och morbror kom in iförd sin

flanellnattskjorta. Han såg full i sjutton ut och vi väntade otåligt. Han la sig som vanligt och tog fram Aftonbladet för att läsa. Vi tittade besviket på varandra. Skulle han inte hoppa? Moster Agnes blinkade till oss.

Plötsligt la han ifrån sig tidningen och så började det. Morbror for upp på salsbordet i hela sin längd.

- Va´ gör du, sa moster och försökte hindra honom. Så får du inte göra Hilding! Han sprang runt med små steg på bordet och moster efter med händerna och låtsades köra ner honom. Vi satt i våra sängar och gapade.

- Du får inte hoppa, sa moster . Du får absolut inte! Hon låtsades se sträng ut. Vi fylld i och skrek nu i korus:

- Du får inte hoppa morbror! Vi vrålade och skrattade om vartannat. Det hela pågick ganska länge och så till sist sa morbror Hilding:

- Nu hoppar jag! Han slängde sig baklänges som en treåring rakt ner i bädden så det knakade i sängben och golvtiljor. Samtidigt gjorde han sig vindögd och vi kiknade av skratt.

Hur många gånger morbror Hilding fick utföra konststycket kommer jag inte ihåg. Till slut tycktes han i alla fall ha fått nog. Då kom han på något annat och moster Agnes var med hela tiden. Lika road tycktes det som vi.

- Nu förstår du lille gossen Hilding, sa hon. Nu får du inte säga några fula ord för då ska jag klistra igen munnen på dig med fönsterremsor. Hon gick ut i köket och Hilding tittade illmarigt på oss. När hon visade sig i dörröppningen igen med remsorna i handen sa morbror:

- Piss! Piss! Vi studsade. Ett oerhört fult ord i våra öron som vi naturligtvis hört men som absolut aldrig sas hemma. Vad roligt! Vi nästan sa piss också, men innan vi hunnit göra det var moster Agnes framme med blöta klisterremsor och satte över munnen på honom. Han sa piss igen och då lossnade remsan och han åt upp den.

Det gick säkert åt många meter fönsterremsor under den tid vi bodde där i det urgamla huset vid Borggården i Linköping. Jag tänkte på det här för ett tag sedan då jag var på besök i slottet och kunde se ut över de trista 50-talshus där det pittoreska Pilens backe en gång låg.

Ute på gårdsplanen fanns en vattenpump där min moster varje dag, vinter som sommar, sågs tvätta vita skjortor till sina två pojkar som hade orkester och alltid måste se fräscha ut. Vilken lycka det var för oss när det kom grabbar med fioler, saxofoner och trummor till S:t Korsgatan.

De spelade jazz, swing och bee-bop. Jag visste inte då vad det kallades men när hela det vitreviterade huset svängde med i tempona spelade det inte så stor roll. Det vibrerade av glädje och toner från rummet där pianot stod.

Min kusin Rolf lämnade saxofonen för en stund och tog fram klarinetten. Det tjöt vilt och hett i långa glada löpningar. Roland, min andra kusin, stod bakom basen och såg lycklig ut.

Så blev det plötsligt en annan sorts musik. Någon tog fram ett par runda träbollar som var ihåliga och hade sand inuti och slog med dem i luften framför sig. Det lät skönt och lugnt och så fyllde de andra instrumenten i. Min kusin Berit som hade basker, permanentat hår och smultronröda läppar sjöng om en kväll i Santa Cruz. Jag såg palmerna vaja i solnedgången på framsidan av notbladet hon höll i handen.

Morbror Hilding hade haft radioaffär nere på Storgatan tillsammans med en kompanjon en gång i tiden. Nu skötte han allt hemifrån och for stan runt hela dagarna med lådor på pakethållaren. Det var leveranser än här och än där. Reparationer och försäljningar i Gottfridsberg eller Tannefors. En gång, berättade morbror att en tant ringt, varit arg och sagt att den nyinköpta radion inte gick. Den var stendöd, sa hon och morbror fick lov att komma genast. Något viktigt program var på gång redan samma kväll och det hade hon redan betalt för. Så det så!

Han tog cykeln och skyndade dit. Tanten hade inte satt i kontakten i väggen.

Morbror sågs ibland i köerna utanför Druvan och källaren Casino. Efter sådana besök hade det inte varit lika roligt hemma. Om detta visste vi ingenting. Jag visste bara att morbror Hilding

var det underbaraste och roligaste i min annars ganska allvarliga värld och att det var skönt att höra moster Agnes milda, rofyllda röst.

29.1.14

HEMBRYGDENS SÅNG

Melodi: Sorgeliga saker hända…

Ärg i röret har det blivit,
all min sprit har färgats grön.
Lyckan har mig övergivit,
detta är min mödas lön.

Allt i slasken fick jag hälla,
så nu står jag utan mål.
Ensam får jag tårar fälla,
kvar blev bara en säck kol.

Kaggen står här mossbelupen.
Hör min klagan hemsk och lång!
Numer får jag köpa supen.
Lyssna till min hembrygds sång!

