Jesus kom aldrig!

Om Du vill kan Du köpa den som vanlig bok!

Den kostar 150:- inkl moms och porto.

Du kan ringa oss på Barfotaförlaget 070 201 43 87 eller

såtta in beloppet med DItt namn och adress på PG 494 47 93-1

så kommer den till Dig!

Eller börja läsa gratis här:

Jesus kom aldrig! 

Del 1

  Och det hände sig vid den tiden, att i varje liten by i Klarälvsdalen där det fanns två eller tre hus samlade och ett av dem var ett Filadelfia, ett Sion eller ett Betel,så stod det helt klart för var och en, att Jesus snart skulle komma tillbaka. Och det mycket snart.

   För att nu inte tala om Bibelskolan där alla de kom från som var utskickade att bevisa att påståendet var sant. Där stod ”Jesu andra tillkommelse” på tapeten varje dag och det i eldskrift. Vilka skulle få följa med till saligheten i himmelen och vilka skulle bli lämnade kvar här på denna syndiga, mörka jord?

-Frågan gäller dig, sa pastor Strömberg och Anders som var ett av evangelisämnena på Bibelskolan denna höst kände sig direkt träffad. Anders tyckte att Strömberg slog ögonen i just honom.

   Själv hade han nog tänkt lägga upp det hela lite annorlunda i sin kommande förkunnelse. Han hade fastnat för Davids 150:e psalm.”Loven Herren med pukor och med dans”. Lite mer konstnärligt, musikaliskt och artistiskt hade Anders tänkt sig. Något som kunde förenas med de gudagåvor han själv fått. Ända sedan tidiga tonår hade han spelat gitarr, sjungit och tecknat. Men den viktigaste frågan var ändå: Skall du få vara med Honom i paradiset?

   Anders hade, som alla de andra ämnena, hoppats på att få komma ut på ”fältet” som det hette. Få resa ut någonstans i landet som evangelist, men det gick rakt åt skogen.

   Att lova Gud med hjälp av musik och dans hade inte passat skolans ledning särskilt bra. Efter Anders predikoprov hade rektorn, den mäktige Magnus Johnsson rest sig i hela sin längd och med ett illrött ansikte i en enda mening grusat Anders förhoppningar.

-En sådan predikan bedömer vi överhuvud taget inte här! Så var det med den saken.

   Den mer timide och snälle evangelistpappan Erik Albertsson sa med sin nästan obefintliga röst:

-Unge bror skulle nog inte lyssna så mycket på C.G.Hjelm och Gösta Rosén. Just de enda två förkunnare som Anders tyckte, hade något att säga dagens människor. De hade det rätta upplägget och den artistiska glöden.

   Nåväl, Anders blev ingen stjärna på Missionens evangelisthimmel men huru underliga Herrens vägar nu än var så kände Anders far en broder inom Värmlandsmissionen som ändå skulle våga prova en otuktad kraft.

   Efter en tid i Säffle och en i ett kapell vid Rådasjön kom Anders med bussen en kall vintermorgon, strax efter jul.

   Bussen segade sig sakta upp efter Klarälvsdalen. Han noterade den vackert belägna kyrkan i Dalby. Något att teckna kanske?

   Strax därefter tog bussen av till vänster, över bron och så var han framme i Branäs.

                                                                *

   Efter ett par veckor i det lilla kapellet började Anders Frohm känna sig som hemma. Kapellet såg ut som vilken värmlandsstuga som helst om man undantar de två stora fönstren på var sin sida om huset.

   Gunnar Svensson, den egentlige evangelisten, som verkligen klarat proven några år tidigare, hade fått en 15 år yngre hjälpreda. Det hela verkade gå ganska bra. Mycket beroende på Anders eftergivenhet och smidighet. En verksam kombination.

   De bodde i ett litet rum med ännu mindre kök innanför samlingslokalen.. Där inne stod fernissade träbänkar i rad framför en blekgul talarstol på ett podium. På talarstolen stod det Jesus med förgyllda träbokstäver..

   Anders hade som en av sina uppgifter att sälja veckotidningen Livets Vän för ett pris av 50 öre styck. Han hade redan lärt känna många vänliga människor i gårdarna längs älven. De flesta dörrar öppnades när han kom.

   Han gick med särskilt lätta steg till ett ställe där det fanns en hushållsskola med många flickor i köket. Ingen köpte någonsin någon Livet Vän. Men han gick dit i allafall.

                                                                *

   Det fanns en grånad gård med låga hus och med en brunnssvängel på gårdstunet.

Där bodde en gammal gumma som bjöd in Anders i det stora, stora rummet där taket slutade i ryggåsen.

   En stor jättespis med bakugnsluckor stod belamrad med grytor och stekplåtar till vänster. Efter ena långväggen fanns flera fållbänkar med färggranna hemvävda draperier. Längst bort mot gavelväggen ett stort bockbord.

-Jo, nog ska jag ha en tidning, sa den böjda gamla kvinnan vänligt. Är han månne den nya evangelisten? Det har di allt talat på!

   Anders tänkte att hon måste vara en i församlingen. Hon gick in i den lilla kammaren till vänster om jättespisen för att hämta pengar till det alltigenom gudliga veckoorganet Livets Vän. Så bjöd hon på kaffe.

-Sitt, sitt för all del, sa den gumman. Han får en krona . Han kan lägga den andra 50 öringen i missionskollekten! Hon slog i kaffe och nybakade bullar låg på ett fat och Anders sa inte nej varken till en eller två.

   Plötsligt började det röra sig bakom skynket i en av fållbänkarna och ett litet tandlöst gubbansikte stack fram.

-Va, va ä dä öm, pep gubben. Gumman bara slog med handen bort mot honom utan att säga något. Ansiktet försvann och det blev som förut.

   Anders frågade om han kunde få komma igen och teckna av rummet och speciellt spismuren, som han tyckte hade drag av antik arkitektur. Jo, det skulle nog gå bra.

-Går det bra om en vecka, samma tid, frågade Anders?

-Kom han bara. Och så kan han ju ha nya tidningen med sig.

   När Anders trädde in i storstugan en vecka senare med sitt stora ritblock under armen stod spisen och muren med alla de fina grytorna helt kal.

-Ja, här har han spisen nu, teckna han bara. Ja tog bort alle grytera så dä skulle se lite pent ut, sa gumman och stängde dörren ut mot januarikylan.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

Jesus kom aldrig!

Del 2

   Det hade gått en månad nu sedan Gunnar Svensson hade hämtat Anders vid bussen med sin gamla Renault. Den behövde repareras och pengar till det kunde ju inte Missionen stå för. Gunnar började tala om att de skulle jobba i skogen en tid. Att Anders skulle med ansågs som en självklarhet. Det diskuterades överhuvud taget aldrig. Allt för Evangeliet och Missionen.

   Vilka i byn längs älven som verkligen tillhörde Betelförsamlingen var svårt att säga. I varje fall till att börja med. Anders och Gunnar fick äta en dag på varje ställe. Söndagar fick de klara sig själva, men ofta var det någon som bjöd hem dem då också efter förmiddagsmötet.

-Här kan ni äta på onsdagar, sa den unga vackra hustrun i en av gårdarna.

-Kom till oss på fredagar, sa jägar´n som alltid hade ett par granrisfyllda harar hängande på stugknuten.

   Anders visste att en evangelistlön var så liten att inte ens den tunnaste lilla evangelistsyster, med knut i nacken, kunde klara sig på den. Medlemmarna ägde kapellet och stod alltså för bostaden. Det var också givet att de också skulle ordna med maten. Så var det och hade Gunnar en liten ynka lön så hade Anders ingen. Han var ju inte ens antagen som evangelist. Hundra kronor hade han i allafall fått av sin far innan han reste. Lite kläder, ett par byten och strumpor hade hans mor sett till att han fått med sig och så en lång brun rock som skulle värma däruppe i värmlandsvintern.

   Så småningom fick Anders klart för sig att det var få av dom som dom åt hos, som stod i församlingsmatrikeln.

    Av någon anledning ställde de upp ändå med god mat till två som kunde äta hur mycket som helst. Det skulle bara så vara. Kanske sa någon hustru till sin man i en av gårdarna längst bort i byn:

-Du gubben min, inte kan vi låta dom gå hungriga därborta i kapellet.

-Ja, men varför ska just jag bekösta detta här. Ja har väl allri lag två strå i körs för tocke där!

-Jo. men du, du har allt ett gott hjärta du, längst inne, det vet jag, sa kanske hustrun och tittade upp på sin store man. Hon la säkert huvudet på sned och log lite och hade den där blicken som han aldrig kunnat motstå.

-Ja, ja, sa mannen kanske till sist och tittar in i stugväggen. Det får väl bli så då!

   Eller också kanske det var så här:

-Nu kan vi inte ha´t så här länger, sa kvinnan där hon stod vid rågbrödsbaket och bonden satt på kökssoffan och sörplade kaffe.

-Vi har inte råd denna vinter. Du sliter i skogen och va gör di där båda tror du hela dagera. Springe kring och pratar smörja med bibler och tininger borti stövera.

Dä kan inte vi behöve ge näring åt.

-Ja, sa  mannen och höll på att knäcka en sockerbit mellan tänderna till kaffet. Du vet mor, hur hon ömmade för dom därborte i Betelkapellä.

-Ja, men ho va ju mä alla di där tokera sjöl. Då ä dä ju inte så könstigt. Mor di ho har ju vatt dö i femtan år så dä måste vi väl inte. Dö i femtan år!

-Måste och måste, svarade mannen. Men du vet va mor skulle ha sagt om detta. Han vände blicken in mot salen där moderns allvarliga porträtt stod på skrivbordet. Nog har vi rå te dä. Två mer i maten ä inget och Erik våran har ju flyttat te Karlsta.

   Så här kunde Anders fantisera om saker och ting medan brasan brann och sprakade och han just skulle till att somna. Stod det inte i skriften att Gud försörjer höken?

                                                                *

   Om kvällarna kunde Anders längta hem. Hur hade de det nere i Karlstad. Var allt som vanligt? Ett brev hade han fått från sin far som undrat hur det gått med hans insatser som ett Herrens vittne i kampen mot synden i norra Värmland. Anders hade ännu inte svarat och nu hade det gått flera veckor. Han hade tänkt att han nog borde göra det snart, men han hade inte kommit sig för. Det var så mycket annat nytt att tänka på. Men nu längtade han efter dem.

                                                                *

   Anders hörde en hund skälla långt borta i natten och då kom han att tänkte på sin gamla vän King, stövaren, som för det mesta fick stå ute i hundgården och gnälla.

   Stackars King, vem ville ha honom från början? 

   Nu kunde han i minnet höra exakt hur King lät. Det där envisa visslande gnället. Vad var det för mening med att han skulle stå där bakom nätet och pocka på uppmärksamhet hela tiden?  Naturligvis, tänkte Anders, var det mat och sällskap han ville ha. Han var säkert lika omättlig som Anders själv.

   Var det Anders mamma som tyckte att barnen skulle ha någon att leka med eller var det hans pappa som ville ha honom stående där ständigt väntande på något? Förmodligen hans pappa som jagade och som kunde åka ut i skogen vilken tidig morrgon som helst bara för att fälla en hare eller ett rådjur.

  Gamle King, som säkert fortfrande stod där utanför sin koja. Tänk vad han har betytt mycket för mig, tänkte Anders.Tänk de ensammma kvällarna i rummet i föräldrarnas källarvåning. Hur han brukade ligga där nere vid Anders fötter och värma honom.

   Ibland fick han spaka av sig täcket för att det inte skulle bli alltför för varm. King däremot reagerde inte för värmen trots sin täta päls. Han fortsatte bara att värma och ge sin sympati. På annat sätt kunde inte Ander uppfatta det. King gav, utan krav, sin egen närvaro till Anders. Vad han saknade honom nu där han låg i sin nedlegade säng lågt borta från hemmet och sin vän.

    King var den som ställde upp utan att fråga varför. När Anders riktigt tänkte efter så sökte han själv ofta kontakt med dem som aldrig förstått eller kunde förstå honom.Varför sökte han inte på de rätta ställena? Anders tyckte nu själv att frågorna blev för många och för svåra att svara på.

   Var det för simpelt att söka sympati och värme hos ett djur? Varför var männikan så nedlåtande mot djuren? Vad var det som gav människan rätt att tycka så? När han  närmare tänkt efter så hade hundarna och kattorna, ja alla djuren givit människorna så myckt att man borde vara mer rädd om dem. Varför var kattorna heliga djur i det gamla Egypten och varför var kor heliga i Indien?

   Kunde det vara så att människan i sin iver att skaffa sig vinning och egen säkerhet missbedömt det hela.Var det kanske inte nyttan och vinningen som var det viktiga i tillvaron? Kanske hade djuren sitt sätt att vara, för att tala om för människorna att det inte var så? Kanske var det bara det som gällde i stunden, i nuet, inte i planeringarna och i tankarna, som var det verkligt viktiga?

   King låg där längst ner under filten och andades och gav sin värme och sin tillit. Måste man begära mer av tillvaron? God Gud vad Anders saknade King just nu. Han kunde dö, tänkte han, för att få ha honom hos sig här och nu.

                                                                *

  Så en dag var det klart. Gunnar och Anders skulle börja hugga i skogen. De tog den hostande Renaulten ner till handeln. Gunnar köpte en bågsåg och en yxa. En sågkil fick han på köpet.

-Du kan väl köpa en barkspade du Anders, sa Gunnar.

   Anders hade inte tänkt sig att växla sin hundralapp. Den skulle räcka länge och så länge den var oväxlad så...

-Javisst, sa Anders och höll tillbaka allt det han egentligen tyckte om förslaget. Handlar´n höll redan en barkspade med gult skaft och blått blad i handen .

-Vad kostar den, sa Anders och såg sin oväxlade sedel flyga i väg på allt för lätta vingar.

-Di köster 40 kroner men som församlingsmedlem får en väl försöke, tyckte Handlar´n. Vi säger 35 jämt, tillade han, fast det inte var det.

   En frågvis gubbe som Anders aldrig sett sa:

-Jasså, di har väl inga trän te å fälle i Betel heller!

-Nää, svarade Gunnar. Vi ska ända upp mot Skäckarberget och avverka.

-Dä va som fasen, sa gubben och visade sin enda tand. Kan di ha predikantera ute i vilda skogen? Jo, nog behöver didär busera i köjera där uppe höre ett å annat gussord.

   När de kom ut ur affären sa Gunnar att han hoppades bilen skulle hålla ett tag till så att de kunde åka upp till hygget och tillbaka varje dag, så att de kunde bo hemma. Bara den kunde starta varje morgon nu när det var så kallt. En ny startmotor måste det bli och så nya ventiler. Pengar till det skulle dom snart tjäna ihop. Gunnar log på ett osäkert sätt som fick Anders att tro att det kanske inte var så lätt.

   Anders hade trots sina sexton år redan hunnit med att arbeta på en gård, utanför Arvika när han slutade skolan, så, han var inte så orolig för att han inte skulle klara huggningen. Men det började bli riktigt kallt nu i slutet av Januari.

   Det var uppe tidigt nästa morgon.Termometern utanför kapellfönstret visade på -20 och det var svårt att få igång bilen trots att Gunnar tagit in batteriet under natten. Grannen kunde låna ut ett nyladdat.

   Det fanns en liten obetydlig nerförsbacke utanför Betel. Anders fick skjuta på och så hostade Renaulten igång och så var de på väg.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

Jesus kom aldrig!

Del 3

   Varje onsdag var det väckelsemöte i kapellet. Förmiddagsmöte på söndagar och så något stugmöte samma kväll i någon av byarna uppefter älven.

   Det skulle komma en kvinnlig missionär stationerad i Kongo och Gunnar sa:

-Du Anders som är bra på att rita. Kan du inte göra en affisch till missionsmötet på onsdag?

   Det fanns stora vita blad i ett skåp längst upp i köket och Gunnar tog fram spritpennor och en lång linjal. Anders la linjalen åt sidan och började skapa.

   Han tänkte sig en nästan naken inföding. Bäst ändå med en bastkjol runt midjan. Han skulle stå under en palm framför en hydda med grästak.

   Det var länge sedan Anders fått något uppdrag av det här slaget så han kände sig verkligen inspirerad. Han var klar ganska snart med sitt verk. Det riktigt strålade i sina klara, rena färger.

   Gunnar tyckte kanske att infödingen såg en aning utmanande ut i sin avkläddhet, men så gick man ju klädd i Afrika. Det hade han ju sett på otaliga missionärsfotografier. Gunnar föreslog text till affischen och Anders skrev:

                                        STORT MISSIONSMÖTE                                                                                                                                     

                                           ONSDAG KL.20.

                  KONGOMISSIONÄR FRIDA EKSTRÖM TALAR.

                                            VÄLKOMNA!

  Så gick de till mazonittavlan ute vid vägen och klämde fast konstverket med vita häftstift. Tavlan var hård. Anders tryckte tummarna vita och de fick till sist ta hjälp av en sten.

-Så ja, sa Gunnar, nu får vi se om folket kommer. Men du kunde väl satt på en tröja över de där svarta musklerna, tillade han.

-Nej det är för sent nu. Det går inte att måla över med dom där färgerna. Det skulle inte synas, svarade Anders. Han tänkte: Se Herrens skapelse i sin härlighet! Men han sa det inte.

   Klockan kvart över tio nästa förmiddag hade Kerstin Oscarsson, en ensamstående syster i församlingen, cyklat förbi på väg till affären. Hon hade då fått se något som bekymrat henne resten av dagen och som gjorde att hon nu i eftermiddagsskymningen stod utan för kapellet och väntade på att pojkarna skulle komma hem från skogen.

   Hon hade en stor kroppshydda som nästan skymde affischtavlan som hon stod framför. Hon viftade och vinkade ihärdigt med händer och armar när hon fick se bilen komma. Gunnar körde fram och hann knappt veva ner rutan förrän hon började:

-Det är ju inte klokt detta, flåsade hon i sin upphetsning. Satan är lös och fördärvet nära, tillade hon.Tänk här i Branäs! Hur ska framtiden bli? Hon kunde inte hejda sig och den stora barmen hävde sig upp och ned i takt med de tjocka armarna som gick åt alla håll.

-Tänk om Jesus skulle komma tillbaka just nu och få se detta. Ingen av oss i hela Branäs skulle få följa med. Inte ens Sven Isaksson, han som är så, genomfrälst, nästan skrek hon fram.

-Men vad är det som hänt, frågade Gunnar, så lugnt som bara han kunde?

-Se bara! Hon vände sig om och slog med handen på affischtavlan. Jag såg ´et redan i förmiddags och har stått här sedan dess. Jag har stått för så att ingen skulle se ´et. Inte kunde jag riva ner skammen heller utan att be er om lov. Vilken skam! Gode Gud.

   Gunnar och Anders kunde skymta inbjudan till missionsmötet i mörkret. Gunnar bad Kerstin Oscarsson flytta på sig. Han backade bilen några meter, körde över på andra sidan vägen och lyste upp tavlan med billyktorna.

   Någon hade tyckt att Anders fina afrikaskildring inte var riktigt fulländad. Den svarte vackre ynglingen med bastkjolen hade fått en rakt utstående tingest ditmålad under natten.

-Det var det jag tänkte, sa Gunnar Svensson.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

30.11.13.

Jesus kom aldrig!

Del 4

  Anders log för sig själ när han  tänkte på en av de äldre evangelisterna på Bibelskolan.

  Berta Jansson var en till åren komme kvinna. Läraren i homiletik Erik Birgersson presenterar henne som en erfaren evangelist. När Anders var där besökte hon skolan för tredje gången i sitt liv. Varför hon kommit så många gånger på samma kurs förstod inte Anders.

   Kanske var det för att vara på den säkra sidan. För att inte Missionens budskap skulle bli förvanskat av hennes egna, alldels egna tankar och funderingar. Nej, bort det!

   Hon antecknade noga allt som sas. Den svartpärmade skrivboken var snart full och efter tre genomgångar av Bibelskolans kurs måste hon ha haft utkast för en hel årskull evangelister.

    I dag handlar det om hur man ska lägga upp en predikan.

-Dispositionen är viktig, mycket viktig säger Erik Birgersson, och hans babyansikte ser allvarligt ut. Först inledning, så tre punkter och avslutning.

-Utan den vore det som en människa utan skelett. Som Treenigheten utan Fadern eller Nattvarden utan bröd.

   Anders sitter och funderar över hur han ska komma på ett bra tema till en predikan. Birgersson kommer snart att fråga om någon har ett bra, träffande förslag. Anders vill så snart som möjligt vara klar med ett .

   Något för den moderna storstadsmänniskan kanske, tänker han. Anders försöker överföra berättelsen om  synderskan vid Sykars brunn till fontänen på torget i Vällingby, som han hört tala om. Vad som skulle kunna hända om Kristus kom dit i dag?

   Plötsligt har han klart för sig sin predikans ämne. Den ska heta ”Jesus i Vällingby”.

1. Människan synd - hennes längtan till frälsning - synderkan vid brunnen.

2. Den moderna människan - den fulle busen - vad erbjuds honom  -  sprit - bio -dans.

3. För allt detta finns frälsning - Han sitter där mitt ibland oss moderna människor - Jesus i Vällingby”.

   Nu eller aldrig tänker Anders. Nu har jag verkligen hittat något. Något för dagens människor.

-Finns det någon ibland oss som har ett bra förslag på ett ämne och en disposition? Får vi nu höra ämnena ?

   Anders räcker först upp sin hand. Han är helt klar och viftar ihärdigt med den. Straxt därefter kommer Bertas hand upp.

-Får vi höra förslagen, säger pastor Birgersson. Längst bort i salen har någon ytterligare räckt upp sin hand.

- Våga möta Herren i dag!

- Bra, inte dumt! Någon mer? Han pekar på Anders som känner i sin  iver att blodet rusa ut i ådrorna när han säger:

- Jesus i Vällingby!

-Förlåt, säger Birgersson och ser ut som om han om han hört fel. En gång till!

-Jesus i Vällingby, säger Anders högt. Det blir tysst några sekunder. Munnen i lärarens barnasikte får formen av ett stort ”O” och några elever hörs fnissa och skratta.

-Jaha, Jesus i Vällingby. Han skyndar sig så snabbt han kan över till räddningsplankan Berta Jansson, som han ,gudskelov, också ser har sträckt upp sin hand.

-Jaha, syster Berta?

-Tre gyllenne regler, säger hon så klar och tydligt som om de redan stod skrivna med tydliga kritbokstäver där famme på tavlan.

- Tre gyllene regler ja. Har vi flera förslag? Han inväntar inte något svar på sin fråga utan fortsätter:

- Skulle Berta Anderson vilja komma fram till tavlan och tala om för oss hur hon tänkt lägga upp sin predikan?

                                                                                               *

    Ute på gården, bakom träkkyrkan där Bibelskolan höll till, låg dasslängan och hade man tur kunde man någon rast få höra syster Bertas just för tillfället något ansträgda röst när hon sjöng sången ” Hur ljuvligt att få höra en ton från himmelen”.

   Efter det hade något frimodigt evangelistyngel på nästa homeletiklektion föreslagit ”En ton från himmelen” som titeln på en predikan.

                                                                                                *

   Det hade blivit lite mildare nu i Klarälvsdalen. Man slapp ha på sig den där extra ylletröjan varje gång man skulle gå ut en sväng. Det kändes lite lättare tyckte Anders.

   Men så milt att man slapp undan eldningen i köksspisen och kakelugnen i evangelistbostaden i Betel hade det ändå inte blivit. Fortfarande var det rått och kallt frampå eftermiddagen om man inte eldade. Det gällde att få av sig de blöta skorna om man varit nere i affär´n eller i byn. Knyckla ihop tidningspapper och stoppa i dem och ställa dem så nära spisen i köket som möjligt.

   Men var fanns det några tidningar att använda? De verkade slut. Han tittade i vedlåren och där var nästan tomt på ved. Egentligen borde nog Anders ha gått ut i vedboden för att hämta mer, men ännu fanns några vedklabbar.

   Längst ner i låren fanns det faktiskt några gamla tidningar. Och de var ordentligt gulnade och gamla.  

Det var ett par nummer av Missionsposten från  femton år tillbaka i tiden.

   Anders började läsa och hittade ett stycke med bilder från ett sommarläger som han själv varit med på, men bara för ett par år sedan. Som han kunde se av de gulnade tidningsbilderna verkade det inte vara någon större skillnad från det då han själv varit där.

   Det var då, vid det tillfället som han fick den så länge eftertraktade stora gåvan. Den att bli döpt i Helig Ande och eld. Den som man måste ha för att vara riktigt frälst och säker på att få följa med en dag till saligheten. Jesus kommer snart! Halleluja!

   MÅNGA ANDEDÖPTA PÅ LÄGER, stod det som rubrik över Missionspostens lägerrapport. När han läst ett stycke förstod han att det varit upplagt likadant för femton år sedan som för två.

    Anders hade just gått med i församlingen och blivit  döpt innan han kom till lägret. Sedan han var liten hade han en panisk förskräckelse för stora folk-samlingar, men hans föräldrar övertalade honom ändå att åka.

   Vid tiden för det baptistiska dopet gjorde Anders stora ansträngningar att sätta sig in i det som han redan insupit med modersmjölken, men som det gällde att riktigt förstå och fatta om man nu skulle kunna kalla sig en riktigt kristen.

   Anders försökte verkligen och skalade bort allt det ovässentliga. Allt det som han  tyckte var alltför banalt och futtigt. Det var årsmöten, kafferep och försäljningar, revisionsberättelser, löjliga lekar, kommitéer hit och dit.

   Det var ständiga diskussioner om huruvida de kvinnliga medlemmarna skulle få ha kort hår eller långt hår. Vilka böcker och tidningar man skulle få läsa o.s.v. i en lång rad.

   Anders förstod att man måste bortse från allt sådant för att komma till kärnan. Vad var det som gällde egentligen? Hade man kommit tillsammans bara för att vara avundsjuka och därmed bevaka varandra?

   Han kom ihåg tre flickor i församlingen som någon medlem hade sett gå in på en biograf på Drottninggatan en lördagskväll. Det blev genast rapport till en älstebroder som kände sig manad att ta de tre i upptuktelse. Anders mindes hur de tre flickorna stod gråtande nedanför podiet framför alla vid ett församlingsmöte och bad om förlåtelse. Var det det som gällde? Skulle det vara så här?

   Nej, Anders trodde inte det nu när han var beredd att trots dettta gå med i församlingen. Han tyckte ändå att man kanske skulle vara överseende med sådana futtiliteter, annars skulle man inte komma någonstans. Han ville vara ett föredöme och trotsa de som fördömde.

   Han läste ofta aposteln Paulus brev och försökte verkligen leva sig in i vad han menade med att följa Kristus. Inte bara leva sig in i utan också vara Kristus. Så tolkade Anders raderna i Paulus brev till galaterna där det stod....”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag utan Kristus lever i mig”...Det var kärnan.                  

    Likaväl som han som liten plockade sönder alla leksaksbilar han fick för att se vad som fanns inuti letade han nu efter den innersta substansen, den drivande fjädern, kraften i budskapet. Han tyckte att han funnit svaret. Nu gällde det bara att leva upp till det. Därför gick han med i församlingen....”nu lever icke mer jag utan Kristus lever i mig”...

                                                                                                *

   Lägret låg beläget vid en vacker sjö och pojkarna var inkvarterade i ett litet bönehus i närheten. Där sov de på golvet i gröna sovsäckar.

   Anders hade sin dagbok med sig och försökte skriva åtminstone någon liten rad varje dag, men det var svårt att hitta någonstans där han kunde få vara ifred. Men mellan lektionerna kunde han sitta med dagboken i knät på trappan till ingången och skriva. Det gick trots allt med alla grabbarna som ständigt passerade förbi. Han hade med sig en del dikter också som fanns bevarade i en liten anteckningsbok.

   Hela dagarna ägnades åt studium av Bibeln och varje kväll var det möte. Det hela avslutades med en lång bönestund.

   Anders deltog i allt för att verkligen tränga in på allvar i allt som gällde Kristi efterföljelse. Han missade inte en enda lektion och han satt varje kväll och hörde sina lärare lägga ut och tolka det som Gud så svårtytt talat om i Den Heliga Skrift.

   På bönemötena efteråt låg alla ungdomarna på knä längs bänkraderna i det fuktiga gräset, i den kvava luften, under den regntunga tältduken. En enda sak gällde och det var att få uppleva dopet i den Heliga Ande. Det kämpade man verkligen för som om någon, vem det nu var, förväntade sig det.

   Kväll efter kväll gick och många bad med varandra. Anders hade flera vänner från sin egen församling med och det hade tillkommit nya. Några av dem kom nu och la sig bredvid Anders och försökte hjälpa honom att bryta igenom och få Gåvan. Men det ville sig inte riktigt.

   Plötsligt var det en flicka från Grums som började tala i tungor. Anders förstod inte vad hon sa och det verkade inte som någon annna heller gjorde det, men alla fortsatte att bedja. En del kröp bort till henne som för att få del av nåden.Tårarna rann nedför hennes kinder och de obegripliga orden strömmade ut ur hennes mun. Hon vände sitt hänryckta ansikte upp mot tälttaket. Hennes ögon var mörka och glänsande.

-Ja, Jesus! Halleluja, hörde man en av lärarna säga så högt att han övverröstade bönebruset. Ännu en själ som fått uppleva Den Heliga Ande!

-Ja, Halleluja. Käre Jesus, hörde man som svar från bänkraderna.

   Flera hade fått uppleva Andens dop den kvällen men inte Anders. Varför inte han? Var han inte värdig att få mottaga gåvan? Var han kanske inte riktigt frälst ändå?  

-Det kommer snart, sa Kalle Säll från Årjäng som skrev sentimentala Jesussånger och sjöng dem till sitt mollstämda dragspel. Han ville allas väl och inte minst Anders, som han av någon anledning fattat tycke för.

-Jesus kommer snart och du får också snart uppleva Anden ska du se, tröstade Kalle Säll.

                                                                                                                             *

   Den fjärde dagen i lägerveckan, det var en torsdag, hände det. Det kunde Anders senare se i sin dagbok.

   Många låg eller kröp på knä bredvid honom och bad liksom kvällarna före. En av pastorerna stod bredvid Anders och la sin hand på hans axel. Alla bad om att Anden skulle få falla över just honom.

   Han kände själv att något inom honom höll på att hända. Att han var nära att släppa kontrollen över sig själv och låta Jesu Ande få ta över hans liv. Men han höll tillbaka, var rädd för detta. Vännerna omkring bad än högljuddare.

-Låt Anders få uppleva Dig käre Jesus! Snart sker det! Halleluja.

   Pastorn böjde sig ner och viskade till Anders:

-Låt det komma nu Anders. Du är nära! Släpp in Anden i din själ! Han pressade samtidigt ner sina händer allt hårdare över Anders rygg. Bruset runt honom ökade och pastorn fortsatte så att alla hörde:

-Nu kommer Anden. Halleluja!

   Plötsligt kände Anders hur han lät det ske. Något annat, något större än han själv tog kommandot över honom. Han hörde sig själv tala ett språk som han inte förstod, men allt han sa blev format på det språket. Han såg kamraternas förvånade ansikten runt omkring sig.

   Hade de inte väntat sig detta? Varför såg de så häpna ut? Skulle det vara på något annat sätt när Anden föll.? Det hade man ju hört talas om men nu fick ju Anders ta det som det blev. Just nu brydde han sig inte så mycket om vilket. Han var bara lycklig och pratade på.

    När han senare gick tillsammans med de andra till kapellet, där de var inkvarterade, sa han alltig på det främmande språket. Nu var han helt befriad från sig själv och sitt eget jag och sitt svenska språk. Vad han än sa blev  på det nya sättet.

    Om han talade om att öppna dörren eller borsta tänderna eller ta ett kex så sa han det på det nya tungomålet. Han såg sina kamrater hur de log och en del kunde inte låta bli att skratta åt allt det han sa. Det var någon därinne i honom som tagit över. Han hade fått Andens dop och alla verkade glada med honom för det.

   Han tog sin svarta anteckningsbok med dikterna och strök ett stort kryss över varje vers och skrev namnet Jesus över varje dikt som om deras innehåll inte längre betydde någonting för honom. Inte nu när han fått möta Guds Ande. Den fick nu överta allt i Anders liv.

   Dagboken tog han också fram och skrev ordet Jesus. Han skrev det igen och igen med allt otydligare bokstäver tills skriften blev till en lång följd av våglinjer.  

   Han kunde sedan, långt efteråt se i dagboken vad han skrivit dagen efter: Det här skrev jag i går då jag blev Andedöpt!

   Anders kände att han inte kunde vara kvar inne i sovkvarteret i kapellet. Han måste ut i sommarnatten och ensam begrunda den stora gåva han fått. Han sa adjö till de andra på sitt nya språk och gick ner till sjön och bryggan.

   Där stannade han länge i kvällsfriden där bara en lom hördes skrika långt borta. Anders blev allt lugnare men samma extas dröjde kvar. Han gick som i ett rus ännu några timmar men så småningom infann sig en tomhetskänsla, som om allt det han för några timmar sedan så starkt upplevt hade försvunnit. En fruktansvärd tomhet som så småningom övergick i känsla av  djup besvikelse.

   Han satte sig på en sten vid strandkanten och kände sin övergivenhet. Var fanns Anden som han nyss så starkt känt och som nu skulle fylla hela hans återstående liv?

                                                                                              *

   Anders började bli trött och drog sig tillbaka mot bönehuset för att krypa ner i sovsäcken och somna. Han hade verkligen behövt någon att prata med just nu, någon pastor som han kunnat fråga om tomheten som kom nu efteråt. Om Anden övergivit honom eller vad som hänt. Just nu fanns det ingen att fråga.

   Olle Säll tittade upp från sin sovsäck när Anders smög sig in i salen bland alla de andra, men han la sig ner igen och somnade. Anders tänkte tala med någon av pastorerna nästa dag, men just nu somnade han av ren utmattning. Gåvan hade han ju i alla fall fått. Det kunde ju alla bevittna.

                                                                                                *

   Anders höll sig borta från bibelstudierna nästa dag. Han mådde inte riktigt bra men vid middagsmålet kom flera fram och gratulerade och undrade hur det känndes dagen efter Andedopet. Anders sa naturligtvis att det var bra.

-Härligt Anders! Pris ske Gud!

   Någon pastor vågade inte Anders uppsöka. Han var för blyg för det.

   Fram emot kvällen när alla ätit och kökskommitén gjort sitt blev det  dags för lekar. 

     Alla samlades nere vid sjön för att delas upp i lag och hoppa i säck. Därefter skulle man hålla en matsked i munnen och lägga en potatis i den, springa så fort man kunde och komma först i mål. Pastor Santessons, bibelstudieledarens lag vann i båda grenarna.

   Kristus levde nu Anders liv. Han hade blivit Andedöpt och uppnått sitt mål så potatisen och säckarna fick vara för hans del. 

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

2.12.11

Jesus kom aldrig!

Del 5

  Ivar Dahlstedt hette en man som bodde i Branäs med sin Gudrun i en liten villa klädd med grå eternit. Den låg borta vid bron. Anders tyckte mycket om den store och lugne Ivar. Han verkade ha gott omdöme om saker och ting. Han arbetade vid vägverket och körde lastbil. Ingenting hetsade honom, inte. Aldrig hörde man honom någonsin prata om Gud eller Jesus eller någonting annat som man inte kunde se eller ta på. Ändå var han ju en av stöttepelarna i församlingen.

   Var det något praktiskt som skulle ordnas i kapellet så kom Ivar. När utedassdörren höll på att falla ur ramen så nog var han där och lagade. Han såg alltid glad ut och blinkade med ena ögat åt Anders, i betydelsen: Det ordnar sig nog ska du se!

   När han fick höra att pojkarna skulle upp i skogen kom han bort med en stor tröja och en blå overall till Anders.

-Du kan ta det här så länge. Det är kallt i skogen, sa han, log och blinkade.

   Ivar var faktiskt ordförande i församlingen, trots att han aldrig sa Jesus eller Halleluja en enda gång. Gunnar och Anders åt hos Dahllstedts varje torsdag. Varm ärtsoppa med mycket fläsk, för att inte tala om Gudruns pannkakor.

   Anders tyckte att Ivar Dahlstedt var en verkligt kristen. Så skulle man vara. Praktisk handling och inte så mycket prat. Om nå´n skulle få följa med till himlen när Jesus kom tillbaka så var det han.

                                                                *

   Strax vid Ivars villa, där röken stod rakt upp ur skorstenene nu i morgonkylan, började den smala vintervägen till hyggena.

   Först en slingrande stigning från älvdalen upp i bergen. Så följde myrar och vattentäkt mark, nu farbar tack vare is och snö.                      .  

  Anders kände sig orolig. Det satt liksom i magen. En mil skulle de åka, rakt upp mot Norge. Bilen hostade nu bara ibland och Gunnar i sin skinnbåtmössa bet ihop och sa:

-Det går nog!

   Anders såg framför sig hur bilen skulle stanna. Hur de skulle få gå i kylan, att sockorna i stövlarna inte skulle hålla värmen och att den lilla matsäcken de hade med sig skulle ta slut. Men just då mötte de en traktor med timmersläp och Gunnar sa att de skulle komma att möta många innan de var framme. Det lugnade Anders och bilen hostade på och slirade över isiga grenar och rötter. I en nerförsbacke var det nära att de åkte av vägen.

-Vi får nog skaffa snökedjor om det kommer mer snö, sa Gunnar och de la in ettan.

   En häst syntes bakom snötyngda granar komma mot dem. Den drog ett lass med rejäla timmerstockar. Längst upp på lasset satt en stor rödbrusig man med djupt neddragen persianmössa och storväst. Han höjde piskan och drev på hästen som var svettig och frustade.