© Mats Paulson 1996

1942 - en vintermorgon i Gräsmark

Löjtnant Egon von Greyerz, tillhörig Norrskensbataljonen, hade tänkt sig till Gräsmarks kyrka denna extremt kalla söndagsmorgon i februari. Chaufför var redan rekvirerad och det skulle bli korpral 5345 Johansson, motorordonans från bataljonsstaben, som skulle utföra uppdraget.

Någon framryckning mot Norge och fienden skulle man inte vänta sig heller denna morgon. Vakterna uppe vid gränsen stod givetvis på sina poster men trossen härnere vid Lillsjön skulle inte göra annat än ligga still och frysa ännu en dag.

Korpral Johansson rotade ännu en gång med rakan i gengasgrytan och la på locket. Satte sig i den vitmålade bilen och körde fram till befälskvarterstrappan. Steg ur och gick med snöknarrande steg runt bilen och öppnade bakdörren för löjtnanten som liten och spenslig kom ut ur porten. Motorordonansen ställde sig i givakt och gjorde honnör. Löjtnanten hälsade tillbaka.

Gräsmarks kyrkas torn stod som en isstod lika vit som Lillsjöns is och granskogarna där bakom. Några kyrkobesökare kom åkande på sina sparkstöttingar mer påbyltade än vanligt. Det rök ur deras munnar. Den enda bil som körde fram till grinden var den från Norrskensbataljonen.

-Kallt i dag Johansson! sa von Greyerz. Kort men vänligt.

-Ja verkligen, sa ordonansen och la ur växeln och drog åt hand-bromsen. Om det ändå kunde bli vår!

Han steg ur bilen, öppnade för löjtnanten och gjorde honnör ännu en gång.

Egon von Greyez stod kvar vid kyrkogårdsgrinden och tände en cigarett medan bilen parkerades lite längre bort under en gul skylt med röd kant och ett stort rött P.

Korpral Johansson drog fårskinnskragen tätare kring öronen och gick bort mot löjtnanten som sträckte fram ett paket Boy.

-Röker Johansson?

-Nej varför skulle jag göra det nu när jag aldrig gjort det tidigare, svarade ordonansen irriterat och var rädd för att löjtnanten skulle tro att han, ett Guds barn, skulle förfalla till en så svår synd som att röka. Det var lite tråkigt eftersom von Greyez bara menade det som en vänlighet. Han stoppade ner cigarettpaketet i uniformsfickan och gick före in genom kyrkporten som stod öppen trots kylan.

Några ljus brann med ett varmt, inbjudande sken, framme vid altaret. Ett gammalt medeltida altarskåp hängde på höger sida och så predikstolen på den vänstra med utskurna figurer och änglar i sextonhundratalsnaivistisk stil på dess tak.

Von Greyez slog sig ner i mitten av kyrkan så att han skulle se predikstolen på lagom avstånd. Motorordonansen satte sig långt ner, strax framför läktaren.

Det dröjde en stund innan orgeln började spela. De få som kommit till gudstjänsten hade fortfarande rockar och pälsar på sig men var nu barhuvade. De reste på sig nu och kyrkoherde Harald Widner skred fram i sin vintervita mässkrud till altaret. Några hördes sjung med i psalmen. Löjtnanten sjöng med klar vacker stämma men

korpral Johansson inte alls.

Han satt i stället ner, som i protest, fast det inte fanns någon bakom honom som såg det. Han tänkte på frikyrkopastor Gudebäcks fria och andliga utläggningar därhemma.

Sången och orgeln tystnade och Kyrkoherde Widner läste med knarrig stämma dagens episteltext. Johansson tänkte på vad

Gudebäck skulle kunna ha gjort av den.

Korpralen ville inte riktigt delta i det som skedde framför honom även om orden var hämtade ur samma skrift, samma Bibel. Var det verkligen samma gud de dyrkade? Kanske, men så stelt allt verkade för en som hyllade Herren på svenska kyrkans vis.

Annat var det på bönemötena därhemma på teatern i Linköping där Filadelfiaförsamlingen hyrt in sig. Där flödade Guds ande över själar och bänkar, även om lokalen oftast besöktes av världens barn som måste ha den syndiga teatern.

Han kom ihåg en gång då Anden varit särskilt närvarande. Alla hade böjt knä mellan bänkraderna på första parkett och Salige Samuel hade av Anden lyfts upp i luften och förflyttats till nästa bänkrad. Det var andlighet det! Gode Gud!

Nu satt han här i kronans tjänst som chaufför till en löjtnant i en vinterkylig kyrka i Värmland. Kunde Guds Ande någonsin nå fram till von Greyez eller till den knarrige, gravallvarlige kyrkoherden? Han hade vårt att tro det.

Löjtnanten däremot följde varje ord som gick över Harald Widners tunna läppar. Han var tacksam över att åter få höra sin gamle konfirmationspräst tala. Det var ju också han som vigt honom och hans hustru Harriet i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm i Stockholm en varm junidag för några år sedan.

Det kändes tryggt att ha Widner så nära här i kölden, i nätternas ensamhet och med fienden hotande bara några stenkast bort. Han tyckte han kom Harriet närmare. Henne som han saknade så ofta och så deras dotter som döpts dagen innan det blev dags för mobiliseringen. På något sätt fanns de båda här just nu liksom Maria och Jesusbarnet på altarskåpet ovanför honom. När skulle de få ses igen? Gode Gud!