   Gunnar saktade farten och sökte ett ställe där de skulle kunna mötas. Timmerköraren gjorde ingen ansats till att stanna. Han drev hästen allt hårdare och Gunnar blev tvungen att köra in i snödrivan för att inte köra av hästens framben. Den rödbrusige ställde sig upp på lasset och höjde piskan och skrek:

-Undan era jävlar! Här körs timmer!

   Gunnar hade tagit med en liten säck sand och med hjälp av den kunde de backa ut på den trånga, plogade vägen igen. Gunnar gasade försiktigt och Anders sköt på.

   Lite längre fram fanns en uppsamlingsplats för timret och där stod flera körare och lastade av. Här fanns plats att stanna och Gunnar såg Lill-Erik, en i församlingen, i färd med att gripa en stockända med sin timmersax.

-Mötte ni Flåbusen, sa Lill-Erik? Ja, då vet ni. Den rår ingen på. Där är det bara    flaskan som gäller!

                                                                                                                *

   Anders sover oroligt i bland om nätterna i kapellet och drömmer osammanhängande drömmar. Så här skrev han i sin dagbok den tredje februari 1954:

   ”Jag drömde i natt att jag befann mig i någon sorts träskmark. Samtidigt som jag kunde gå torrskodd i kort, brungrått, vassliknande gräs var jag rädd för att gå ner mig i långa, raka kanaler som på något underligt, ovisst sätt gömde sig i gräset.

   En känsla fanns att vi var flera i sällskapet. Vi var på något sätt jägare och fiskare och kunde röra oss fritt vart vi ville.

   Jag kände en stor styrka inombords och en stor glädje trots att marken under oss stundtals var synnerligen instabil och osäker. Ena stunden hade vi fast mark under fotsulorna, i den andra en osäker botten under den bruna vattenytan. I tredje stunden blev det både och, som när man går med ena foten i en rännsten och den andra på en trottoarkant.

   Plötsligt tittar jag ner i vattnet och ser en stor fisk som har ögonen riktade upp mot mig. Jag känner mig orolig men samtidigt glad. Det är som om jag känner fisken och framför allt att den känner mig väl. Som om den står mig mycket nära.

   Senare drömmer jag att jag tar jag ett metspö och går ner till en bryggan. Ganska snart får jag ett rejält napp. Det håller emot ordentligt och nu börjar det röra på sig.

   Efter en lång stunds mothåll och eftersläppning har jag en ganska stor braxen invid bryggan.

   Jag tar fram håven och lyfter upp den. Jag tar fram fiskkniven och ska döda den. Den tittar på mig med sina stora braxenögon. Jag kan inte. Jag frigör den i stället från kroken och låter den simma iväg”.

                                                                                            *

   Den här vintern hade Anders börjat raka sig. Små fjun växte ut på hakan och han hade tänkt anlägga mustasch men det ville sig inte riktigt. En måndagskväll, då de åt hos Sigfridssson, hade Björn, deras vuxne son, skämtat med honom.

-Tag en säckhandduk du och gnid te i fejset så ska du se att det försvinner. Han log illmarigt och de andra skrattade. Gunnar sa att han kunde få låna hans nya elektriska rakapparat om han ville.

   Anders hade redan nymodigt raklödder på sprayburk och en hyvel som han fått med sig hemifrån. Men snart skulle den ta slut och då skulle han få köpa nytt i handeln och de 65 kronor som fanns kvar måste han ju hålla hårt i.

   Carl Sigfridsson, Björns far som mest satt tyst och som mumlade när han äntligen sa nå´t.

-Jag såg i Såningsmannen att di annoschera om en liten apparat som en kunde dra över kindera å söm inte va eläktrisk. ”All skäggväxt försvinner totalt” stod dä. Ja kan visa se´n. Ja har tidninga på kammar´n.

   När Anders fick se den rakande tingesten avritad i Såningsmannen tänkte han höra i affären. Då slapp man ju portot och så var den ju kanske billigare där.

   Nästa eftermiddag gick Anders bort till handeln och mycket riktigt, handlar´n hade just fått hem två exemplar av den revolutionerande nyheten. ”Rakalätt” stod det på asken och Anders fick genast prova. Handlar´n tog fram en spegel och Anders tyckte att mustaschen hade växt sedan i går. Han drog den lilla apparaten som hade två små metallrullar över kinden. Det gjorde ont och spände i skinnet och det  blev genast en rodnad.

- Vad kostar den, sa Anders och tog sig med handen över rakstället?

- Tjugotvå och sjuttiofem, sa handlar´n och nickade åt en kund som just kommit in i butiken.

-Ja, en elektrisk kostar ju minst sjuttiofem och så drar den ju ström, sa Anders

- Hur känns det nu då, när du provat?

- Bra, ljög Anders och kände ännu hur det sved i skinnet.

-Vänta ett tag, sa handlar´n och gick bort mot en ung fru som just kommit in genom dörren. Han log förbindligt och skrattade förläget.

    Anders drog sig ifrån hyllan med universalapparaten ”Rakalätt” för tjugotvå och sjuttiofem och tittade i stället på raklödder på sprayflaska för två och femtio. Bredvid låg tuben med rakkräm för en och tjugofem. Men då måste man ju ha borste också. Anders blev tveksam. Han hade ju redan rakgrejer så han klarade sig ännu en tid men så kände han sig tvungen att köpa något. Annars kanske handlar´n skulle bli både arg eller ledsen.

   Handlar´n öppnade dörren för den unga frun som nu bar på två välfyllda papperskassar. Han log fortfarande och nickade oupphörligt.

- Hälsa maken och barnen! Tackar, tackar, tackar!

   Han gick bort till Anders och fortsatte:

-Nå, hur blir det, sa han lite forcerat. Ska vi slå till på en ”Rakalätt”?

-Jag såg en annons i Såningsmannen och där kostade den arton och femti, sa Anders.

-Ja men då kommer väl porto till och avgifter?

- Ja. det skulle visst bli nitton och sjuttiofem totalt.

   En ny kund kom in så handlar´n blev upptagen igen. Anders försökte hitta en möjlighet att komma ut ur affären utan att handlar´n såg det. Han gick mot dörren och avvaktade bakom en hylla. Handlar´n var på väg ut till lagret bakom disken och Anders rusade fram mot butiksingången. Just då vände handlar´n på klacken och kom tillbaka till kunden.

   Skulle Anders köpa en enkel rakkräm för att komma ifrån det hela eller skulle han bara ta en ask Tulo? Då hade han i allafall köpt något och handlar´n skulle vara nöjd.

   Handlar´n kom tillbaka.

-Mer än till tjugo kronor jämt kan jag inte gå ner. Det är ju nästan vad jag givit för den i inköp. Han såg uppfordrande på Anders. Det hettade till i Anders kinder men så sa han:

-Ja, jag tar den!

-Bra, den är ju väldigt effektiv och vi har sålt mycket av den, sa handlar´n av gammal vana, fast han just fått hem dem.

-Ock så drar den ju ingen ström heller, tröstade sig Anders.

   Universalhyveln ”Rakalätt” blev snart liggande i Anders resväska. Han använde den aldrig och han visa den inte ens för Gunnar Svensson.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

5.12.13.

Jesus kom aldrig!

Del 6

 Anders tänkte ibland på Farbror Gardin. Han var äldstebroder i Karlstad- församlingen och nog såg han både gammal och äldst ut där han kom skridande med sin käpp med silverkrycka.

   Anders ville minnas att det var hans lillebror Emanuel som döpte honom till farbror Gardin. För andra, allvarliga vuxna, de som räknades hette han Flodin.

   Han brukade komma hem till familjen  på söndagmiddag och då blev allt mycket allvarligt.

   Lilly Frohm, Anders mamma, sa att han var en gammal fin man och att man inte fick skoja med honom. Absolut inte, som lillebror, kalla honom för farbror Gardin.

   Detta gjorde naturligtvis att barnen Frohm inte kunde hålla sig för skratt och inte heller ifrån att fantisera om honom i alla möjliga, omöjliga situationer. Var och en av dem satt med sina fantasier vid söndagssteken och de kokta grönsakerna.

   Efter middagen kunde Anders, Elisabeth och Emanuel jämföra. Farbror Gardin blev nästan som en seriefigur.

-Tänk dig, sa Elisabeth och höll andan av skratt, om farbror Gardin skulle köra motorcykel! För dem en helt omöjlig tanke.

-Eller om han skulle åka skidor efter en häst, fyllde Anders i.

-Eller farbror Gardin hängande i en gardin, tjoho!

   Så där mindes Anders att de kunde hålla på i evighet. Till och med det att någon av dem tilltalat honom farbror Gardin en gång och att hans stenansikte då blivit mer förstelnat än vanligt. En fin man var han ju. En rejäl person som man måste respektera, sa Lilly Frohm.

   Han kom alltid i mörka kläder, vit skjorta med mörk slips och Anders kunde inte minnas att han någonsin berättade någonting varken om sig själv eller någon annan.

   Han åt så mycket han orkade, portion efter portion och Anders tänkte att nu orkar nog inte farbror Gardin mera. Men, jo då, det gick allt ner en tallrik till.

   Nu, denna söndag satt han där och bara väntade på att mamma Lilly skulle servera. Själva var syskonen hungriga efter den långa förmiddagen. Först söndagsskola följd  av förmiddagsmöte med en timslång predikan. Tänk, lingon och gurka och sås och potatis till mamma Frohms goda stek.

   Det sög i magarna och det var dödstyst vid bordet. Duken sken lika kritvit som snön utanför fönstret. De tre tittade på varandra och lite på farbror Gardin, sökte en glimt av liv bakom de runda glasögonen. Men icke. För tiondelen av en sekund tyckte Anders sig ana en skymt av hjärtats eld men det var bara reflexen från en tillbringare med kallt vatten som mamma Frohm just satte fram på bordet. Det blev dödstyst igen.

   Plötsligt hördes ett ljud som från en kurrande mage eller från någon som fes. Elisabeth och Anders tittade på varandra och sedan på farbror Gardin som såg ut som om Jesus redan tagit hem honom. Inte med en min eller en rörelse förrådde han att han hade hört någonting.

   Efteråt när barnen kommit in till sitt rum gömde de sina ansikten i sängöverkasten och kreverade av skratt.

                                                               *

   Egentligen kände syskonen farbror Gardin enbart genom sina föräldrar, det som mamma Lilly berättat om honom.

   De hade träffats någon gång i det förflutna. De hade åkt i Carl Frohms Chevrolet och där hade farbror Gardin och hans fru suttit bak i svärmorsluckan. Där blåste det bra men de hade prisat Herren och åkt från möte till möte på den värmländska landsbygden. På något sätt hade Flodins stor betydelse för pappa och mamma. Något som Anders inte riktigt förstod.

   Mamma Lilly berättade att när de besökt sina vänner en gång så hade farbror Gardin och hans fru blivit så glada då de kom, att de hade dansat runt med varandra på köksgolvet. Något som syskonen hade mycket svårt att förstå. Det var vad de visste om honom. Och så förstås detta att han var en fin man.

   Själv berättade han som sagt aldrig något om sig själv eller andra. Tant Elin kom Anders knappast ihåg. Anders mindes bara att hon var död och det var ju alltid något.

   Ett par år efter det att tant Elin dött tyckte fru Frohm att barnen skulle hälsa på farbror Gardin. Han var ju så ensam nu och de gick ju nästan förbi, där han bodde, när de skulle hem från skolan.

   Lite förskräckta ringe Anders och Elisabeth  på och den här gången pratade faktiskt farbror Gardin med dem. De tittade förvånat på varandra. Han undrade hur de mådde, hur det var hemma och en massa vanliga frågor. Det var ovanligt, en annan sida av honom och de kände sig mindre spända.

   Han talade om att han saknade tant Elin mycket och han visade en klockkedja som var flätad av hennes hår. Hennes fästmansgåva, förklarade farbror Gardin. Anders tyckte att det var som att ha en del av ett lik i byrålådan. då han la tillbaka den just i byrålådan.

   Än värre blev det när han tog fram en blå kakburk med slitet mönster. Han öppnade den och sa att nu skulle de få smaka på de sista kakor tant Elin bakat. Elisabeth räknade snabbt ut att de måste vara minst 2 år gamla  De tittade förvånat ner i burken och där låg mycket riktigt några julstjärnor med socker och mandel på.

   Anders tog lydigt upp en kaka men hans syster vägrade. Efter det att farbror Gardin ännu en gång talat om hur goda kakor tant Elin brukade baka tog även Elisabeth en julstjärna. De sa att de skulle spara dem till matsäck på vägen hem.

   Nu ville farbror Gardin bjuda på saft som tant Elin också gjort. De stoppade snabbt in de stenhårda mjölbitarna och medan smulorna sprutade ur deas munnar försäkrade de att de måste gå hem.

-Det börjar bli mörkt! Mamma Lilly väntar oss! Ja, vi ska hälsa mamma! Adjö farbror!

   En dag hittade Carl Frohm farbror Gardin nere vid stationen. Han hade ramlat.

   Efter en tid berättade Anders pappa att han varit på besök hos honom.

-Han får nog snart flytta hem, sa Carl och med det menade att han nog snart skulle dö.

   Farbror Gardin hade legat där i sin utdragssoffa och hade haft tant Elins nattlinne på sig och hade trätt en av hennes strumpor över sin kala blanka hjässa. Några dagar senare flyttade farbror Gardin hem till Herren och tant Elin.

                                                                                                * 

   När evangelisterna Svensson och Frohm kom upp till hyggena låg de nya nybarkade stockarna härs och tvärs över granriset och de vita snöhögarna. Det såg ut som om de redan låg och guppade på forsens vreda vågor. En apterare gick med sin timmerklav och sitt måttband och mätte.

   Ett enkelt grånat litet hus med tjärpappstak stod på trämedar strax där intill. Inga huggare syntes ännu när Gunnar och Anders steg ur bilen, men man hörde yxslag eka mellan träden och långt där borta lät det som en motor. Apterar´n höjde handen till hälsning och fortsatte att mäta.

   De gick fram till kojan. Tittade in, såg några britsar efter väggarna. Kände den inbitna doften av rök efter billiga cigarretter. Mitt på golvet stod en stor vedspis med en sotig gryta och en flottig stekpanna. På väggarna här och där tidningsurklipp med nästan nakna flickor. Härinne fanns ingen just nu, men när de skulle gå ut stod en stor man med skägg och storväst i dörren.

- Jasså, ni är här nu. Ja, de andra är redan igång. Dä ä  ja söm liksom leder dä hela. Jag heter Birger Olsson

   Han släppte yxan han höll i handen. Sträckte fram sin grova, kärva hand och hälsade. Det stod en frisk doft av sågspån och kåda kring honom.

-Ja, vi heter ..., sa Gunnar och kom inte längre för Birger Olsson högg av.

- Dä vet ja redan. Det har jag redan hört på avverkningskontoret. Det är ni som är

småjesusarna från Branäs, förstår jag. Aldri´ har jag hört er predika. Men min dotter har sagt att han där, och han pekade på Anders, att han sjunger jävligt bra.

Han skrattade. Anders tittade åt sidan och Gunnar såg allvarlig ut.

-Ja, här gäller det, om en ska ha nå´t igen, å ligge i. En får betalt etter de en hugger, så jag ska inte ligga efter er. Nog får en slita!

   Han tog av sig sina runda glasögon som immat igen. Tog fram en näsduk och torkade dem och sedan sin svettiga panna och nacke. Han fortsatte:

- Va´ ja kan se av era händer så har de int gjort annat än vänt bibelblad, så de kan nog bli hårt dä.

- Ja, sa Gunnar och lät lite stött. Vi ska nog göra vad vi kan. Själv har jag varit verkstadsarbetare och stått vid svarv i flera år, Jag kan nog klippa i om det behövs.

- Di där svarvspånera ä söm kvinnolockar jämfört med barkspån när det är 30 grader kallt.

- Ja, men då kan man väl inte barka, sa Gunnar? Det blir ju som att spetta is det.

Han tittade på Anders som ju köpt barkspaden.

- Det spelar nog ingen roll, sa Olsson. Ska en få bröd får en nog barka ändå, hur jävla kallt det än blir. Ja, jag ska visa var ni kan hugga, fortsatte han. Vi går en bit bort. Kom med!

                                                                                                *

    Anders tänkte på att han skulle kunna fråga sin far om han skulle kunna hjälpa Gunnar med Renaulten. Säkert skulle han kunna ordna någon som kunde reparera bilen till ett bra pris eftersom han själv var i bilbranchen. Men Anders insåg ganska snabbt att den möjligheten var liten med tanke på avståndet. Och förresten så hade Gunnar redan tala med verksta´n i Likenäs.

    Ofta tänkte Anders på de många bilar hans far, som handlade med bättre begagnade bilar, haft till salu under hans barndom. I stort sett var Anders född i bil.

   Varje veckoslut bar det av till Molkom där farfar bodde. Vilken bil skulle man använda den här gången? Blev det en Chevrolet, PV, Ford, Citroën eller DKW?

   Pappa Carl hade jämt göra med alla Saronmedlemmar som ständigt ville låna bilar av honom för ”uppdrag i Herrens tjänst”. Han klarade sig oftast med att han inte hade försäkringar som täckte. 

   Själv åkte han flera gånger i veckan runt och skjutsade predikanter och pastorer till möten och sammankomster. Det var något som Anders mamma inte riktigt gillade.

   Det var en smällkall vinternatt hemma hos Anders farfar. En vän till pappa Carl som hette Oskar och som liksom han själv var diakon i församlingen var med.

   Det var dags att ge sig hem till Karlstad. Carl Frohm gick i god tid före avresan ut till Chevroleten för att starta gengasaggregatet. Han fyllde grytan med träkol och tände med den stora tjocka tändstickan och gick in en stund för att få lite värme. Mamma Lilly satt på kökssoffan och pälsade på sina barn och farfar eldade i köksspisen och katten satt på vedlåren.

   Det skulle snart vara klart att åka och Carl gick ut för att kontrollera gasutvecklingen.i aggregatet. Farbror Oskar följde med ut.  Det såg ut att vara klart så Carl satte sig i bilen och försökte starta. Det gick inte alls. Han försökte igen och igen. Efter några försök tog batteriet slut. Han tog fram motorveven ur bagageluckan och farbror Oskar vevade och vevade och pappa Carl satt vid ratten, men den ville inte starta.

-Ska vi inte åka snart. Barnen börjar bli trötta, ropade Anders mamma från kökstrappan. Vill den inte starta? Anders får komma ut till dig!

-Nej, ni får gå in igen. Vi måste till granngården och be om hjälp. Kanske går det att bogsera igång den!

   När grannen kom med hästen fick Anders gå ut och vara med. Hästen spänndes för bilen med draglinor och rep och grannen tog tömmarna och smackade och hästen började dra den tunga bilen. Månen lyste och snön gnistrade och knarrade under bildäcken.

-Försök nu då. ropade grannen till Pappa Carl som la in 2:an men det hjälpte inte.

-Vi drar den fram till backen ovanför affär´n så kan den rulla själv nerför. Lite ström måste det finna i batteriet, skrek Carl ut till de andra genom den neddragna rutan. Det ångade ur hans mun.

   På vägen mot nedförsbacken sa Anders  till farbror Oskar att man kanske kunde be till Gud. Då skulle bilen säkert starta men det var ett problem. Eftersom grannen inte var frälst så kunde man ju inte genera honom med en bönestund för bilen.

   Det här var något som Anders inte själv kom ihåg. men som farbror Oskar brukade berätta för Anders så ofta de träffades. Till slut hade bilen äntligen startat utan böner.  

   Den gode och runde farbror Oskar skulle Anders gärna vilja ha haft  i Branäs att fråga till råds och prata med. Just nu saknade han honom.

   Anders brukade somna i baksätet på väg hem från farfar i Molkom. Han minns hur han låg och tittade upp i himlen på stjärnorna genom bakrutan. Hur det glimmade som ett pärlband av ljus i natten ju närmre de kom staden. Han låg med kinden mot plyschklädseln och det känndes strävt. Oftast hade han somnat och så hade pappa burit in honom.

                                                                                           *

När freden kom 1945 hände någonting. Carl Frohm for plötsligt runt i bondgårdarna runt staden och köpte upp Fordar och Chevroleter som stod uppallade på logar och i vagnslider.

   Många hade inte kört på gengas under kriget utan hade valt att                                                                                                                                                                                     

ställa av sina fordon och vänta på bättre tider. Nu var de här. Det fanns bensin igen. Det gällde att få tag på bildäck också. Gränserna till kontinenten öppnades och affärerna gick strålande. Alla ville ut på vägarna igen. D.v.s. alla som hade råd. Bilen som allemansägodel skulle dröja ännu några år.

   Anders hade just lärt sig cykla hemma på gatan den dagen freden kom. Det var dessutom vår och alla var som tokiga. Han tog sin röda förstacykel och trampade bort till skolan där barnen hurrade och dansade på skolgården. Själv skulle Anders börja första klass kommande höst.

                                                                                           *

   Salige Sixten, en av Anders pappas bilhandarkollegor från Småland, kom på besök. Han hade varit i Filipstad på  pingstkonferens och var mer än hänryckt. Anders satt i baksätet och hörde hur Sixten gick på:

-Käre Jesus! Halleluja! Pris ske Gud! Han riktigt skakade i hela kroppen som av frossa och hade svårt att uttala orden.

-Jesus kommer snart! Halleluja! Snart är vi hemma! Vilken konferens i Filipstad broder! Du skulle varit med! Ögonen var stora och mörka och det såg ut som om han såg något ingen annan kunde se. Nu skakade han igen och mitt i frossan började han att tala i tungor:

-Salamanej, salamanej, filobitani! Vad det betydde hade Anders inte någon aning om och pappa Carl som körde bilen gjorde heller inte någon uttydning. Det var något som Anders visste att hans far kunde göra.

-Salamanej, filobitani!

   På något sätt verkade pappa Carl inte riktigt med på noterna den här gången. Han satt ganska så sammanbiten vid ratten. Han såg nästan ut som om han tänkte på någon bra bilaffär. Han brukade se ut så där då. Ögonen var stora och blå och pupillerna små och munnen var som ett rakt streck.

   Salige Sixten hade lugnat ner sig nu. Han skakade inte längre. Det verkade som om konferensen i Filipstad försvunnit borta i horisonten och pingstens tungor svalnat för ögonblicket.

-Ja, broder, sa Salige Sixten. Tänk att vi är bröder i Anden. Gud är god mot oss och vi får leva ett gott liv och han välsignar våra affärer.

   Han gjorde en kort paus och bytte plötsligt samtalsämne.

-Du broder, har du känning på ett ombyte regummerade däck till en Cheva nånstans?

-Ja, hm, sa  Anders pappa och harklade sig som han brukade göra när han inte hade något direkt svar. Han blev blossande röd ända bort i nacken. Att så till den grad utnyttja sin tro för att göra en bra bilaffär blev för mycket även för Carl Frohm som hade svårt att säga ifrån och göra sig ovän med folk.

   Det blev  tyst i bilen. Bara däckens sång mot gatstenarna hördes. Nu var Anders pappa blek som ett lakan och så blev han röd igen.

   De var framme vid Stora Torget, Carl bromsade in framför tidningskiosken och Salige Sixten steg ur bilen utan ett ord. Pappa höjde handen till adjö, vände sig om för att kolla bakomvarande trafik innan han körde ut på gatan igen. Såg på Anders med ett leende och sa:

-Den  du! Nu åker vi till kiosken och köper korv!

                                                                                                                            *                                    

   En onsdagskväll var det stugmöte uppe i Sysslebäck. Man tog av till vänster över den gamla rödmålade träbron. Det knarrade i pålarna och de många stöttorna och  stävarna som gick härs och tvärs, kring och över bron, när de for över med Renaulten.

- Får se om det kommer något  folk i kväll, sa Gunnar. Det var visst något bra på radion samtidigt. Men fru Enocksson och så Bengtssons kommer ju alltid.

- Ja, Edit har säkert kaffet varmt redan, sa Anders, och tänkte på hennes hallongrottor

   Edit var den syster i församlingen som alltid upplät sitt lilla kök som en utpost i Sysslebäck. Hon var en grånad kvinna med knut i nacken och med ett vänligt leende och en varm röst.

- Ja, sa Gunnar, tänk om någon skulle komma till tro just denna kväll.

- Tänk om människor förstod hur viktigt det är att bli frälst. Särskilt nu när Jesus kan komma tillbaka vilken dag som helst. Vi ser ju bara på alla tidens tecken!         

   Anders blev förvånad över Gunnars salvelsefullhet. Han brukade ju alltid bara vara så praktisk. En realist som i sin predikningar alltid utgick ifrån vad Ordet, Bibeln sa. Inga egna önskningar eller förhoppningar brukade komma över hans läppar. Varför det och just nu?

    Stugmötet började klockan sju och några bockbänkar stod uppställda framför hällen och spiskåpan. Framför de tre bänkraderna stod ett litet, högt fönstebord med en blårutig duk och en pelargon. Ett glas och en vattenkaraff fanns också. En bibel och så ett tänt ljus.

   Fru Enocksson med de ständigt fuktiga ögonen, som om hon alltid grät, hade kommit strax efter det pojkarna anlänt och druckit kaffe och ätit kakor tillsammans med dem.

   Nu minuterna innan sju kom också paret Bengtsson och så en vacker medelålders kvinna med långt mörkt hår. Hon handhälsade på Edit och det verkade inte som om Edit träffat henne tidigare.

- Välkommen, sa Edit. Jag har inte sett er förut här. Är ni nyinflyttad kanske?

- Ja, sa den vackra kvinnan, och böjde huvudet framåt när hon talade. Jag bor inte här, jag är här för att hälsa på min gamla mamma. Hon lever nog inte så länge till. Ni känner nog henne. Hon bor i en liten stuga längre upp för älven. Edit nickade och sa:

- Är det Anna i Myrbol?

- Ja, sa kvinnan. Visste ni att hon var sjuk?

- Ja, sa Edit. Jag har hört det och tänkt så många gånger att jag skulle cykla upp till henne. Hon har ju inte varit nere på möten här i byn på många år. Hon har gjort mycket för verksamheten. Givit av det som jag tror aldrig varit något överflöd. Jasså, ni är dottern.

   Edit såg att kvinnan var sminkad kring ögonen och att hon hade använt ett mörkrött läppstift. Hon hade alltså inte följt sin moders smala vägar, inte blivit en av dem. En av de evigt räddade. Edit tyckte också att hon kände en svag doft som av cigarettrök. Edit fortsatte:

- Ni är från Karlstad, va´?

- Nej, jag bor i Stockholm nu och arbetar på ett café. Jag tänkte att ni kanske kunde be för min mor.

- Ni är välkommen hit, sa Edit, och pekade bort mot Anders som stod vid sidan av bibelbordet och stämde sin gitarr. Det blir musik och sång också av vår unge evangelist. Kvinnan log vänligt och lite försagt mot honom och Anders vände bort sin blick och vågade inte möta hennes. Han tyckte att hon var mycket vacker.

   Det kom två frälsta systrar från Branäs på cykel så nu var hela skaran samlad.

    Det hela började med en sång i Sionstoner. Någon orgel fanns inte så Anders klinkade melodin på gitarren. Gunnar sjöng som vanligt högst av alla och hela tiden en halv ton bredvid. Anders tyckte det lät bedrövligt.

   Gunnar Svensson ledde mötet. Efter sången blev Edit uppmanad av Gunnar att leda i bön. Hon reste sig, knäppte händerna, böjde sitt huvud och blundade.

   I sitt bedjande gick honom igen om vad Gud skulle kunna göra åt världens ondska, krig och nöd. Åt alla sjukdomar och hon bad Gud att speciellt tänka på Anna i Myrbol. Så kom ungdomens synder, både i Stockholm, Karlstad och Sysslebäck. Dryckenskap, bio och rökning.

   Anders som satt med knäppte händer, som de andra, öppnade ögonen lite så att  han kunde se stockholmskvinnan från sidan. Hon satt med vidöppna blå ögon och såg ner på sina knäppta händer. De andra blundade hårt och lät höra ett svagt:

-Jesus, ja Jesus, som ett ackompanjemang till Edits önskningar. Nu avslutade hon med en förhoppning att alla, ja hela världen skulle nå Guds frälsning. Det verkade som hon skulle sluta men så fortsatte hon:

-Och här i kväll, i detta hus i Sysslebäck, käre Gud, är det särskillt viktigt att alla, käre Jesus, får följa med nu när du kommer tillbaka vilken stund som helst. Käre Gud , Du som kan alla språk, kan läsa alla tidningar, kan ju se hur det ser ut i världen. Du  vet ju vad du redan sagt, genom profeterna i Gamla Testamentet, att det kan ske när som helst. Även om Du sagt att ingen vet dagen eller stunden.

   Det blev en lång bön och Anders kände sig generad över att den sminkade, ofrälsta kvinnan kanske skulle tycka att det blev för mycket och ville lämna lokalen. Men nej, hon satt kvar och Edit sa till slut:

-Amen, amen. Pris ske Gud!

-Ja, just det, sa Gunnar och reste sig för den väckelsepredikan han förberett sig för under flera kvällar. Trots sin praktiska torrhet hade Gunnar en förmåga att få publiken att lyssna. När han hållit på en stund lyssnade alla på varje ord han sa. Det var inga stora gester eller nävar som slog fast i bord vad som sagts, som så många andra predikanter kunde göra. Nej, Gunnar hade en ganska lågmäld röst.  Det fanns en värme i den och han lät så omsorgsfullt ledsen när han sa:

- Ska inte också du vara med? Ska du lämnas här när vi andra är hemma, ja hemma hos vår himmelske far. Men Anders tyckte nu att han gick på gränsen till det alltför sentimentala och salvelsefulla.

   Anders såg att stockholmskvinnan var djupt rörd och att en tår kom på hennes kind.

   Allt efter som Gunnar nu la ut texten om synden, elden och fördärvet krympte väggarna i Edits kök. Det blev mindre och mindre. Värmen steg och det var som om helvetets eldstungor slickade stugans ytterväggar. Var skulle den ta vägen som inte sagt ja till Jesus. Snart skulle den brinna i Gehenna.

-Jesus, Jesus, käre Gud kved systrarna från Branäs som om de var i verklig nöd. Som om elden verkligen brann utanför husknuten.

-Halleluja, nästan skrek Bengtsson, som om han tappat behärskningen totalt.

   När evangelisten Gunnar Svensson såg att den vackra synderskan från Stockholm tog fram sin näsduk, grät och snyftade öppet, slutade han

-Nu ber vi broder Anders att han sjunger en sång för oss, sa han.

    Anders tog gitarren som  stod lutad mot en stol. Det skulle ta en stund innan han fått gitarrbandet över huvudet så han kände sig tvungen att säga något för att inte pausen skulle bli för lång.

- Ja, hur ska det bli en gång? Ja, kanske ganska snart, fick han fram medan han sysslade med stämskruvarna.

- Ja, när Jesus kommer tillbaka. Det kan gå ganska fort det, fick han fram utan att tänka på vad han sa. Vi ser hur det går här ute i världen med alla krig och bomber. Snart kommer den stora skrällen. Då gäller det för var och en!

   I detsamma stötte han till en blomkruka som stod i fönstret bakom honom med sin gitarrhals. Den störtade i golvet med ett brak och alla skrattade. Den uppladdade väckelsestämningen försvann lika snabbt som krukan åkte i golvet.

   Anders tyckte att han så snabbt som möjligt skulle återföra alla till det allvar som nyss fanns i köket, och så sjöng han:

                               Himmel och jord må brinna,

                               höjder och berg försvinna

Längre kom han inte. Han var nu själv så full i skratt. Nu skrattade alla ännu mer och det dröjde länge innan Gunnar föreslog att de alla skulle sjunga en sång tillsammans.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

7.12.13.

Jesus kom aldrig!

Del 7

   Den kvällen låg Anders och tänkte på den mörka sminkade servitrisen från Stockholm innan han skulle somna.

   De tankar han kom att tänka var naturligtvis helt förbjudna, men han var redan långt inne i sin fantasi. Han hade i bara några korta ögonkast registrerat hela henne. Hårfärgen, de mörka läpparna, den lila jumpern så avstickande modern från dalbysystrarnas sedesamt omoderna blusar. Han kunde inte avstå tanken på de mjuka kullarna under jumpern.

   Det hettade till inom honom och han vände sig i sängen men fortsatte att drömma om henne som han redan tagit vid handen och fört ut ur Edits stugkök. De hade stannat i kökstrappan. Han hade kysst henne redan flera gånger och hon lät honom göra det igen, och igen.

   De hade inte sagt ett ord till varandra och ändå visste han att han helt erövrat henne, att han hade henne i sin makt. Att hon var hans och att han ägde henne.

   Han fångade hennes blodröda läppar mellan sina och plötsligt fanns hans händer under kappan på hennes rygg. Han tryckte henne intill sig och kysste henne ännu en gång.   

   Hennes andedräkt hade en svag doft av tobak, en annorlunda syndfull doft som eggade honom ännu mer.

    Gunnar Svensson hade somnat med lampan tänd och Livets vän tappad över ansiktet. Han hade börjat snarka och Anders stördes i sin dröm och tog bort sin kudde och la den över ena örat och fortsatte sin förförelse.

    Oh, denna ljuvliga doft av en kvinna. Fanns det inte en svag aning av parfym också? Lavendel eller var det kanske liljekonvalj.

   Oh, han var lycklig och tryckte sig ännu mera mot hennes bröst, kysste henne ännu en gång och hon gav efter helt. Han drunknade i ett lyckorus och försökte föra händerna fram mot hennes bröst. Han ville kupa dem, känna med sina fingrar deras storlek.

   Han var på väg att göra detta då hon plötsligt gjorde sig fri men tog hans hand och drog honom med sig nedför trappan.

-Kom, kom, sa hon. Jag vet ett ställe uppe i skogen där mosssan är mjuk.

   Han följde villigt med och de sprang över gårdsgruset som två barn fortfarande hållande varandras händer.

   De lämnade huset och älven bakom sig. De klättrade på alla fyra uppför en slänt. Hon var snabbare än han och han kunde se hennes ben ett långt stycke under kjolen.

   När de kommit upp över slänten kastade hon sig över honom. Snart var han över henne och så rullade de runt i gräset. Han var helt hänförd och allt skulle få ske som skulle ske. Hon var starkare än han och slet sig loss och lyckades komma upp på benen och sprang djupare in i skogen.

-Snart är vi framme, snart är vi vid myren och mossan, ropade hon

   Han lyckades fånga henne i sina armar ännu en gång. Han förde henne mot en björkstam. Kysste henne igen och pressade sitt ben mellan hennes lår och hon lät det ske.

   Hon öppnade sin mun mer nu än i tidigare kyssar och han kom med sin hand under hennes kjol. Han kände den varma, lena huden på hennes mjuka lår.         

-Kom, kom, vi måste skynda, sa hon i det samma som hon slet sig loss från honom ännu en gång.

   Nu sprang hon fortare än han och plötsligt såg han henne inte. Hon hade försvunnit in mellan träden och han ville ropa men vad skulle han ropa? Han visste ju inte hennes namn.

-Hallå, hallå. ropade han men tyckte det lät fåningt, som om han ropat i telefon utan telefon. Han övergick till: Ho, ho, i stället och tyckte att det liknade mera en ugglas rop.

   Han förblev tysst en stund och tänkte att hon får väl ropa då. Det dröjde en lång stund. Han satte sig på en sten och avvaktade.

-Kom, här är jag, hördes det plötsligt långre in i skogen. Var är du? Här är jag!   Han följde ropet och såg en liten solbelyst glänta mellan granarna. Där låg hon behagfullt utsträckt på mjuk grön mossa.

   Han kom ner bredvid henne och omfamnade henne, kysste henne på nytt och kände den eggande doften. Han förde sin hand under hennes kjol och märkter att där fanns inte...

    Han avbröts av att Gunnar hade vaknat och han tyckte att det behöde eldas lite mer. Han la in ett par vedträn, stängde luckorna och gick bort till fönstret. Drog upp rullgardinen. Genom isrosorna på fönsterrutan såg han tremometern.

-Usch, det blir kallt i natt. Redan 28 grader, sa Gunnar. Han gick tillbaka till sängen och släckte lampan.

-God natt!

-God natt, sov gott, svarade Anders.  

   Det tog en stund innan han kunde komma tillbaka in i sin sommarfantasi med kvinnan från kvällens stugmötet.

   Han försökte igen, men det gick inte. Han hörde elden flamma till i kakelugnen och han hörde Gunnar snarka. Kudden över huvudet hjälpte inte heller. Det gick bara inte att komma tillbaka till henne som låg där på myren och väntade.

   Egentligen var ju detta förärligt, tänkte han. Hur kunde han som en Herrens evangelist ligga här och och drömma om att förföra en stackars kvinna  som han i stället skulle hjälpa att komma till frälsing. Han borde skämmas. Sådana tankar skulle ju bara inte få förekomma.

   Samtidigt ville han mer än gärna få fortsätta sin fantasi. Han försökte igen men avbröts av sitt dåliga samvete. Kanske hade de haft rätt ändå på Bibelskolan då de inte antagit honom som förkunnare. Naturligtvis kunde de inte ha sådana med vällustiga sexualdrömmar ute på fältet. Det skulle ju, i värsta fall, kunna sluta med att det  skulle bli fler människor på jorden än själar i himlen, det måste man ju förstå att inte det skulle gå. 

   Det hade handlat helt rätt som inte lät honom komma ut. Ändå låg han ju här som någon sorts låtsasevangelist i ett av rörelsens kapell långt upp efter Klarälvsdalen.

   Vad skulle ha hänt om han gjort det han så hett drömde om med henne?