När kyrkoherde Widner långsamt steg upp för den knarrande trappan till predikstolen skalv det till i timglaset och sanden började rinna och räkna.

Motorordonans 5345 Johansson började i stället räkna antalet

änglar som tittade fram bakom molnen i kyrktaket. Han hade just kommit fram till bilden av helvetet, längst in vid orgelläktarens början, när han slumrade till. Han vaknade först när kyrkoherde Widner sagt amen och orgeln åter började brusa.

21.5.14

Washington Post.

Min hustru Marianne, min som Johan och jag besökte U.S.A. under jul och nyårshelgen 1990. Här berättar jag om stämningar, människor och miljöer strax fore krigsutbrottet i Mellerstaöster

Det är något alldeles speciellt med det amerikanska penningsystemet. Inget kan få ett ansikte att skifta uttryck så snabbt som några dollar i en aldrig så liten bunt. Ingen vet om sedeln under den översta1 dollarsedeln kan vara en 5- eller 10-dollarsedel förrän man sett efter. Alla sedlar ser ju .likadana ut. Bara siffrorna i hörnen är olika .Vi kom från Chicago med hög nedkylningsfaktor, -35 grader, till flygplatsen Dulles utanför Washington D.C. och mannen som bar våra väskor ut till taxin såg slutligen nöjd ut efter att snabbt ha gått igenom sedlarna. Under den tiondel av sekunder det tog att räkna hanns ansiktet skifta från 3-dollarsförtvivlan till 12-dollarshopp.

I Chicago rusade vi med björnskinnsmössorna väl neddragna mellan skyskraporna på väg till nästa Christmasparty där man efter några champagneflöjters tömmande snabbt kom in på Kuwaitokupationen och Buchs ageranden. Flera av familjerna hade sina Collage-studerande ynglingar med. De satt mestadels tysta medan fäderna i sina allvarliga julkostymer la pannorna i djupa veck. Den Amerikanska artigheten, som kräver att varje mänsklig varelse ska känna sig bekräftad, fodrar nu också ett svar på frågan: What is your oppinion? Naturligtvis har man något svar som anknyter till vad någon sagt tidigare. Originellare blir det inte. Och vad ska man svara när en hel värld står frågande? Man har ju heller inte någon vältränad , kunskapsstinn son färdig att sändas ut i ett eventuellt krig.

Vår egen 10 åring leker ännu bara med det hela och vill ha nya plastsoldater vid varje "toystore". De kallas G.I Joes och är smeknamnet på en vanlig amerikansk soldat. I Sverige heter samma krigsgubbar Action Force. En 13 åring som numera bara spelar Ninja Turtles på Nintendo ger bort alla sina G.I Joes till sin nyfunne svenske vän. Det blir två bärkassar vars krigsinnehåll uttömda på hotellets sängöverkast fyller ett postpaket till Sverige. Lek och allvar. En vithårig advokat med belugakaviarskeden på väg till munnen frågar: Tror du att det smäller? Vi vänder åter till hotelltryggheten i julnatten medan vindarna utifrån Lake Michigan går genom märg och ben.

Här, utanför Washington, är det plötsligt vår,. 16 grader varmt, kanske 20 i solen. Chauffören, som kör oss i sin gula taxi, har ändå värmen på för fullt. Vi ber honom sänka den eftersom vi fortfarande har skidunderställen från Sverige på oss. Han ler vänligt och frågar varifrån vi kommer. Själv är han från Iran och för snabbt krisen på tal. Berättar om sin bror i Tyskland och de andra därhemma. Han släpper ratten och skakar händerna upp mot taket. En skymt av oro skuggar min hustrus ansikte i baksätet. En sak är säker, säger han, Amerika är stort och starkt. Är man väl här kan man känna sig trygg. Men vad händer med min familj?

The doorman på hotel Mayflower får nöja sig med 3 dollar för öppnande av taxidörr och The Bellman sjunger när han får 10 efter att ha lämnat våra resväskor på rummet. I matsalen serveras lunch. Det blir Tortellini som sköljs ned med mängder av isvatten som ständigt fylls på. Vilken service! Har någon vågat fråga om ett extra glas isvatten i Sverige utan att känna sig besvärad av att besvära andra? En sats ur Händels Water Music strömmar milt ur väggarna. Här var det längesedan något popkomp förstörde nervsystemet och trumhinnorna på någon imperialistisk pannkaksätare.

Vi är ute på M Street och tycker att M står för Modig när vi springer över den breda avenyn. Don't walk-skylten blinkar ihärdigt. Vi är på väg till Sveriges Televisions och Aktuellts lokaler på M Street 2030. Min hustru Marianne ska göra en interju för Allers med filmfotografen Katarina Lundblad. Det är flickan som blivit världsberömd genom att ha sinnesnärvaron att fortsätta filma när hon genom optiken ser Jas-planet störta. Det var hemma i Sverige, i Linköping. Nu är hon i Washington D.C.och jobbar för för Aktuellt. Vi hoppas också få träffa Folke Rydén på Rapport.

Far och son lämnar mamma hos Sveriges Televison och Katarina och går ut på egen hand. Fyra skoputsare i rad erbjuder sig att putsa Johans jympadojor med svart skokräm. Även en svensk måste säga nej ibland.