   För det första var hon säkert dubbelt så gammal som han själv. Bara det vore ju en skandal, för att inte tala om det skulle komma fram till föräldrarna. Vad skulle alla frälsta i Saron i Karlstad säga. Att hans far och mor aldrig skulle säga någonting till någon annan, om de fått veta om detta, slog honom inte just nu.

   Nu var det tanke på själva skuldbördan som gällde. Och det värsta av allt: Tänk om hon blev med barn och kanske ännu värre att han fått någon sjukdom så att han blev tvungen att besöka provincialläkaren.

   Nu hade han tänkt så mycket på detta att han sände ett stilla tack till Gud att detta inte skett i verkligheten. Han bad också Gud om förlåtelse och lovade att aldrig mer ha sådana köttsliga tankar om någon enda kvinna, vare sig ung eller gammal.

   Han började tänka på henne på ett annat sätt, utan att närma sig hennes bröst eller underliv. Vem var hon egentligen? Hur hade hon det där i Stockholm? Var hon en av dem som Ivar Lo skrivit om i boken Kungsgatan?

   Han avbröt sig, nu var han där igen, köttet och synden. Nej, hon var säkert gift och hade en snäll man och två små barn och bodde i en fin villa utanför centrum. Han försökte minnas förortsnamn han hört. I Enskede t.ex. eller Danderyd. Kanske var det Huddinge.

   Men så kom han att tänka på att Edit efter mötet sagt att hon hoppats på att Anna i Myrbols dotter skulle bli frälst. Hon skulle verkligen behöva det så som hon levt på syndens väg rätt länge nu, så ung hon var. Edit hade också sagt att hon i kväll var sökt av Gud. Att Gud gjorde allt för att få tag på henne. En extra vänlighet från Guds sida innan han definitivt stängde porten.

   Anders tänkte just nu på vad hon kunde ha gjort för hemskheter på syndens väg i Stockholm. Nu var han tillbaka till boken om Kungsgatan igen.

   Nej, nu fick han börja om från början och be Gud om förlåtelse en gång till. Om han nu kunde förlåta honom eftersom han lovat att aldrig tänka en sådan tanke igen.

   Nej, hon kunde ju vandra på syndens väg på annat sätt. Hon rökte ju t.ex. Det hade han känt när hon kom in i Edits kök. Hon kanske gick på bio, det var ju också synd. Kanske gick hon och dansade, men det var ju inte troligt eftersom hon antagligen var gift. Anders hade nu bestämt sig för att det var så.

   Inte gick hon ut på dans om hennes man satt hemma och vaktade deras barn. Nej, den synden hade hon nog inte.

   Kanske drack hon? Kanske satt hon där med sitt vinglas  hemma och pimplade hela dagarna. Och tänk barnen som skulle uppleva detta. Nej, den synden kunde nog Anders också bortse ifrån. Det var nog inte så farligt. Vad kunde Edith ha menat?

   Var det det att hon serverade öl på sitt arbete, på cafeét där hon jobbade? Det skulle ju kunna vara en synd, det att inleda andra till dryckenskap. Han såg henne där hon gick i vit blus och svart kjol bland borden och ställde fram ölflaskor till rödbrusiga gubbar som klatschade till henne i baken som ett extra tack.

   Anders kände att han blev arg vid den tanken, inte skulle de få röra henne, hans vackra kvinna. Ingen skulle få förolämpa henne. Det skulle bara inte få ske. Hon som han kysst så ömt nyss i drömmen, som var hans.

  Så var Anders där igen i sina tankar. Så var det åter dags med några böner till Herren om förlåtelse och nåd igen. Nu skulle det definitivt vara slut på alla sådana funderingar.

   Just som han avslutat sin bön kom han att tänka på att hon kanske gillade att männen klappade henne i stjärten. Kanske ville hon gå till sängs med dem som gjorde det? Kankse var det ändå det som Edith i Sysslebäck antytt?

   Anders beslutade sig för att Anna i Myrbols dotter serverade på en mjölkbar. Han hade hört att Frälsningsarmén hade en mjölkbar vid Hötorget i Stockholm.

   Säkert var det där som hon arbetade. Inga manliga frälsningssoldater gick ju och klappade servitriser på skinkorna där inte.

  Hon serverade tisdagssoppa med grönsaker på den dagen och så ärter med fläsk och pannkakor på torsdagar. Till det serverades mjölk. Absolut ingenting annat. Där skulle han få ha henne ifred.

   Nu hade tankarna lett in Anders på mat. Han kände sig faktiskt lite hungrig men skulle ändå försöka sova. Det lyckades inte förrän han gått ut till skafferiet och tagit ett Mariekex med en tjock skiva Raketost på.

                                                         *

   Avverkningsbasen Birger Olsson sa när de kommit en bit in i skogen och stod bland några raka fina tallar:

- Ni kan börja här så länge! Han pekade runt på stammarna där de flesta hade en flisa borthuggen i barken så att man såg det gula träet lysa fram.

- Här har ni nog att göra idag. Han pekade bort mot en glänta där det rök svagt från en eld med sotig upptrampad snö runt omkring.

- Där kan ni äta matsäcken med de andra sedan. Ni ser när de kommer. När det är dags.

   Gunnar tog sågen och sågade en skåra på närmsta märkta tall. Han la sågspåret åt det håll han ville att trädet skulle falla. Han visade Anders hur han skulle hugga bort en bit ner mot det sågade. Och så la de sig på knä på var sin sida om stammen och började såga från baksidan av stammen. Det gick lätt i början men trögt ganska snart.

De blev snabbt varma trots kylan och Anders fick ta av sig handskarna.

- Gör inte det, sa Gunnar. Du kommer att få blåsor i händerna och sedan är det slut på gitarrspelet för ett tag. Vore kanske skönt, retades han.

   Efter en lång stund hade de sågat sig fram till yxhugget och den långa tallen föll med ett brak och det yrde upp ett moln av snö.

- Ja, sa Gunnar, den föll precis där jag ville ha den. En tall var avverkad och redan var de genomsvettiga, men det var för kallt för att man skulle kunna ta av sig.

Så var det dags att ta sågen och såga av de grövsta grenarna. Yxan fick också hjälpa till.

- Du kan börja barka, du som har spade, sa Gunnar.

   Anders satte den blå spaden i marken. Sköt på med handen i skaftets ände, men det var stopp. Hur han än försökte, hur han än stötte och högg med barkspaden så lossnade bara små ynka flisor.

   Gunnar såg hur Anders kämpade och han log med sammanbitna tänder, spelade med ögonen och slog med huvudet från sida till sida. Anders tyckte att det var en löjlig gest och fortsatte att spätta och kände att det började göra ont i armarna. Han märkte inte att en av huggarna i laget, som han ju ännu inte träffat, stod bakom honom.

- Du fördärvar dig pöjk, sa mannen, och Anders vände sig snabbt om.

- Det är 22 grader i dag, fortsatte huggaren bakom sina mjölkvita glasögon och sin björnskinnsmössa. Du kommer att få "knarr" och sedan blir det ett helvete. Jag heter Ragnar och hugger därborta, sa han, och pekade med yxan in i skogen.

-Det är rast nu. Kom bort om en stund. Jag ska bort och lägga på så vi får eld igen. Han pulsade vidare och gjorde nya spår i snön. Gunnar sa ingenting och Anders ville ju verkligen försöka att klara av barkningen. Att ge sig i första taget, det var det aldrig tal om.

                                                               *

   När Gunnar och Anders kom fram till elden satt redan några av huggarna på stockarna runt omkring. Stekpannor och kaffepannor stod redan på brasan. Det osade gott av hårt stekt fläsk och kaffe. Där satt redan Skogsbergarna, far och son och gömde blickarna under sina slokhattar. Där satt Långe Alfred, Morfar Ginko och Stortysten, en bjässe som aldrig sa något.

   Anders och Gunnar skulle snart lära känna dem allihop, höra deras historier om bravader, som egentligen var regelrätt propaganda för deras egen förträfflighet.             

   Det var bara Stortysten och Apterar´n, som var en frälst broder, som aldrig svor eller deltog i den här sortens förhärliganden. Och så var det finnen som de aldrig såg till vid rasterna.

   Långt borta hördes en envis motor i högt varv. Han var den ende som hade en motorsåg, stor och tung som ett mindre tröskverk. Finnen jobbade hela dagarna utan rast och levde på vatten och sockerbitar. Han måste amortera det nya underverket. Han var värst.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

11.12.13.

Jesus kom aldrig!

Del 8

  Första gången han såg henne var på trappan utanför affären. Det var hela hennes varelse som fängslade honom. Hon hade en mörk kappa och en mössa neddragen över öronen. Han såg inte hennes hårfärg men han föreställde sig henne som ljust blond.

   Hon hade ett fylligt ovalt ansikte och hennes bruna ögon log när han passerade henne på väg in i affären. En blond flicka med mörkbruna ögon var ju inte så vanligt, tänkte han.

   Han förvånade sig med att våga möta hennes blick. Precis som om hon hjälpt honom att göra det. Han som annars var så blyg för människors, som han tyckte, brännande blickar. Aldrig hade han känt det så. Hon gav honom förtroendet och styrkan att visa att han tyckte om henne. Ja, han älskade henne redan.

   Han såg framför sig hur de skulle dela sina liv. Hur de skulle bo i en romatisk lägenhet i Gamla Sta´n i Stockholm. Där skulle hon gå omkring bland antika möbler och tända fotogenlamporna i skymningen, just som han kom hem från någon källarkrog från 1700-talet, där han träffat betydelsefulla och intressanta konstnärer och författare. Hon skulle se på honom med de underbara ögon han nyss skådat på väg in i affären.

   De skulle tillbringa kvällarna med att läsa ur böcker som han fått av sina intellektuella vänner. De hade skrivit sina dedikationer till honom på försättsbladen. Eller också skulle de gemensamt ta del av det han själv skrivit eller målat.

   Ett barn skulle hon få om hon ville. Ett med bruna ögon, som pepparkorn och som skulle bo i ett av rummen en bra bit bort från  ateljén. Ett där det inte luktade oljefärg och terpentin.

   Det lilla brunöga barnet skulle vila under en sänghimmel av tyll. Hon skulle gå dit och lyssna ibland. Höra om den lille verkligen andades. Blev hon tveksam kunde hon ta sin lilla handspegel med baksida av graverat silver, sätta den framför barnets mun och se om den blev immig.

   Om något farligt skulle hända,  så var han där omedelbart för att hjälpa henne. Det skulle aldrig bli några problem.

  Överst på sänghimlen skulle det finnas en bukett med skära rosor blandade med några ljusgröna blad. Gång på gång skulle hon lägga den lille under tyllhimlen och rätta till rosorna så att de skulle se så frächa ut som möjligt för den som skulle tänkas komma på besök.

   I deras eget rum skulle hon sitta mild och vän och kamma sitt blonda hår framför en förgylld spegel med tvådelat blåtonat glas.

   Någon lördagseftermiddag skulle han ta med henne till krogen så att hon skulle få träffa både den ena och den andra på den svenska parnassen. Hon skulle se på honom med beundran och hålla hans hand hårt under bordet.

   Så skulle de gå hem tillsammans genom Gamla Sta´ns gränder. Hon skulle ha sin vita päls på sig och snön skulle falla ymnigt och gaslyktorna skulle sprida sitt sken över den nysnö där de nyss gjort fotspår.

   De skulle stanna i trappan på väg upp till vindsvåningen. Där skulle han kyssa henne länge medan de mörklila vintermolnen färgade vattnet ut på Strömmen i stålgrått.

  De skulle gå in i rummen där brasorna redan brann i de öppna spisarna och han skulle fånga in henne och hålla sina armar runt hennes midja.

                                                                *

   Inne i affären märkte han plötsligt hur överrumpald han var av sina drömmar. Han ville gå ut igen och se vart hon tog vägen. Han ville inte släppa henne. Hon skulle kunna fylla hela den ynka, lilla tomma, ensamma tillvaro han innerst inne levde i. Fylla hans längtan efter allt det där han visste att han saknade: Verklig sympati, värme, närhet. Ja, mycket mer som han inte hade ord för, men som var så svårt att få. Svårt att få, inte minst därför att han inte vågade ta det även om  det stod rakt framför honom. Så kändes det.

   Han sneglade ut ur butiksfönstret och såg en mörkklädd varelse ut på vägen. Kanske var det hon? Nej, den person han såg kom ju gående mot affären. Hon hade redan försvunnit.

   Han fick tänka efter en lång stund inann han kom på vad det var han skulle köpa. Allt rörde sig nu bara kring henne. Vad kunde hon heta? Bara att gissa hennes namn var en njutning för honom. Var det Cathryn, eller Barbara, eller Chris? Han ville helst att hon skulle ha ett av de namn som han sett på bioaffischerna.

   Någon film hade han ju aldrig sett eftersom det var synd att gå på bio, men han kände väl till vad de hette, de som var med i filmerna. Han läste bioannonserna.

   En gång när några elever från Bibelskolan skulle ha ett överraskningsmöte, efter filmen på en biograf, hade de stått och väntat bakom scenen på att filmen skulle ta slut. Han hade inte kunnat undgå att se den långt utdragna, syndfulla kyssen innan ”the end” stod att läsa baklänges på vita duken.

   Cathryn eller Chris, tänkte han och märkte inte att en av fruarna, där Gunnar och han brukade äta, stod bredvid honom.

-Kommer ni på tisdag, frågade hon? Anders såg förvirrad ut och det tog en liten stund innan han svarade,

-Jaha tack, vi kommer gärna på torsdag!

-Nej, på tisdag är det ju. Hur står det till unge man, sa hon och skrattade och tog honom vänligt i rockärmen.

-Javisst ja, förlåt!

-På torsdag ska ni ju till Dahlstedts, glöm inte bort det.

-Nej, det ska jag inte göra, svarade Anders. Tack för att vi får komma!

   Anders hade bestämt sig för Chris. Han älskade redan namnet och upprepade det tyst för sig själv. Chris, Chris, Chris.

   Helst hade han velat gå fram till disken och fråga handlar´n vem hon var och vad hon hette som nyss lämnat butiken, men det vågade han inte. Det skulle verka alltför nyfiket, kanske skulle handlar´n börja skratta? Kanske var det t.o.m.hans egen dotter? Nej det skulle ännu så länge få bli Anders egen hemlighet. Han sög länge på den när han gick vägen hem till Betelapellet.

   Gunnar öppnade dörren när han kom och undrade var han hade varorna han skulle köpa. Nu kom Anders ihåg.

-Visst ja, socker och kaffe var det jag skulle köpa!

-Glömde du det? Vad har du gjort i natt, sa Gunnar halvt irriterat.

   Senare på kvällen sa Gunnar att det skulle ha smakat gott med en kopp kaffe. Anders för sin del tänkte mera på flickan utanför affären. Han tog Chris med sig i sina drömmar den natten.

                                                                                                  *

   En dag sa Gunnar att ett ungt par, som bodde straxt söder om Dalby, ville att han skulle komma dit och välsingna deras nyfödda pojke. Kyrkoherden i föramlingen hade naturligvis sett att gossen blivit döpt som alla andra barn efter söndagens gudstjänst i Dalby vackra kyrka. Nu var ju föräldrarna baptister och medlemmar i Betel i Branäs så något dop av ett nyfött barn, som inte själv valt att få bli döpt, var det inte tal om.

-Nu får du vara med om en Barnvälsignelse också, sa Gunnar. Har du varit med om det?  Anders tänke efter och kunde konstatera att han bara hört sin mor  berättat om hans egen. Och den hade hon berättat många, många gånger under hans uppväxt.

                                                                *

    Redan som nyfödd var Anders överlämnad till tjänst hos Herren. Bara några dagar efter det att hans mor kommit hem med honom i ett filtpaket hade det skett. Flera av församlingens medlemmar, systrar och bröder i Herren, med pastorn och några Älstebröder i spetsen hade kommit hem och haft ett bönemöte. Pastorn hade lagt sin hand på den nyföddes huvud och offrat honom på Evageliets altare. Förhoppningarna steg i takt med bönernas längd. Nu gällde det bara att se tiden an.

-Må han bli en sann Herrens tjänare, hade den korpulente pastor Gudmund Gudmundsson sagt där han låg på knä och bad som de andra framför sina stolar. Han lyfte handen upp mot taket.

- Smörj honom med Din väsignelse, sa en syster liksom för sig själv.

-Jesus, Jesus. Amen, föll de andra in.

   Alla reste sig från sina stolar. Många fick ta hjälp med sina armar mot stolssitsarna och det knäppte till i några knän. Männen rätade till sina mörka kostymkavajer och kvinnorna torkade de gripnas glädejtårar med sina redan nedgråtna näsdukar.

   Nu ville de se den lyckliga modern med den nyfödde i sin famn. Fadern skulle stå bredvid och det hela skulle förevigas. Han log ett tandvisande leende. Modern såg på sin sovande son och log hon också. En magnesiumblixt upphängd på en klädgalge brann av.

-Ja, det blev nog bra, sa Elis på Allfoto som alltid stod beredd med sin kamera så snart något viktigt skulle hända i församlingen.

-Vad ska han heta, frågade pastorsfrun i sin gröna rayonklänning? Pappa Carl sa att han nog skulle heta Fredrik som både farfar och morfar. Det tyckte inte mamma Lilly.

-Nej, något modernare ska vi väl ha. Lennart, tycker jag blir bra.

-Nej, bröt mormor Elsa in. Det går inte, det finns det ju en tokig gubbe i Väse som heter. Det går absolut inte! Någon skrattade försiktigt och flera log.

 -Kankse ett dubbelnamn, föreslog pappa Carl. Per-Erik eller Per-Arne.

-Nu vet jag sa mamma Lilly. Anders ska han heta!

   Ja, så blev det. Alla tyckte det var ett passande namn utom Arvid Sträng, den äldste av de äldste. Han tyckte det skulle vara något meda bibliskt eftersom pojken nu var överlämnad åt Gud. Samuel eller Elia vore nog bättre.

   De andra invände och tyckte nog att Anders var precis lagom anständigt och modernt.

-Det låter så lugnt och stadigt, sa mamma Lilly och hon tänkte att hon var var glad att hon själv kommit på det. Det var ju faktiskt hennes son också.

-Ja, Gud välsingne Anders då, sa pastorn och slog i bibel som han alltid bar med sig i en liten, sliten portfölj.

    Han ville läsa en speciell vers just nu. Han hade förberett sig på morgonen med att lägga en liten papperslapp på stället. Den fanns inte där så han tog den versen i Jesu bergspredikan där Jesus säger: ”Låten barnen komma till mig”. Den brukade han ju alltid läsa vid barnvälsingnelser. Nu, den här gången, hade han tänkt något helt annat. Men det var försvunnet.

   Det blev dags för kaffe. Allt var redan framdukat. Mamma Lilly hade redan dagen innan bakat och städat hela huset mellan amningarna. Hon hade tyckt att hon orkat mycket mer än vad hon trott efter den inte helt okomplicerade förlossningen.        

   Läkaren hade sagt att hon absolut inte fick lyfta något tungt. Inte ens en dammsugare. Det hade hon struntat i, det skulle nog gå ändå. Ingen skulle få skämmas över att inte hon hade det städat och pyntat.