Efter 2 Hamburgers, 1 French fries och 2 Cocacola är det dags att hämta mamma . Vi får träffa Katarina en stund vi också, och tycker att hon är en tuff tjej som vågade fara till San Francisco under jordbävningen och ta bilder. Det är ett jobb, säger hon. Ja förstår det och frågar inte mer. Frågan om vad som händer om det blir krig vid Persiska viken finns i luften.

Marianne ska ta några bilder av Katarina för sitt reportage ,så vi tar hissen ner i garaget och där står hennes ljusblå Lincoln Town Car. Den är säkert 6 meter lång och den glänser verkligen. Garagevakten talar om att någon repat bilens lack på flera ställen och Katarian ser ledsen ut. Detta är hennes ögonsten. På en parkeringsplats tar Marianne bilder på Katarina med filmkamera på axeln och bilen i bakgrunden. Mörkret kommer snabbt över Washington. D.C. och Katarina kör oss till hotellet.

Så en ny morgon och efter frukost och mängder av kaffe och isvatten är det Vita husets tur. Vi går Conneticut Ave. upp mot parken där Jackson rider sin bronshäst och där skymtar vi nu det vita rennäsansslottet mellan träd och hundratals ekorrar. Tänk ekorrar mitt i stan.! Vi passerar otaliga uteliggare som ännu dröjer i sina pappkartoner och Johan ser bekymrad ut. Längre fram mot den kända Vita husfasaden ökar papphusen, flera poliser patrulerar och två av lagens väktare monterar ner ett vitt kors som någon bundit fast vid en parkbänk. Allt är lugnt och stilla. Inga höjda armar, inget tecken på hot. Vi tar bilder på oss själva med Vita Huset som bakgrund och ser då mängder av handtextade plakat som hänger på eller står bredvid alla papplådor och klädbylten. Hjälp uteliggarna! Fred på jorden! Några går omkring med insamlingsbössor. Alla ser inte lika slitna ut. Kankske har de egna hem och ställer upp av solidaritet med de sämre lottade. Några har skyltar med direkta uppmaningar till president Buch. Bevara freden!

Det är tur att vi inte reser under sommarsässongen . Vi säger det när vi står i kön utanför besöksentrén till Vita huset. Vi klarar kön på en halvtimma. En vakt uppmanar oss att hålla oss in mot muren och att inte fotografera inne i huset. Innan vi träder in tar Marianne en bild på de många vakterna som står innanför järnstaketet. De har sina maskingevär i stora platta tygfodral och ser mera ut som medlemmar i någon gitarrorkester. Väl inne i Vita huset stannar vi inför den första tavlan och ser att det är en målning av Zorn.Den föreställer en presidents hustru iförd klänning av vit vattrat siden. Det är ett av de många porträtt han gjorde i U.S.A.Det var här han blev berömd och rik. På ett annat ställe i Vita Huset finns ett Zornporträtt av Presidenten W.Taft. Inget i de salar man nu tillåts att gå igenom skiljer sig särkillt mycket från andra slottsalar hemma i Europa. Drottningholm eller Schönbrunn. Allt är bara mer perfekt, mer putsat, nyrestaurerat. Ja, helt enkelt mer amerikanskt. Utanför dörren, i ljuset igen ,ser vi ,mellan de höga kolonnerna, kameror och mikrofonstativ uppställda på det grön gräset. Det ska bli presskonferens senare under eftermiddagen. En och annan limosine med mörka rutor passerar i hög fart genom de bevakade sidoentreérna. Kanske är det någon högt uppsatt politiker som kommer, eller Buch själv.

Den kristyrsockervita jättejärnvägsstationen Union Station är en skapelse av arkitekten Burnham, som också varit med om att bygga de första skyskraporna i Chicago. Tre julkransar i King Size-format lyser över ingången. Det står"Yes We Will" i neon inne i kransarna. En ny borgmästare, den första kvinnliga i Washington, har blivit vald. Mrs. Sharon Pratt Dixon. - Alltid något, säger hustrun efter allt gubböverväldigande i Vita Huset.Vi startar härifrån på väg till Arlingtonkyrkogården När vi återvänder finns bara kransen med ordet"Will" kvar.

Familjen Kennedys grav ser ut att vara den enklaste på Arlington National Cemetery. Namnen John F. Kennedy och Robert Kennedy står inhuggna i rak enkel stil på varsin enkel, slät sten. Enklare är bara de 10-tusental soldatkorsen som i rader böljar sig över kullarna. Offren från Inbördeskriget, från krigen i Korea och Vietnam. Det blir en mäktig syn som är svår att uthärda utan att hålla tårarna tillbaka.

Dagen avslutas med att vi som små myror tar oss uppför trapporna till Lincolnmonumentet. Abraham ser ner på oss i sitt jätteformat. Han böjer sig frammåt i skymningen. Ser aningen bekymrad ut i det svaga strålkastarljuset. Ser ut som om han skulle ställa samma fråga som vi så ofta mött under vår jul- och nyårsresa: Hur blir det? Han ser ut över dammen där kollosalobelisken The Washington Monument avspeglar sig som ett utroppstecken.

©Mats Paulson

Som jag minns det!

Ännu en gång rubriken:

I döda poeters sällskap.

Mina sina sista möten med Cornelis Vreeswijk och Bo Setterlind.

Tack och lov för flyget! Hur skulle man annars klara sitt jobb. Ena dagens kväll ska man sjunga i Malmö Folkets Park och redan nästa dags eftermiddag ska man vara dragplåster på någon sikfest utefter Torneälven. Utan SAS och Linjeflyg skulle detta vara omöjligt. En del klarar sig med att faxa och andra får flaxa och komma själva. Och tänk så många intressanta människor man träffar. Just som man står i inchekningskön så dyker det upp nån polare eller så.

- Tjenare Paulson! Det var längesen! Jag vände mig om. Det var Cornelis och jag mött hans varma, lite sorgsna blick. Han såg mager och tärd ut men ögonen strålade. Vi checkade in våra gitarrer och fortsatte en trappa upp till caféet. Jag drack kaffe och åt bulle och Cornelis drack mjölk och åt bulle. Vi talade om tider då vi setts betydligt oftare än nu under de sista åren. Som den gången på 60-talet då jag mötte honom på stan. Han hade fått Stim-pengar, köpt 2 flaskor champagne, 2 kilo rysk kaviar och var på väg hem till Saltvägen i Hökarängen.

- Häng me hem! sa Cornelis och jag som inte fått så mycket från Stim tackade naturligtvis ja. Vi drack champagne, åt skedvis med rysk kaviar som vi la på knäckebröd och sjöng visor hela natten. Carl-Anton dök upp med en ny förmåga.

- Lyssna på honom , sa Carl-Anton, vilken kille! Det var Thorstein Bergman. Det var då.

Nu satt vi iallafall på Arlanda och åt bullar och drack mjölk och visste helt klart att det var sent i livet. Cornelis tände en cigarett. Vi talade om poesi och poeter och vi hade som alltid lite olika uppfattningar om vad som var bra och dåligt. Sen pratade vi om Fred Åkerström. En kille som suttit och iakttagit Cornelis kommer fram till vårt bord.

-Du, får jag köpa en cigg av dej? Cornelis sa att han inte sålde några cigaretter men att han gärna fick en tagg. Innan han hann räcka fram paketet sa kille:

- Får jag läsa en dikt för dej? Cornelis ryggade tillbaka och sa "om det skulle vara nödvändigt så". Killen tog fram en sliten papperslapp med blyertsskrift ur sin plånbok och läste en dikt av Karin Boye, den om att ”det är vägen som är mödan värd.” Han gick och satte sig på sin plats igen och tände cigaretten. Cornelis log och nickade. En kort tid därefter var han borta.

Den 2:a advent 1990 satt jag på Växjö flygplats och väntade i bokligt sällskap med C.G. Jung och hans arketyper. Plötsligt, som ur en dröm, står Bo Setterlind framför mig. Hans ljusa himmelsblå ögon lyser upp allt det grå och flygplatstrista. Han kom från en lyrikafton i Växjö domkyrka och själv kom jag från min smålandsatélje där jag under en tid försökt måla ihop till en utställning. Som alltid när man träffar Bo verkar tillvaron ljus och tillitsfull. Det bara är så och alla som mött honom vet det. Det var gott om utrymme i planet, flygvärdinnan bjöd på kaffe och Bo strålade. Ingen av oss har väl slitit trösklarna hos varandra men det har alltid funnits en varm gemenskap. En ömsesidig uppskattning. Jag vill kalla det vänskap i ordets rätta mening.

Redan på tidigt 50-tal, i mina tidigaste tonår, läste jag hans dikter och hade jag kunnat få tag på en slängkappa hade jag nog satt på mig den. Linköpingpojken blev stockholmare och jag fick träffa Poeten med stort P. Det ordnades lyrikkvällar hos Elsa och Gunnar Wahlström i Äppelviken. Senare i det tidiga 70-talet befann jag mig på Sveriges bästa radio som vikarierande sommarproducent. Jag skulle få producera Bo Setterlinds sommarprogram. Bo kom in och uppmuntrade:

-Hur går det med visorna och poesin! Här ska du få höra verklig poesi min vän, sa Bo och lyste upp. Poesi i musikalisk form! Han räckte mig en skiva med jazztrombonisten Billy Strayhorn. Lyssna, vilket solo!! Du hör själv! Billy Strayhorn! Bara namnet är poesi! Han slog ut med ena armen och upprepade namnet och det lät som en strof ur en dikt:

-Bil-ly Stray-horn.! Vi lyssnade på skivor under flera dagar och utan att jag själv riktigt visste om det hade jag under tiden gått igenom en avancerad kurs i hur man skriver poesi.

Nu satt vi iallafall uppe i luften och svävade någonstans mellan Jönköping och Visingsö. Solen lyste över vita gräddmoln och någon av oss tyckt att så här kanske det skulle kunna vara i poeternas himmel. Vi talade om "sista gången Evert" och "sista gången Cornelis "och så kom vi naturligt in på detta att uppträda och detta med att ha en publik, att vara i folkets hjärtan och så vidare. Flygvärdinnan log och slog i mera kaffe och Bo sa att han hade en dikt som hette ”Drömd publik”. I mitt högra öra brummade flygplansmotorn och i mitt vänstra hörde jag mästeruppläsarens stämma:

”Under en gnistrande kristallkrona

stod den unge Strindberg

för första gången på en scen.