   Nu på morgonen hade hon tänt gasspisen och förkokt kaffet Den bästa kaffeservicen med guldkanter stod redan på bordet och så alla faten med kakor. Den gröna marzipantårtan som Dahlemos tagit med från sitt eget konditori.  

   Kvinnorna tävlade om att få hjälpa modern med att servera kaffet. Hon skulle få sitta där nu och lysa med lille Anders i famnen. De sprang som yra höns mellan köket och stora rummet och kacklade.

-Jag kan ta kaffepannan, sa någon.

-Ja, men det ser du väl? Det står ju en serverigskanna här vid diskbänken!

-Jag häller i, sa en annan som visste bättre. Lillan, den största av de församlade, stod plötsligt och fyllde upp hela dörrhålet och frågade om hon kunde hjälpa till med något.

   När kaffet var urdrucket och alla kakorna var slut och Sven Rosberg, som alltid fick den röda rosen på tårtan, såg nöjd ut, då tyckte någon att man skulle sjunga en sång. Alla sjöng så mycket de orkade:

-Härligt sången där ska brusa,

starkt som dånet av en vattuflod.

Äran tillhör Gud och Lammet

som oss vunnit med sitt blod.

   Sången var så väldig att lille Anders vaknade till och mamma Lilly tryckte honom närmre intill sitt bröst.

-Innan vi bryter upp, sa pastorn och tittade på sin hustru, ska vi förena oss i bön.

-Jag tror Lilly behöver vila nu, sa pastorsfrun och flera av kvinnorna nickade instämmande.

   Gudmund Gudmundsson reste sig och knäppte sina händer och bad.

-Tack för denna stund och att Du tagit emot vår lille nyfödde. Ge honom styrka och kraft! Amen.

   När de skulle gå tryckte pappa Carl Elis på Allfotos hand extra hårt.

-Tack broder för att du ville ta kameran med. Nu har vi detta förevigat.

   Elis upptäckte senare när han kom in i mörksrummets röda dunkel att han glömt sätta ny film i kameran. 

                                                                *

   Det lilla barnet, som  nu skulle välsignas i en liten stuga nära Dalby i Värmland, höll sig lugnt under hela cermonin. Skrek inte en enda gång. Modern myste och strök det över håret vid flera tillfällen.

   Gunnar som utfört barnavälsignelsen var trött och höll på att gäspa flera gånger, men lyckades hålla gäspningen tillbaka. Om han inte gjort det skulle säkert många ha noterat det. Det hade säkert varit ett samtalsämne vid alla köksbord under en längre tid.

-Tänk vad trött evangelisten verkade i söndags. Han hade nog inte sovit på en hel vecka. Såg ni så blå han verkade under ögonen? Ja rentav utlevad, vet jag!

-Ja´ har hört att di jobber i skogen hele dagera, så dä ä nog inte mycke å säje öm, sa en annan.

-En vet allri, har hört en del om det där mä att di åker te ett fruntimmer uppe i Norra Finskoga. Dä äger nog sin riktighet dä, sa en tredje.

-Nej vet ni vad, så där får en inte tänkä öm evangelistera. Di ä nog både renhjärtade och trogna. Inte höller di på mä sån´t!

                                                                                                    *

   Om Gunnar hade velat göra bort sig fanns det verkligen en möjlighet just nu. Det hade bara varit att ge efter för tröttheten. Känna den där sköna dåsigheten som lätt infinner sig efter en hel vecka i skogen.

   Anders höll sig så neutral han kunde. Deltog inte, lyssnade inte heller.. Han bara stod där med knäppta händer

   Som tur var bjöds det på kaffe efteråt. Pratet kom igång. Gunnar höll låda och berätade allt han visste om småbarn. Det var nu inte så mycket men det räckte tills dess att han tyckte det var dags att bryta upp. Han höll ännu en avslutande bön.

   När de alla satt på sig sina ytterkläder såg Anders att den unga pappans fader tryckte en sedel i handen på Gunnar.

-Till Missionen, viskade han i evangelistens öra. Det behövs nog. Ni har det väl inte allför fett där i Betel i Branäs? Gunnar svarade inte på frågan. Han nickade som tack och sa:

-Gud välsigne pojken och hela familjen! Det är välsignat att se ett så gudfruktigt par, kostade han på sig att säga, men tyckte i samma stund som han sagt det att det lät allför präktigt och gammaldags. Det bådar gott både för lille Kristian och er, fortsatte han.

-Ja, Gud välsigne evangelisten också, sa farmodern och öppnade ytterdörren.

   Det gamla paret tog sina sparkstöttingar i en snödriva och försvann i mörkret. Gunnar och Anders tog adjö av lille Kristian och hans pappa och mamma och startade Renaulten och for iväg åt motsatt håll. Ännu ett barn var välsignat, tänkte Anders.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

14.12.13.

Jesus kom aldrig!

Del 9

   Det var inte bara startmotorn som krånglade på Gunnars gamla Renault. Nu hade värmen börjat strejka också. Det innebar att man fick sitta med fötterna inlindade i tidningar om man skulle åka någon längre sträcka. Det var värre för Gunnar som med sin högra fot skulle sköta gaspedalen. Han försökte med tredubbla sockor i stället. Tredubbla sockor varav ett par var hemstickade av gotlandsgarn som hans mor hade gjort. Gunnar var glad för dem nu när det ofta var uppemot  30 grader kallt nästan varje dag.

   De fick också sätta gamla exemplar av Missionsposten i sätena för att inte kylan skulle tränga in över rygg och bak. Hade man fantasi kunde man tycka att att reportagen från missionsfälten i Afrika och andra varma länder skulle kunnat bidra till värmen men så var det naturligtvis inte.

-Verksta´n får reparera värmen sedan, samtidigt som startmotorn, sa Gunnar och stampade ihärdigt i bilgolvet med den fria foten för att öka värmen.

-Vi får värma upp oss i skogen med lite extra arbete så det räcker till den reparationen också.

   Detta att de satt och frös var nog ändå inte det värsta med att värmen inte fungerade i bilen. Det var de ständigt isiga rutorna.

 Visst gick det att skrapa bort all is på utsidan av rutorna innan man startade men sedan kom deras egna andedräkter att bilda en isskorpa på insidan.

   Anders fick sitta hela tiden med en isskrapa och klara sikten för Gunnar och även för sig själv.

   Gunnar fick till en början andas på rutan och gnugga med vanten ett litet hål så att det gick att köra. Nu på dagen var det ju ändå hyfsat. På kvällen blev det värre. Men som sagt allt skulle bli åtgärdat den gång då det fanns pengar.

                                                                *

    Gunnar berättade om gården i Uddbo som de skulle till. Han ville informera Anders om att det var lite extra känsligt eftersom den gamle mannen i familjen just hade dött och att sonen som hette Sigge kommit hem   från sjön via Stockholm. Han hade blivit illa åtgången av livet och satt uppe på kammar´n och rökte och förbannade det mesta.

   Det här gjorde att Sigges mor sörjde både sin man och det att hennes son var ett världens barn. Hon hade bett evangelisterna komma dit upp för att tala med honom om Gud och hans behov av frälsning.

   Gunnar sa att hon mestadels gick omkring i storköket på nedre botten i huset och grät medan Sigge gick uppe på kammar´n och svor. Det hade hennes dotter Erna berättat.

   Erna och hennes mor var med i församlingen men inte mannen som sedan rätt länge skötte gården och jobbade i skogen. Han hade svårt att få ekonomin att gå ihop och hade väl egentligen inte riktigt grepp om varken åker eller skogsbruk.

   Anders försökte också stampa i bildurken för att hålla värmen uppe.

-Stampa inte för hårt, är du snäll, varnade Gunnar. Jag vet inte om plåten håller!

-Blir det hål så kan man ju sitta och springa hela vägen, tyckte Anders. På det sättet kan man ju verkligen hålla värmen uppe. Gunnar tyckte det var så barnsligt tänkt så han svarade inte ens.

-Försök att ta det här på lite allvar nu Anders, sa han efter en stund. Vi måste försöka hjälpa Sigge på något sätt. Få honom att inse att det är dags nu att lämna sig åt Gud.

-Javisst, sa Anders, jag ser allvaret. Det blir ju synd om hans mor.

-Ja, hon kommer så troget till alla möten och jag tror nog hon lägger så mycket kollekt hon kan. Hon har lämnat något kuvert också någon gång.

   Bilen gjorde en sväng nere i en dal där en bäck och en liten damm låg isblanka innan den svängde upp mot en backe där gården låg.

   Runt lagår´n stod flera gamla rostiga tröskverk och en svart ångmaskin uppställda.  En trasig höskrinda utan hjul och flera pinnharvar och en höräfsa utan skacklar fanns där också. Gamla sönderrostade oljefat och härvor av gammal taggtråd låg spridda över ett stenrör. Här och där spruckna emaljpottor och handfat.

   Lagår´n lutade och ena långsidan hade fått  långa stöttor för att inte ramla ihop. En traktor med järnhjul stod och gick straxt vid uppfarten till logen. Spåntaket var trasigt på många ställen.Ingen människa syntes till men det ångade från ett ställe ute på gödselstacken.

   Uppe på gårdstunet var det lika skräpigt. Gamla plåtburkar och glasflaskor låg också på gårdsmurarna och störar med tvättlinor och gamla trasiga tvättlakan hängde som nerisade segel.

   Anders tänkte att han nog skulle vilja åka härifrån så snart som möjligt. Skulle människorna vara lika eländiga och trasiga som allt kring deras gård ville han nog helst inte befatta sig med det hela.

-Ja, här är inte grannt, sa Gunnar. Här ser det ut som Den Lede hade bott länge. Vi måste göra en insats.

   En stor tjock man i smutsiga blåkläder kom just ut ut dörren när de stod på verandan och skulle knacka på. Han hade en halväten smörgås i handen och hälsade inte. Bara gick förbi dem och fortsatte ner mot lagår´n.

   Modern visade sig rödgråten i dörröppningen.

-Det är min svärson, sa hon. Bry er inte om honom, Han är så´n. Jag varnade Erna många gånger innan dom gifte sig. Ja, usch ja, tillade hon.

-Stig in, stig in, fortsatte hon och torkade några kvarglömda tårar med förklädesfållen.

-Gå upp till Sigge så länge, så ska jag koka kaffe.

   De gick upp i den gamla slitna trätrappan och höll i den färgavskavda ledstången. Det luktade rök, malkulor och gammalt matos. Anders hade helst velat backa nerför trappstegen igen.

                                                                *

   När de kommit upp knackade Gunnar på den omålade spegeldörren till kammaren.

-Kom in, hördes det doft där inifrån. Gunnar vred om den stora nyckeln och öppnade dörren.

   En mager, medelstor man i grårutig knappkofta reste sig från en pinnstol borta vid bordet och fönstret. Han bolmade på sin pipa och stack nu sina magra händer i byxfickorna.

   Gunnar gick fram mot honom med framsträckt hand men han brydde sig inte om det utan vände bort mot fönstret igen och satte sig på stolen.

-Ja, jag känner din mor ganska väl, sa Gunnar.

-Ja, jag förstår väl dä ja´. Ä dä ni som ä frälsarna från Branäs, sa han och småskrattade. Jo, jag tänkte väl dä. Jag såg när ni kom i Cadillacen, sa han småspydigt.

- Å ni har lösningen på problemen i världen förstår ja´?

-Jag heter Gunnar Svensson och det här är min hjälpreda Anders Frohm från Karlstad. Vi ville bara hälsa på dig. Vi hörde att du just kommit tillbaka från Stockholm. Du heter väl Sigge?

-Jo, visst, sa Sigge och hade lugnat ner sig och lät lite vänligare. Det är bara det att morsan bara lipar hela dagarna och det gör mig så förbannad. Jag kom hem för en vecka sedan för jag har varit så dålig på sista tiden. Legat på Sabbatsberg och så röntga dom lungerna och så tyckte doktorn att jag skulle åka hem ett tag.

   Sigge hy var mörkbrun. Han hade insjunkna kinder och man såg på hans händer och hals att han var ganska ung fast han hade en gammal mans ansikte.

-Hur gammal är du nu Sigge, frågade Gunnar?

-Ja, vad tror du, gissa?

-Nja, det är ju svårt att säga, men jag tror inte du är mer än 42, sa Gunnar och visste inte hur han skulle gissa för att inte såra.

-Ja´ fyller 31 på torsdag, sa Sigge och såg allvarligt på Anders och Gunnar med sina stora sorgsna ögon. Det blev tyst en stund.

-Läkar´n ville inte skriva ut mej fast jag ville det. Jag tänkte ta en hyra igen, men så orka jag ingenting. Dä ä bara skit mä en nu. Förbannat skit!

    Det knackade och Sigges mor stod i dörren. Det stack fram något hopvikt vitt som hon försökte dölja i de knäppta händerna, som hon höll frampå förklädet. Hon frågade om Gunnar kunde komma med henne ner till köket. Hon skulle lämna något sa hon.

-Vi dricker kaffe om en stund. Du kan väl vara kvar och prata med Sigge ett tag, sa hon till Anders. Jag slår med käppen i taket när det är färdigt, sa hon i en annan ton till Sigge.

-Gör så mor, sa han och blev vänligare och vänligare.

                                                                *

    När de blivit ensamma sa Sigge:

-Och vem har skrämt upp dig då hit till den här avkroken av världen?

-Ja, sa Anders jag ville se mig om och få lära mig lite så jag ska ha något att berätta så småningom.

-Berätta? Vad ska du berätta om då? Ska du bli författare kanske?

-Ja författare vet jag inte direkt men jag skulle vilja måla och kanske skriva dikter och sånger. Fast mest till Herrens ära, försäkrade han.

 -Hur är det i Stockholm, fortsatte han direkt för det var det han helst ville prata med Sigge om när han hört att han just kommit därifrån?  Han tänkte på allt han läst om Stockholm och om alla de kända konstnärerna och författarna där och krogarna dom gick på när dom inte satt hemma och skapade.

-Jo, det är väl bra, sa Sigge och tog tändsticksasken och tände sin pipa som hade slocknat. Det händer väl lite mer där än här. Annars är väl livet ganska sig likt vare sig det är i Södra Finnskoga eller i Las Palmas. Människorna är sig lika överallt!

-Har du varit i Las Palmas?

-Jodå, det kan du ge dig på. Jag har seglat runt jorden och varit på många ställen ska du tro. Sydamerika, Australien, Indien, Burma. Ja, det är en del!

-Och nu sitter du här?

-Ja, det är för djävligt, sa han och harklade sig.

-Det skulle jag vilja göra.

-Hur gammal är du? Vad var det du hette nu igen?

-Jag heter Anders och jag har nyss fyllt sexton.

-Ja, då får du börja snart. Ja´va sjutton på första resan till Liverpool.

-Har du träffat många författare i Gamla Sta´n, frågade nu Anders och återkom till sitt kära ämne. Har du träffat Ivar Lo eller Wilhelm Moberg?

-Nej du, det har jag inte, men jag såg Stig Dagerman vid Slussen en gång, om du vet vem han är?

   Det visste inte Anders, honom hade han inte sett någonting om i All Världens Berättare som annars presenterade alla svenska yngre författare.

-Har Du varit på Gylldene Freden, frågade Anders och Sigge sa att han bara gått förbi en gång och sett Evert Taube sitta därinne vid sitt bord.

-Har Du sett honom i verkligheten?

-Jo, nog var han verklig alltid!

   Anders hade läst om Gyldene Freden och om Taube och alla kända som brukade sitta där. Han var full av hänförelse och tänkte att Sigges ögon sett både Stig Dagerman och Evert Taube.

-Har du träffat någon mer? Du som varit på sjön så mycket har väl träffat Harry Martinsson?

-Nej du, det har jag inte, sa Sigge och började hosta kraftigt. Efter hostattacken som blev så kraftig att hans ögon började tåras tog han upp en näsduk och torkade kinderna. Fy, fan, sa han sen och tilla´:

-Men Nisse har jag träffat. Då skulle du varit med!

-Nisse, vem är Nisse?

-Vet du inte vem Nisse är, du som ska bli författare! Nisse, ja Nils Ferlin alltså.

-Jasså, träffade du honom.?

-Om, jag gjorde, sa Sigge och lutade sig bakåt mot ryggstödet på stolen. Alla kände Nisse. Fast jag kände honom nog väldigt mycket.

-Berätta!

-Jo, han gick på Mona Lisa, ett ställe på Vasagatan och så på Café Tjoget och 54:an. Han satt jämt där med sin bärs och sin cigarett och tänkte.

  Ibland skulle han bryta arm och det var han en djävel på. Man fick alltid stryk och så kunde han steppa och då flög stolarna åt alla håll. Han var fin Nisse. En riktig fin människa va han.

-Han var väl sällan nykter va? En del säger att författare skriver bättre om de gör det under rusets inflytande? Såg du honom skriva någon gång?

-Nej, men jag fick en dikt av honom. Jag tror att den hette Barfotabarn och han skrev den på en brun papperspåse.

-Ta hand om den här är du snäll, till i morron, så jag inte slarvar bort den i natt, sa Nisse och jag tog allt hand om den jag. Men sen på kvällen bytte jag bort den på Tjoget mot en öl. Det ångrar jag. Nisse frågade aldrig efter den, men tänk om man haft den kvar.

-Ja, det skulle varit roligt att se, sa Anders.

-Jag såg dikten sen i en tidning så han måste ha haft den kvar i huv´et. Den skulle ha varit roligt att ha haft till pås-seende, skämtade Sigge och kratsade ur pipan på ett trasigt kaffefat som stod på bordet.

                                                                *

   Har vi tur nu så ska du få höra något riktigt vackert, sa Sigge och gick och öppnade dörren. Anders hörde hur en annan dörr öppnades därute på vinden.

   Han hörde att han talade med någon och så kom han tillbaka med en liten smal flicka i tioårsåldern. Hon hade en blekgrå bomullsklänning på sig. Håret var ljust och stripigt. Hon tittade förläget på Anders med sina ljusblå ögon och Sigge sa:

-Det här är min systerdotter. Anders reste på sig och hälsade. Hon tog en stol och satte sig på sin händer.

-Du ska tro att hon är en hejare på dragspel, sa Sigge och såg stolt ut.

-Kan du inte hämta dragspelet och spela för Anders. Han spelar själv. Fast det är väl gitarr det, sa han och vände sig frågande till Anders?

-Jo, det stämmer.

   Flickan reste sig och gick ut efter dragspelet. Det var stort, nästan lika stort som hon själv. Man såg bara hudvudet ovanför spelet och hennes små fötter därunder. Det var ett pianodragspel och de vita tangenterna lyste i kapp med pärlemordekoren på sidorna.

   Flickan stod tyst och väntade tills hennes morbror frågade om hon inte kunde ta den där vackra melodin om vildrosen.

-Jasså, du menar den här, sa hon och spelade några toner.

-Ja, just den är det! Spela den!