Han läste högt till Griegs musik

ett eget vårstycke,

medan det snöade utanför,

och fasan fyllde honom, när han insåg,

att knappas någon kommit

för att lyssna.

(Han hade tänkt sig publiken månghövdad

- som en hydra.)

Men glädjen återvände,

när han fått veta,

att salongens ende lyssnare var Shakespeare,

en lyssnare som aldrig somnade

och som satt kvar,

tills spelet nått sitt slut.

Vad sedan hände,

är det ingen här som vet,

det hör alltjämt till drömmens hemlighet”.

Vi skiljdes på Arlanda. Bo for till Strängnäs, jag till Saltsjöbaden. Jag sände sedan några Mariadikter till honom som jag skrivit i ett kloster i Normandie och en om komplikationerna av att ta med en konsertflygel i en DC 3:a. Några dagar senare kom ett meddelande på min telefonsvarare samt ett brev. Där i låg diktsamlingen"Det klara glädjebud"med dedikation, tack för gemenskap i luften samt dikten "Drömd publik." Under hade han skrivit sin karaktäristiska namnteckning. Den med de nästan orientaliskt sirliga bokstäverna.

Om några dagar flyger jag igen, går upp ovan molnen, ser solen och kanske får jag blicka ut över poeternes himmel och kanske bakom ulliga skyar se hur de sitter där: Shakespeare, Evert, Cornelis, Strindberg och så Bo, han med de himmelsblå.

1999

1:a maj 1951.

Det blåser stark vind och stora blöta snöflingor faller ner över årets första skira grönska. Solen tittar plötsligt fram och några strålar värmer luften och så är det lövtunna snötäcket borta.

Det var 1:a maj och 1951 och det hördes musik på avstånd Jag befann mig i mina föräldrars hus nära Folkets Park i Linköping. Marschmusiken kom allt närmare och min pappa sa något om att “ Nu kommer dom igen, de där. Likadant som alla år, de ger sig aldrig!” Jag märker att det fanns en irritation i hans röst. Ett barn reagerar omedelbart på en sådan föräldrakommentar.

Jag tänkte: Vad kan det vara för fel på dom som får honom att säga så? Samtidigt drog ett rött fladdrande flaggspel förbi vårt fönster. Följt av en mässingsorkester med blanka instrument och där efter en stor mängd taktfast marscherande människor.

Det är sådan mäktig musik som går rakt in i känslornas labyrinter. Det är nog ingen tillfällighet att marscher som spelats av militärorkestrar har använts som medel för att göra soldater piggare i strid och att inte tveka inför en förmodad död. Musiken använd som ett verksamt narkotikum. Bara att människor går i led har sin verkan på att övertyga om någonting. Oavsett det gäller strid eller politik.

Jag tror inte det är ett släktdrag om man faller i trans inför sådana demonstrationer. Men jag hade en moster som påstod att hon föll i tårar när en karavan med jordbrukstraktorer körde igenom Linköping.

“De där som aldrig gav sig”, som min pappa talade om, hade ett studieförbund som hette ABF. De engagerade ofta oss sångartister för olika uppdrag. Det innebar att jag under en lång rad av år just på 1:a maj befann mig sjungande bakom någon talarstol i Sverige där en politiker just hållit sitt tal. Det kunde vara Torsten Nilsson, Sten Andersson eller självaste Olof Palme. Andra partierna hade sina studieförbund, som också engagerade artister, men då gällde det förstås andra uppdrag än 1:a majmanifestationer.

Inför artistuppträdandena vid 1:a maj var det självklart att artistens affisch skulle finnas uppsatt överallt i samhället eller staden. Vid ett sådant tillfälle minns jag att det inte fanns en enda uppsatt någonstans. Vi hade i god tid sänt ett gäng affischer till folkparksföreståndaren. Inte ens utanför folkparken kunde jag se någon. Däremot innanför på en vägg strålade jag i all min artistiska glans. Jag undrade försiktigt efter framträdandet var affischerna tagit vägen och fick ett uttömmande svar:

-Jo di ligger i skrubben där börte vid kontoret och dit in kommer vi inte. Han söm har hann öm ´ett har hatt semester sen i april och det är han söm har nyckeln, se! Jag fick nöja mig med att det fanns många i tåget och att det inte var jag som var dragplåstret denna gång.

Olof Palme var talare och hedersgäst vid en partikongress i Örebro i slutet av 60-talet. Jag var engagerad att sjunga och vi kom dagen innan. Vänligt nog blev Marianne och jag inbjudna som gäster till den stora middagen på Stora Hotellet den kvällen.

Det gavs en galamiddag för ett stort antal gäster med tryckta menyer på franska. En VM-match där Sverige deltog skulle spelas samma kväll. Efter förrätten rullades en stor TV på stativ in och placerades framför stadsministern. Han skulle inte behöva missa finalen. Marianne som hade glädjen att få sitta mitt emot honom fick flytta sig åt sidan. Vem som vann minns jag inte men eftersom jag kommer ihåg att Olof Palme såg nöjd ut måste det ha varit Sverige.