   Hon drog ut hela bälgen med sina smala armar och så kom en vacker, lite sentimental melodi ur det stora spelet. Hon tittade förtroligt på Sigge medan hon spelade och Sigge sa att hon skulle sjunga också.

-Jag kan inte texten, sa flickan men försökte lite blygt ändå:

Du lilla vildros

ta dig i akt!

Den ger åt dig

en förtrollad makt!

-Jag kan inte mer, sa hon men fortsatte att spela melodin ända till slut.

   Eftersom Anders inte visste vad hon hette hade han nu döpt henne till Vildrosen. -Det är nog du som är Vildrosen, sa Anders. Tack ska du ha! Det var fint! Vildrosen log och visade sina tioårständer.

-Tror du inte hon har anlag va´, sa Sigge.

-Jovisst har hon det. Hon kan gå långt!

-Jag tänkte anmäla henne på dragspelskurs i Dalby nu i vår, sa Sigge. Det skulle du väl vilja? Vildrosen log och hennes blick sa att hon tyckte mycket om sin morbror.

   Det knackade tre gånger i golvet och Sigge tyckte dom skulle gå ner till dom andra.

-Det var roligt att få träffa dig och höra om Stockholm och allt det där fantastiska, tyckte Anders.

-Nu blir det nog annat snack ska du se, sa Sigge och öppnade dörren.

    Nere i köket såg det nymålat och fint ut. En ny färgglad trasmatta låg på golvet fram mot bordet där Sigges mor och syster redan satt med knäppta händer framför kaffekopparna. De bad och avslutade med ett Käre Jesus! Amen, när Sigge, Anders och Vildrosen kom in.

   Modern gick bort till vedspisen och hämtade kaffepannan.

Hon slog i kaffet, Vildrosen fick en halv kopp med mycket mjölk i. Erna lät bullfatet gå runt..

-Vi har lyssnat på fin musik vi, sa Anders och vände sig till Vildrosen som blygt skruvade sig på sin stol.

-Spelade du den där vackra melodin, sa hennes mormor och log för en gång skull.

-Hon spelar bra, sa Anders och Sigge nickade instämmande.

-Det blir allt kurs nu till våren, sa Sigge. Hans syster Erna snörpte på munnen.

-Åja, jag betalar, sa Sigge.

   När påtåren var serverad sa Sigges mor att hon berättat för Gunnar hur det var ställt med Sigges hälsa och att han nu fick gå hemma här och vänta på besked från Stockholm hur det var med lungorna. Att det skulle dröja ännu en tid och att hon bett Gunnar och Anders komma hitupp för att bedja med Sigge.

-Vi ska be för din hälsa och för att du ska bli frälst, avslutade hon medan rösten blev alltmer fylld av gråt. Sigge satt som förstelnad och tittade ner i den tomma kaffekoppen. Tänk att man ska behöva vara med om det här, tänkte han. Fy fan så förödmjukande!

   Modern tog fram sin näsduk och torkade tårar igen och det var det som gjorde Sigge så förbannad. Bara hon kunde sluta gråta. Vad hjälpte det nu när ändå sjukdomen hade kommit. Fanns det ingen bot så fick det väl vara som det var. Bara inte detta sentimentala intvingande i det här förbannade religiösa också, tänkte han.             Modern gav en blick till Gunnar som började:

-Ja, vi ska kanske bedja då. Du Sigge behöver inte vara med om du inte vill eller kan. Sitt bara här medan vi innesluter dig i bönekretsen.

-Ja, käre Gud, började Gunnar, Du ser hur vi sitter här med vår broder som är sjuk. Käre Herre, hela honom till kropp och själ. Ge honom hälsans gåva tillbaka. Vi beder dig också att han ska få möta Dig och bli ett Guds barn. Att han ska få möta Dig, käre Jesus. Amen.

   Anders hade under bönen suttit med böjt huvud och knäppta händer, men inte blundat. Det hade inte Sigge heller gjort och han hade inte knäppt några händer alls. Anders sökte hans blick en gång under bönen men Sigge rörde inte en min.

   Så följde systerns och moderns böner utformade på ungefär samma sätt. Med samma innehåll. Modern tappade rösten av rörelse flera gånger under bönen.

   Det blev tyst en lång stund efteråt. Tystnaden bröts av att Sigges svåger kom inklampande i köket med ett fång ved som han lät glida ner i vedlåren vid spisen med ett väldigt brak. Han gick ut igen utan att säga något. Det blev tyst igen och så började Gunnar.

-Du är välkommen till Jesus när Du vill Sigge. Du vet att det är frivilligt och att Jesus väntar på dig.

-Ja, det vet du att han gör, föll modern in och grät igen medan hon tog Sigge på hans arm.

-Ja,ja, ja, jag ska säga en sak, stammade Sigge. Nog kan jag bli frälst men det får bli den dag då jag ska dö. Jag kan inte lova en massa som jag inte kan hålla och jag vill tillbaka till Stockholm och helst ut på sjön igen. Vem vill va frälst då? Jag ska bli´t den dan då jag ska dö. Inte en dag tidigare!  Inte förr!

   Sigge fick sista ordet kring bordet. Evangelisterna tackade för kaffet och Anders dessutom för Vildrosens musik, och för pratstunden med Sigge.

   Det var än kallare på färden hem i mörkret  än på vägen dit och Anders fick fara runt med isskrapan inne i bilen och gnugga med vantarna för att få någon liten glugg för Gunnar att se vägen igenom. Lyset var bra på Renaulten och det var ju alltid en tröst.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

16.12.13

Jesus kom aldrig!

Del 10.

   Några dagar senare träffade Anders Sigges mor i affären. Hon tog Anders avsides och gav honom en ordentlig utskällning för att han, som skulle vara ett Herrens vittne, hade talat med de som var sökta av Gud om krogar och elände i Stockholm. Det passade sig verkligen inte!

   Den här gången var hon inte gråtmild utan skällde rakt ut med klar stämma. Så pass att flera i affären vände sig om och lyssnade på vad hon sa. Anders skämdes samtidigt som han inte menat något elakt med det. Men vad skulle han säga till sitt försvar? Hon kunde ju inte veta vem Stig Dagerman eller Nisse Ferlin var och vad de gjort för mänskligheten. Han fann det bäst att tiga.

   Han tyckte det var onödigt att Sigge sagt något till henne om deras samtal, men kanske hade han åter blivit inträgd i ett hörn angående moderns önskan att han skulle bli frälst. Kanske hade han då sagt något om vad han och Anders talat om.

   Det var något som Anders aldrig skulle få veta. Ännu en gång talade modern högt och ljudligt om vad hon tyckte om Anders och krogarna i Stockholm. Om de syndiga författarna.

   Speciellt Wilhelm Moberg. Hon hade inte läst Utvandrarna själv men hon visste vad det stod i den för hennes syster i Höljes hade gjort det. Att låta sådant komma ut i tryck var rent hädiskt.

-Tänk bara språket! Vad Ulrika i Västergöl säger t.ex.! Mer säger jag inte, sa hon. Och du ska vara frälst! Gud bevare oss!

   Det hade kommit in nya kunder i butiken och Anders hade skymtat Cris, den blonda flickan med de bruna ögonen, som han tänkte på flera gånger om da´n. Hon stod nu på trappan utanför på väg in i affären. Han ansåg det säkrast att så snart som möjligt smita därifrån.

-Kom det ihåg, hörde han Sigges mor ropa efter honom.

                                                                                                *

-Jo si dä ska ja säje, sa Långe Alfred en gång vid elden när Tysten inte var närvarande. Ja ska säje dä öm varför Tysten ä så tyster. Ä dä nå'n här närvarande söm har hört honom tale ett endaste ol? 

   Han slog ut med handen och lät den stanna där. Ingen hade något att säga, så han sänkte handen och fortsattte: Jo, dä ä för att hans kärring ä åt dä motsatta hölle si.  

   Så berättar Alfred att Tystens kärring är så talför att hon har skavsår både på tungan och på insidan av kinderna. Om ingen skulle tro att det är sant, så kunde han ju tala med provincialläkar'n Fornander. Doktorn hade själv skrivit ut mediakenter. Hans ordination varför övrigt att hon skulle hålla babblan i minst tre månaden framöver. 

-Om ni kommer ihåg 'et, fortsatte Långe Alfred, så såg Tysten så gla' ut under en lång tid och det var just då när kärringa hans vatt te doktorn. Tysten gick liksom och log hele dagarna.

 -Ibland riktigt småskrattade han. Man kunde rent av tro att han gått och blivit stolliger. Att han var färdig för Marieberg i Kristinehamn. Ja, det var en ren fröjd dä se.

   Ja minns att jag sa til honom att du är riktigt gla du Tysten och då fick jag anledning att vara den enda i nora Värmland som hört honom säga nån'ting.

-Vet ni vad han sa? Han gjorde en paus men ingen runt elden hade något svar på Alfreds fråga.

-Jo, kanske dä, sa han. Kanske dä! Det är då enda gången som , i varjefall ja´, har hört Tysten prata.   

   En gång hade Tystens kärring varit hos en kusin i Ekshär. Hon hade pratat och pratat dåde natt och dag så hela Ekshär hade varit i uppror. Hon hade tagit över allt som skulle sägas i hela samhället. Hon slog både kommunalnämndens ordförande och prästen och Hilda Knapp, som var den värsta dom hade där  

   En dag tyckte kusinen att hon skulle bjuda henne på konditoriet men där försvann snart de andra gästerna. Likdant var det i klädaffär'n och hos slaktar'n. Det blev tomt på en gång. Tillslut sprang folk åt alla håll när de kom, Ute på torget blev det tomt. Det är inte underligt om hon fick skavsår.  

   Det blev så till sist att folk undvek kusinen också. Tystens kärring fick packa sin väska och ge sig av hem men konduktörn slängde av henne efter bara en halvmil, så hon fick gå hem,  

   Någon kring elden såg Tysten komma inne mellan tallarna pä väg mot dem.

-Nu kommer han visst, sa Långe Alfred. Nu vet ni varför Tysten ä så tyster, men säj inget!

                                                                                            *

   Morfar Ginko, en av de andra i huggarlaget, satt och sög på sin pipa under rasterna. Han såg verkligen ut att njuta när han lät röken bolma ut ur hans mun. Anders tyckte det såg så gott ut och han tänkte att om han inte varit frälst så skulle han nog ha provat på det där med pipa.

   Morfar Ginko var inte särkillt gammal. Han var nog inte mer än 40 år men han hade den där lite släpande gången som om han bar en säck på ryggen.

   Vad han egentligen hette var det ingen som visste eller ville veta. Anders misstänkte att det var Skogsbärgarna som döpt honom.

   Han hade ett ganska uttryckslöst ansikte med stora kinder. Ögonen såg man inte mycket av. Han kisade ständigt, som om han led av det starka snöreflekterande ljuset.

   Han talade alltid om Astid, sin hustru och man förstod att hon stod honom nära, att han beundrade henne och han gjorde säkert allt på det sätt som hon ville.

-Astrid sa i morse att det kunde bli kallt. Jag har extra raggsockor i stövlarna i dag. Astrid har själv stickat dom av garn från bästa gotlandsfår, kunde han säga.

-Astrid hade bakat extra bullar i går kväll när jag kom hem. Jag har med mej dom nu. Ni kan få smaka om ni vill?

   Denna kanske lite naiva beundran för sin fru och sin egen barnsliga snällhet gjorde att de andra i laget ibland drev med honom.

-Hördu  Morfar Ginko, va sa Astrid i går kväll när du kom hem så sent?

-Köpte du någet åt Astrid när det var tygfösäljning nere i byn i lördags? Va du där och rev bland kärringera?

   De andra log bakom hans rygg och en del ville ställa ytterligare dumma frågor för att imponera på de andra. Anders såg att Morfar Ginko inte riktigt förstod att de drev med honom och det gjorde Anders ont.               

-Hur går dä mä bullera, sa sonen till Skogsbärgarna och blinkade till sin far.

-Jo, svarade Morfar Ginko, det var allt nya på jäsning i morse när jag for.

-Du har visst lite i ugnen på jäsning du, fortsatte fadern och så skrattade de och skakade menande på sin huvuden.

-Vet du va vi har på jäsning då, sa Skogsbärgasonen med ett illmarigt leende? Det visste nu inte Morfar Ginko.

-Vi baker allt ”skogsblomma” vi, tillade fadern. Vi har lärt oss frå Norge. Dä ä rikti´ jäsning dä,si! De andra skrattade. Morfar Ginko förblev tyst. Han satt bara där och sög på sin snugga och höll sin lilla eld igång.

  En dag var Morfar Ginko borta, han kom inte mer. Basen, Birger Ohlsson sa att Morfars Astrid hade åkt ner till lasarettet i Karlstad för observation. Han hade hittat henne liggande på köksgolvet i svåra plågor när han kom hem från skogen.

   Morfar hade följ med henne i taxin ner, men satt nu ensam hemma och väntade. Väntade på telefon från sjukhuset. Doktorn hade sagt att det skulle dröja ännu några dagar innan svar på proverna kom. Han bara grät och skakade, sa Ohlsson. Ingen kunde få honom att komma upp i skogen igen.

   Nu var det två som väntade besked, tänkte Anders. Morfar Ginko och Sigge i Uddbo.

                                                                                            *

 Enar i  smakade och han smakade mycket, det visste alla längs Klarälvsdalen, ända ner i från Ekshär och upp i Stöllet. De visste också att han var en hejare på dragspel och det var väl egentligen därför som alla kände till honom.

   I fyrtio års tid hade han spelat på bröllop och danser, ja till och med på begravningar, om man fick tro honom själv. Fast inte i kyrkan förstås.

   Men när liket väl låg under jord och det blev begravningsfest så nog var Enar där och drack och spelade sorgsna melodier och valser som kunde vara lämpliga vid ett sådant tillfälle.

  Han hade en syster som var med i Betel och hon hade länge varit bekymrad för sin bror. Hur många gånger hade hon inte böjt knä vid sin utdragssoffa i köket och bett Gud om hjälp för honom.

   Nu på nyåret hade Enar blivit frälst och det var nog tur för honom det. Det kunde ha gått riktigt illa. Det hade slutat med att han söp mer än spelade när han var anlitad.

   Det hade hänt en gång när skomakare Sjölund skulle begravas att han höll på att ramla ner i graven med dragspel och allt. Skomakar´n  och Enar hade ofta synts ihop. Nu ville han ta adjö av sin vän och hade lovat änkan att spela på gravölet.

   När Enar vaknade den morgonen, mer än vanligt darrhänt, efter gårkvällens spelning, var han tvungen att ta sig en rejäl återställare. Hur kulle han annars orka spela? Ledsen var han ju också för att Sjölund var död.

   Han satt där ensam vid köksbordet  med sitt misstänkt ljusa kaffe och en bröbit. Den behövde han ju också.

   Han torkade sina tårar med cheviotskostymens kavajärm och tog sig ännu en slurk. Hällde upp men den här gången utan kaffe. Tårarna ville aldrig sluta.

   Vad skulle han spela för Sjölund?  Hammarforsens brus var ju något som skomakarn gillade men ännu bättre skulle det passa med Livet i Finnskogarna eller som Sjölund själv kallat den ”Livet i Norra Finnskoga”.

   Hur det nu var så hade Enar lyckats vingla sig ut ur sin stuga och komma iväg.  Han kom cyklande ganska dragen till kyrkan och hade spelet på ryggen. Förstärkning fanns i en plunta i den slitna kostymkavajen.

  Systern stod redan vid kyrkgrinden och varnade honom.

-Nu sköter du dä, sa hon. Jag ser nog hur det är ställt!  Det är nog bäst jag tar han om spelet ditt också. Hon försökte kränga av honom dragspelet men det höll Enar kvar.

-Dä ä dä siste ja lämnar, sa Enar och höll på att ramla i backen när systern släppte taget om dragspelet.

-Du får vara försiktigt  så det inte låter i kyrkan av misstag, oroade hon sig. Och inte ute vid graven heller! Jag ska be att vaktmästarn tar han om det åt dig, så länge.

-Aldrig, sa Enar. Ingen i hele Värmland tar spelet frå mej. Nu slog han armarna runt sitt pärlemorskimrande instrument.  

  Enar hann att nyktra till innan prästen gick fram till Sjölunds kista i koret. Dragspelet stod i kyrkbänken mellan honom och systern. Hon satt med knäppta händer och böjt huvud och Enar hade somnat.

   Så blev det dags för processionen ut till graven och Enar sa till systern att han behöve gå på dass. Han tog spelet under armen och vinglade bort mot den långa röda uthuslängan med de många dörrarna som stod en bit bakom kyrkan.

   Systern var tacksam för att han hunnit bli nykter igen, men strax kom Enar ut fullare än förut samtidigt som kistan med prästen och änkan efter passerade.    Systern försökte stötta Enar så gott det gick och nu fick hon hjälp av vaktmästar´n ända fram till graven och uppskottningen där alla gästerna nu stod församlade.      Prästen läste och jordfäste som han skulle med de tre skovlarna mull.

   Alla grät, för hur det nu var så var skomakarn en omtyckt person även om han också hade smakat en hel del under sitt liv.

   Det blev dags för defileringen. Först änkan och Sjölunds barn och alla de allra närmaste. Så småningom gjorde prästen tecken åt de närmaste vännerna att komma fram och till dom hörde Enar, det visste alla.

   Men hur skulle det gå nu? Alla tittade på Enar med dragspelet under ena armen och systerns under den andra. Enar började gråta när hon slängde ner en vit ros på Sjölunds  kistlock.

  Han försökte komma på något att säga, men han bara grät och i rena rörelsen höll han på att falla omkull. Systern tittade förtvivlat efter vaktmästar´n och han skyndade fram, men för sent.

   Enar knäade på jordvallen och höll på att tappa spelet. Just då kom var vaktmästarn frame och fick tag i remmen på dragspelet. Hans hand kom i det samma mot några basknappar och spelet vecklade ut sig och avgav en lång bölande ton. 

  De många sörjande stirrade utan att riktigt fatta vad som höll på att hända. Några skyndade till och fick tag på Enar just som han höll på att stupa ner till Sjölund.

   Det blev nu inget ”Livet i Norra Finnskoga” spelat till skomakare Sjölunds minne på gravölet hemma på Sjölunds gård. Enar bars upp på kammar´n och fick sova ruset av sig.

-Gud tröste dig, sa systern dagen efter då hon kom ner till byn för att hämta Enar. Detta går inte längre! Gode Gud, vad ska vi göra? Om du ändå kunde bli frälst Enar!

   Enar skämdes och skyllde på att han var tvungen att trösta sig på något sätt när hans bäste vän nu var borta.

-Ja´ fick ju spelä för Sjölund i allefall, fast dä ble ju en både kort å entonig låt, sa Einar och tog sig för pannan.

   Hur det nu kom sig så blev systern bönhörd efter några månaders ytterligare knäböjande på det kalla linoliumgolvet hemma vid kökssoffan.

   Dagen före nyårsafton blev Enar frälst vid ett väckelsemöte i Betel. Han gav upp sin kamp med Backus och började dyrka Jesus i stället.