Morgonen därpå, på partikongressen, sjöng jag Joe Hill-sången: “You will eat by and by in that glorious land in the sky”!

2014

Jag mötte Elvis!

Året är 1959. Jag är 21 år, nygift och har mitt första barn på väg. Jag har bestämt mig för att jag ska bli författare och drar med en gammal skrivmaskin och en ryggsäck ut i världen.

Jag hade kontakt med en benediktinermunk i Paris och han tyckte att jag kunde besöka honom och gå ”i kloster” för en tid. Då skulle jag få något annorlunda att berätta om.

I klostertträdgården träffade jag bl.a. nobelpristagaren i litteratur François Mauriac, den svenska journalisten Barbro Alving, författarinnorna Gunnel Wallquist och Birgitta Trotzig.

Varje dag gick jag långa promenader för att lära känna Paris. Jag vandrade med mitt skrivblock utefter Seine, träffade clochar- derna, de parisiska luffarna och uteliggarna.

Ofta passerade jag Triumfbågen och tog av ner mot den breda Champs-Élysées

Plötsligt möter jag en snygg kille i kakiuniform och hög officers- mössa. Han går med snabba långa steg och runt omkring honom springer killar i enklare kakiuniformer.

Jag har sett den här killen på någon bild förut och förstår att det måste vara Elvis Presley jag möter som då gör lumpen i Tyskland och är på permis i Paris.

Jag gör honnör, lite på skoj så där, och han gör likadant med ett leende i mungipan och en snabb ögonblinkning. Tja, ungefär!

Jag står kvar och ser dem passera med en lång svans av franska fans efter sig.

Lite eftertänksamt drar jag hemåt längs Avenue Mozart till mitt kloster.

M.P. 12..1.15

Karin Juel.

Första gången jag träffade Karin Juel var 1967 på en fest som Visans vänner hade på Skeppsbron 10 i Stockholm. Jag hade just blivit invald i det sällskapet. Jag minns att hon satt med Ulf Peder Olrog. Jag sjöng min visa ”Tango i Hagalund” och de visade båda sin förtjusning och jag förstod att jag skulle duga som en av vännerna. Det kändes tryggt och jag kände mig omhuldad av den kända och omtyckta sångerskan från min barndom. ” De sova ännu jorden, de blommor som vi ska plocka…”

Sista gången var på Åkeshovs sjukhus några månade innan hon gick bort 1976. Jag var där tillsammans med min kollega John Ulf Andersson som hade känt Karin och hennes familj sedan många år. Där låg hon denna ”visdrottning” med sin omfångsrika kropp i en säng och gladdes över besöket. Jag kommer inte ihåg ifall vi sjöng något med hon talade om en religiös, s.k. läsarsång som jag gjort populär på skiva just då. Det är ”Gyllne morgon” jag talar om. Karin visste att hennes dagar var räknade och hon såg på mig med ett milt leende när hon sa: Tror du det blir en gyllne morgon för mig snart?

En gång när John Ulf och jag kom hem till henne i villan i Äppelviken stod hon som bäst uppe i grytorna i köket. Hon var ju känd för att laga god mat och att själv njuta av den också. Det rök från baljor och kastruller och man såg henne med en vit schalett om huvudet mellan ångorna. Vi hade kommit lite oförhappandes, som man sa och hon kände sig nog lite generad när hon rörde med en stor slev i en av grytorna: Ni kunde väl ha hört av er innan så att jag kunnat ordna till mig!

Jag hade några år innan kommit med min visa om vinden över ängarna och Karin fråga mig vem Catharina i vistexten var. Om hon fanns i verkligheten och vad hon möjligen kunde heta i efternamn. Jag svarade att det nog i hög grad var namnet på min fantasis sångmö, men att det fanns en verklig Catharina.

-Då ska vi ha lite roligt en stund, sa Karin med ett leende i mungipan. Hon berättade att en granne som bodde i en villa ovanför hennes talat om att hon var den verkliga Catharina som jag skrivit visan till. Nu fanns det alltså ett gyllene tillfälle att ta reda på om det var sant det som grannen påstått.

Karin gick ut på trappan, nu utan schalett och ropade upp mot villan där en kvinna stod på balkongen.

- Du Catharina, jag har Mats Paulson på besök här just nu. Skulle du vilja komma ner och träffa honom? Kvinnan ryggade till och blev stående en kort sekund.

- Du, tack men jag ska just sätta mig i bilen och åka till min syster. Det får bli en annan gång! Snabbt försvann hon in i villan och stängde balkongdörren. Karin nickade mot John Ulf och mig med ett brett leende och sa:

- Det var väl det jag trodde!

Mats Paulson 25 november 2015

14.4.2015

Franska flickor.

Pauline och Simone, två krigsbarn från Paris, står mitt på golvet i stora rummet i en nybyggd 40-tals villa någonstans mitt i den östgötska landsbygden. Rummet är blont och ljust med sitt nya tak och golvbräder i spontad furu. Flickornas svarta blanka hår står främmande, spännande och vackert mot det svenska blonda.

Den som ser detta är sex och år på besök hos sin morfar och några släktingar som nu står runt väggarna i rummet och ser med lite tafatta och ängsliga ögon på flickorna och gråter ljudligt och kryper in i varandras famnar. De har varsin handtextad lapp som hänger i snören runt deras halsar. En mjuk moster går fram och försöker läsa för de andra vad som står: Je suis Simone de Paris och Je suis Pauline de Paris.

Någon föreslår att de nykomna säkert behöver lite mat. Ingen vet när de åt senast.

-Di måste va´ utsvultne, tyckte morfar och tog sig över mustaschen!

Strax kom en tillbringare med färsk mjölk och några smörgåsar och snabbt drack flickorna upp all mjölken. De tittade på smörgåsarna, men de fick vara. De kramade åter varandra och fortsatte att gråta.

Redan nästa morgon hade Simone hittat en katt ute på kökstrappan och nu satt de båda och smekte den lena pälsen med sina mjuka fingrar.

På eftermiddagen sprang de runt huset och jag gömde mig nyfiket bakom husknuten och kikade fram. Det var mitt i den härliga sommaren och strax var vi tre ute på byvägen och lekte. De kunde också hoppa hage!

På vägrenen växte nu prästkragar och blåklint, klöverblommor och johannesört. En och annan klarröd vallmo nickade i vinden ute på ängen och vi letade upp dem. De ljusa röda kronbladen passade bra till Simones blå ögon och vita, fräkninga ansikte. Pauline plockade flera och skuttade vidare ut i det neapelgula och svängde runt som i en dans.

Det kom som en svag, mild, men ändå lite stark doft over allt detta och jag förstod när jag kom nära någon av systrarna att det var så de spännande flickor doftade. Som en god tvål kanske. När vi så nästa dag lekte på ängen igen kom den här fina doften tillbaka. Och det fortsatte så varje dag i flera veckor. Ända tills Pauline och Simone skulle åka tillbaka till Paris. Då försvann den varma, fina förnimmelsen. Länge hade jag klart för mig att det var så franska flickor doftade.

Längre fram, i tonåren, befann jag mig en sommarkväll bland klipporna I Bohuslän. Plötsligt började jag känna den härliga doften. Doften av franska flickor, Simone och Pauline. Jag blev kvar några dagar och farm mot kvällarna spred sig doften över skrevor och snår igen. Det var den tid då gulmåran blommar och man plockar den gärna tillsammans med blåklockor och andra sommarblommor och tar in. Så doftar flickor från Paris, Simone och Pauline.

Det finns flera namn på gulmåran och en av dem är Jungru Marie sänghalm!

14.6.2015

Att lyssna med stora ögon!

1965 hamnade en av mina visor “Kranskötare Svensson i Hälsingborg” på Svensktoppen och kan nog betecknas som mitt första genombrott som artist.

Efter det fick jag engagemang I Folkparkerna och på andra scener som visfestivaler och sommarfester av olika slag. Innan dess hade jag livnärt mig och min familj på att sjunga på krogar och vid de tillfällen som studieförbunden erbjöd. Ofta innebar engagemanget att man skulle göra en viskonsert i något av landets många Folkets Hus. Det kvällsuppträdandet föregick oftast av att man på dagtid skulle sjunga på någon institution, t.ex. något ålderdomshem, eller “äldreboende”, som det heter numera. Att sjunga på sådana platser är fortfarande aktuellt även om större uppdrag dominerar i almanackan.

Oftast kom någon från Pingstvännerna eller Baptisterna och sjöng sina sånger. Det jag hade att erbjuda förekom mer sällan.

En gång stod en man och rökte energiskt utanför en vårdcentral när jag just passerade med min gitarr.

- Sjunger du religiösa sånger, frågade rökaren?

- Jo, det händer nog, men kanske inte just i dag, vi får väl se vad det blir, svarade jag!

- Gör inte det, för då kommer jag inte sa mannen och drog sista blosset på cigaretten.

För inte så länge sedan hände mig detta: En gammal, mycket gammal man, sitter på en stol några meter framför mig med ett par svarta hörlurar tätt slutna kring det ljusa, vita huvudet. Jag tycker att jag nästan har honom i knät. Han bär stora förstorande glasögon som gör att hans ögon ser väldigt stora ut. Han ler vänligt mot mig och jag ser att han har någon sorts mikrofon på bröstet fastsatt i ett snöre runt halsen.

Jag sjunger om våren, om blommorna, om att vandra ut i sommarens landskap och för varje steg jag tar i visans vandring kan jag se hur han följer mig med nya ansiktsutryck vartefter färden går. Hans glasögonförstorade ögon ser också ut att registrera det han upplever. Ibland blundar han och jag kan på så sätt förnimma hur han följer mig på min resa.

Kanske är han den ultimate lyssnaren, den verkliga publiken. Han som knappt har hörseln kvar. Var det här jag nådde mitt mål efter alla årens resor och vedermödor? En text, en melodi, en gitarr, en röst och kanske det viktigaste, en varseblivare, en registrator av det jag ville säga?

Taggar

Listan över taggar är tom.

Mats Paulson, Visa vid vindens ängar, barfotavisan, Baggenslåten, Sången om sommaren, art, poetry, Håkan Hellström, Alexander Rybak,

Meny

Sök på hemsidan

Kontakt

Mats Paulsons blogg

mats.paulson@swipnet.se