   Systern strålade mot evangelisten Svensson när han som vanligt gick nere i bänkraderna och  frågade mötesbesökarna om de hade lämnat sina hjärtan åt Gud. Han hade kommit fram till Enar som motvilligt följt med sin tjatande syster denna kväll.

-Hur är det Enar? Hur har du det med Gud? Vill du bli frälst?

-Dä ä ja redan, svarade han, Systern såg förvånat på honom.

-Det var roligt det Enar! När blev du det, sa evangelisten?

-Ja blev dä nyss. Dä ä bara fem minuter sen., Nu börjar mitt nya liv se!

   Systern blev alldeles häpen. Hon la ifrån sig sångboken och kramade sin bror samtidigt som hon grät av glädje.

-Är det sannt Enar? Tack käre Jesus för bönhörelsen! Hur ska jag kunna tacka dig Herre?

-Ja, Gud hör bön, sa Gunnar Svensson

   Flera av de troende hörde naturligtvis vad som hände nere i möteslokalen och började lovprisandet.

-Ja, käre Jesus!

-Halleluja! Jesus lever!

-Ta hand om vår nye broder. Käre Jesus, hördes det lite varstans.

   Det höll på att bli ett riktigt eftermöte. De som skulle gå vände tillbaka. En efter en vände på sig och föll på knä framför de förnissade träbänkarna. 

   Evangelisten höjde den bibel han hela tiden hållit i sin hand upp i luften och bad:

-Ta hand om vår broder! Låt honom få känna din närhet. Du vet hur han har haft det. Hur han har fått kämpa med spriten, ja med djävulen.

   Enar och hans syster reste sig upp, vände på sig de också och föll ner på knä. Enar var tårögd och rörd och ville verkligen börja ett nytt liv. Det förstod man.

   Någon började sjunga och alla de andra föll in:

Synd och värld farväl för evigt!

Aldrig får du mig igen!

Jesus, Jesus frälsar härligt,

han för evigt är min vän!

   Väckelsemötet var slut, Alla reste på sig och var ock en gick fram och lyckönskade Enar till hans nya liv. Han och hans syster stannade en stund till och när de skulle gå hem kramade Gunnar Svensson om den nyss omvände som nu aldrig mer skulle smaka.

-Hur känns det Enar att vara nyfrälst?

-Härligt, strålade Enar. Nu ska det bli andra toner!

                                                                *

   Enar blev snart medlem i församlingen och en av dem som ständigt blev upp uppmanad att vittna på väckelsemötena i Betel. Han visste av ett förr och ett nu. Ett tidigare liv i djup synd och ett nytt i Herrens tjänst.

   Det var så Anders träffade honom redan vid hans första väckelsemöte i kapellet i Branäs.

   Anders tyckte om Enars rättframma, lite naiva sätt att tala om sitt syndiga liv. Enar hade berättartalang och en av höjdpunkterna i hans  bekännelse var när han berättade om en sommarkväll för några år sedan, då han skulle till en dans i Kölarna och spela.

-Ja va så full förtår ni käre vänner, ja va så full så ja cykla i älven med dragspel och allt. Ja´ fick skicka spelet på tork till Hagströms dragspelsfabrik i Älvsbyn, bekännde han.

-Halleluja, hördes nerifrån lokalen.

-Så nu har dragspelet också varit på torken. Ja fick tebaks de som nytt, å dä höller än. Gud vare tack! Det kan vara likadant med en människa, sa Enar, hon kan också behöva torka ibland.

   Gunnar Svensson, som satt på podiet, la sina armar över bröstet och kunde inte låta bli att skratta och då gjorde de andra i lokalen det också

   Efter det Enar hade vittnat skulle han också spela något vackert ur den nya repertoaren, den som var till Herrens ära.

   Han satte sig på en stol framme på podiet, la sitt huvud på sned och log försiktigt. Så satte han sina långa fingrar på dragspelets vita pianotangenter och började spela en känslig melodi. 

    Berättelsen om Sjölunds begravning behövde inte Enar själv berätta. Den kunde alla. 

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

23.12.13

Jesus kom aldrig!

Del 11

-Det finns en bil en kan få köpe för tie kroner, sa Långe Alfred. Ingen kring elden trodde naturligtvis att det var sant. Allra helst som det var Långe Alfred som sa det.

-Det vore väl nå’t för dig det, kunde Anders inte låta bli att säga till Gunnar.

-Det är en nästan nyer Volksvagen å han finns nere i Likenäs.

-Nä, nu brer du allt på Alfred, sa gamle Skogsbärgarn.

-Nä så fasen heller, det är dagsens sanning. Ja har sjöl sett ´an. En svarter en ä dä.

   Det blev tyst för några sekunder och så började Alfred sin berättelse om bilen som ingen ville ha därför att det var en riktig spökbil.

-Ni ska inte tro att det bara ä i gamle hus söm det spökar. Nej det kan vara var som helst dä.

-Hur kan det spöka i en bil, sa Gunnar. Det finns väl inga spöken? Alfred sa att han kände den som hade bilen och att den nu stod på en bensinstation efter vägen. Ägaren ville inte sätta sig i den för han hade haft så fruktansvärda upplevelser bakom ratten.

   En natt, det var dagen efter han köpt bilen av en handlare från Stockholm, körde han genom skogen upp mot Kölarna. Det var på hösten, mörkt var det och dimma. Det var knappt man kunde se vägen. Pötsligt fick ägarn en känsla av att han inte var ensam i bilen. Han vände sig om, men det var ju tomt i baksätet.

   Två röda baklyktor dök upp i töcknet framför honom och han tyckte det kändes tryggt att han inte var helt ensam på skogsvägen. Den lyckan varade inte särskillt länge för bilen svänge av på en liten väg till vänster.

   Ja, så satt ägar´n ensam igen och samma kusliga känsla infann sig. Nu var ägar`n inte nå´n rädd liten skit inte. Nej han var riktigt stor och tjock och vägde nästan 175 kilo och som Alfred sa:

-Han hade bilen som en överrock han tog på sig.

-Det var kanske därför som han inte var ensam eftersom han var stor som två, tyckte Skogsbärgarns son och flinade. Långe Alfred tyckte nu inte man kunde skoja om så allvarliga saker.

-Ni ska få höre, sa han och fortsatte. Nej, ägar´n var inte särskillt lättskrämd av sig. Men nu var han rädd. Han vände sig om en gång till, men där var tomt och svart som i graven. Så av en händelse tittade han i backspegeln och då, ve och fasa, mötte han ett blodigt ansikte och två förtvivlade ögon som stirrade på honom. Ägar´n blev stel av fasa och höll på att styra Folkvagnen rakt ut i skogen. Han vände sig om, men där fanns ingen.

  Han tvärbromsade och steg ur bilen. Kanske var han trött. Det hade blivit mycket festande på sista tiden. Han hade varit på kurs i Uddeholm en hel vecka med allt vad det innebar.

  Han behövde säkert bara röra på sig och få lite luftså skulle han kunna åka vidare. Han lät motorn vara igång. Han vågade inte stänga av den ifall den inte skulle gå igång igen. Så skärrad var han ändå, trots att han ju förstod att det bara var tröttheten som spelade honom ett spratt.

   Nu satt han bakom ratten igen. Han tittade i bakspegeln flera gånger men där fanns ingenting. Han såg efter i baksätet men där satt ingen heller. Det var lugnt opch som sagt han var naturligtvis bara trött.

   Det var när han nästan var framme i Kölarna som det hände igen. Fast den här gången satt det verkligen en person i baksätet. Så tittade han i backspegeln, men där var tomt. Nu trodde han verkligen att han blivit galen. Han tittade igen och såg samma lidande ansikte som första gången. Mannen hade sönderslitna kläder på sig och hade ett blodigt ärr över halsen.

  Ägar´n körde nu så fort han kunde till sin brors hus i Kölarna. Han steg ur bilen och bankade på.

  Brodern hade gått och lagt sig och ägar´n tyckte det dröjde två evigheter minst innan det började lysa i hallfönstret. Ägar´ns hjärta gjorde trippelslag medan han flåsande och berättade för sin bror vad som hänt.

 -Ni måste haft en riktig rövarvecka där nere på Bruket, det förstår jag det, sa brodern.

-Kom ut själv får du se att han sitter där i baksätet. Helvete också! Det kan inte vara sant, skrek han. Det är omöjligt.

   Brodern följde med ut till Folksvagnen som fortfarande var igång och naturligvis fanns det ingen där.

-Han måste ha smitit när jag gick in till dej, sa ägar´n. Hans bror stängde av motorn och bäddade sedan ner sin bror och gav honom varm mjölk.

-Det är mjölk du behöver. Drick den nu och sov så ses vi i morron. God natt!

   Nästa dag hade ägar´n lugnat sig och var nästan som vanligt. Nu var det ljust ute och han var inte alls rädd att sätta sig i bilen och åka tillbaka över skogen ut till stora vägen. Nu kunde ju ingenting farligt hända.

    Men så plötsligt hände det igen, mitt på balnka förmiddagen. I backspegel såg han åter den lidande och nu rörde han på munnen som om han ville säga något. Men han fick inte fram ett ljud.

-Ägar´n kunde i alla fall köra ner Folksvagnen till besinmacken i Likenäs och där står han än. Svarter och blanker som en nymålad likkista. Dä ä då ingen som köpt han än, men öm ni vill går dä bra å hämta´n där, Ägarn´n sätter säj allri mer i han, avslutade Alfred.

-Men för tio kronor går det väl att sälja´n, tyckte Morfar Ginko? Men ingen i matlaget utom Gunnar Svensson kunde tänka sig att köpa den. Han tog sin chans att missionera så han sa:

-Den som tror på Jesus Kristus behöver aldrig vara rädd för sån´t här. Spöken är Djävulens påfund.

 Långe Alfred sa, att kunde inte ägar´n som var så storer å trygger ha bilen så kunde nog igen annan heller ha det.

-Det var roligt Alfred med den skrönan, men nu är det tillbaks till yxa och såg igen. Detta här ger inget bröd, sa gamle Skogbärgarn.

    Nej, men det kan ge en ny startmotor till Gunnars Renault, tänkte Anders.

-Detta pöjkar ä ingen skröna, sa Alfred. Det är lika sannt som jag sitter här å äter i skogen.

-Men vem var spöket då, den blodige mannen i bilen, undrade Anders.

-Ja, det ska ja säja, sa Alfred, Ägarn´n hade visst ringt till Stockholm och fått reda på vem som ägt bilen. Det var visst och sannt att det skett ett mord i han på Norra Bantorget.

                                                                                               *

    Några andra evangelister skulle komma på genomresa till Branäs och bo några dagar i Betel. Gunnar sa det en kväll efter det de kommit hem från skogen. Gunnars bror Bertil och ett par kvinnliga Herrens vittnen skulle komma om bara en vecka.  

     Anders och Gunnar levde upp och pratade om det hela dagarna uppe vid hygget. Gunnar skämtade med Anders om att evangelistsystrarna inte var så unga som han kanske trodde. De var mera i Gunnars egen ålder, 27, 28 eller så .

   Gunnar reste på sig efter att ha stått böjd och slitit med sågen. Han tog av sig mössan och torkade sig i pannan med rockärmen.

-Du kan hålla dig lugn, sa han. Det är ingenting för dig! Anders var lite förvånad att han pratade om dem på det här sättet. De var ju Herrens vittnen liksom han själv och Anders.

-Den ena är lång och mörk och är väldigt fin, fortsatte Gunnar och kunde inte få henne ur sina tankar. Henne träffade jag när jag var på Bibelskolan. Henne skulle man inte ha nånting emot!

-Emot va då, sa Anders för att retas.

-Ja, emot att träffa alltså! Anders såg att han rodnade lätt. Nej ingenting annat.

-Ja, det ska du ju få nu nästa lördag.

-Du verkar som om du trodde att jag var intresserad av henne, men det är jag absolut inte, sa Gunnar och böjde sig ner för att åter fatta bågsågen.

-Vad heter hon då, sa Anders från andra sidan trädstammen där han låg och drog i bågsågens andra del.

-Hon heter Cecilia men kallas för Sissi. Hon är Bertils, min brors sällskap nu. Anders tänkte att det nog var sorgligt för Gunnar att hon inte var hans och levde med honom i Branäs. Men då skulle det ju inte finnas plats för Anders själv.

-Hon är från Mariestad och hennes far är pastor där, fortsatte Gunnar efter en stunds tystnad. Hennes mor har samma vackra mörka hår som Sissi. Fast hon är kortare.

-Och äldre förstås, kunde Anders inte låta bli att retas.      

-Jo, men hon var bara 16 och ogift när Sissi föddes. Det blev skandal och hennes pappa, som var evangelist i Deje just då, fick packa och åka hem. Och så fick de be om förlåtelse inför hela församlingen och han fick åka till Missionen och göra detsamma. Men de är görfina, hennes föräldrar!

   Det blev rast och det var skönt att få komma fram till elden. Inte för att man behövde värma sig precis. Nog hade de jobbat sig varma tillräckligt, men redan efter en liten stund var det härligt att komma nära brasan.

   Gunnar hade fått köpa rågkakor billigt hos handlar´n kvällen innan och det var dem som de nu satt och tuggade på. Lite hårda kanske, men med margarin och rå falukorv smakade det inte alls illa.

   Det var värre för Skogsbärgarna som oftast hade stekt gröt med sig som de förvarade i flottiga smörgåspapperspaket. De bröt av en bit och Anders var inte avundsjuk. Gröt gick väl bra, speciellt havregrynsgröt, men uppstekt gröt det hade de haft med sig en gång. Då fick Gunnar äta matsäcken själv. Anders svalt sig till kvällen då han visste det skulle bli bättre föda hos Dahlstedts.

-Ja, då får vi gå på´t igen då, sa Gunnar och knöt halsduken och stoppade ner den i den fläckiga, slitna skinnjackan.

   Anders hade nog velat slippa arbeta mer den dagen. Det värkte i armar och ben och det var svårt bara att resa sig från stocken vid elden. Men vad ska man göra, tänkte han. Bara man kommer igång så. Man kan ju inte sitta här och frysa. Än var det flera timmar tills det blev mörkt så det var nog bara att resa sig.

-Va heter den andra evangelisten då, frågade Anders då de åter låg på var sin sida om en stor tallstam.

-Jaså, ja det är Anita det. Hon är liten och mullig, en riktig mammatyp. Henne känner jag från Bibelskolan också. Samma årsmodell som jag. Du känner nog henne. Hon är från Saron i Karlstad, som du.

-Inte vad jag kan komma ihåg, sa Anders.

-Ja, hon är ju äldre än du, men hon har en syster som heter Karin. Hon är i din ålder.

-Javisst, hon är smal och ljus va´ med blåa ögon, sa Anders.

-Det vet jag inte, sa Gunnar, jag vet bara att hon hade en syster som hon ringde till på kvällarna.

-Du känner Anita bra då, frågade Anders.

-Ja, vi sällskapade när vi var på Skolan. Det blev tyst en stund. Bara sågen hördes och inte förrän tallen låg på marken kapad i föreskrivna längder började Gunnar tala om Anita igen.

-Hon och Sissi är evangelister i Haftersbol. Anita och jag var tillsammans länge men så dök Kalle Wallinder upp. Honom har du väl hört talas om?

-Ja, det var han som blev riksevangelist ganska snabbt, va? Gunnar satte sig på en stockända.

-Jovisst, det stämmer. Han tog kommandot direkt när han kom till skolan både över lärare och elever. Anita blev helt förändrad från hans första dag på Bibelskolan. Det var som om jag inte existerade längre. Anders kunde ana ett stänk av bitterhet i Gunnars ansikte.

-Jag kunde inte nå henne alls, fortsatte Gunnar, hon var som förhäxad av honom.   

   Hon märkte inte till en början att han spred sina gracer både hit och dit. Det fanns nästan inte ett enda kjoltyg på Skolan som han inte varit nära. Hon upptäckte det så småningom, men då var det för sent. Jag ville inte fortsätta med henne. Gunnar tittade med tom blick ner i snön.

-Det måste bli svårt för dej att träffa henne igen nu då, i nästa vecka, sa Anders.

-Äsch, bet Gunnar ifrån sig. Jag har träffat henne många gånger senare. Vi fortsatte ju tiden ut på Skolan, tillsammans. Men hon var fin Anita! Hon hade en fin kropp!

   Det där sista undrade Anders över. Vad menade han med det? Hon hade en fin kropp. Vad tänkte han på när han sa det? Hade han sett henne naken? De sorgsna ögon som Anders nu såg framför sig, hade de verkligen upplevt detta?

   Hade han legat där i sängen och sett henne komma mot honom som Gud skapat henne eller hade hon ett nystruket nattlinne på sig och var helt bar under?

   Han kunde inte fråga om det, fast han gärna skulle velat göra det. Att få veta hur det verkligen var att få komma en flicka nära. Att få känna hennes lena hud under sina händer. Se hennes bröst och varma, mjuka sköte.Tänk, Gunnar hade säkert varit med om det, även om han var en sann Jesu lärjunge.

-Vi ger upp för i dag, sa Gunnar och reste sig från stockändan. Det blir mörkt straxt! Anders kände ”knarret ” i handleden och var tacksam att slippa barka ännu en djupfryst timmerstock.

                                                           *

    De tre evanglisterna kom med bussen och Gunnar körde ner med Renaulten för att möta dem. De hade säkert väskor med sig, sa han. Anders kunde vara hemma och koka kaffe så länge. Alltid koka kaffe, tänkte han.

  När flickorna kom in i köket blev han genast mest förtjust i Sissi. Hon var lång och mörk och hade något hemligt, spjuveraktigt i ögon och leende. Fast han hade mera tänkt på Anita som nu stod där framför honom robust och stadig i sin mörka utsvängda kappa.

    Bertil Svensson, Gunnars bror var en liten, tunn, ung man med glest bakåtstruket ljust hår. Han hade något utstående tänder som visade sig på underläppen då han hade munnen stängd. Han var inte alls lik sin bror, som visserligen var liten men hade muskler och var kraftigt byggd. Bertil hade hatt och beige trenchcoat.

   Flickornas tog av sig sina kappor och mössor och hängde dom under hyllan vid köksdörren. Bertil la sin hatt ovanpå. Sissi och Anita skrattade och talade om något roligt med varandra när de gick in i rummet där kaffet väntade. De såg friska och rödblommiga ut. Birgers ansiktsfärg verkade inte ha ändrats av kylan utanför.             

   Gunnar såg lite förlägen ut och såg än på Sissi, som han sedan länge älskat och på Anita som han ännu kunde känna en fysiskt dragning till. Han log mot Sissi, som först log tillbaka och sedan log mot Bertil, som försiktigt visade sina tänder på underläppen.

   Anders visste redan att det inte skulle bli någon trädfällning nästa morgon som var en lördag. De skulle i stället åka runt med sina gäster och se på omgivningarna och hälsa på i utposten i Sysslebäck. Om de trängde ihop sig i bilen skulle nog Anders kunna få plats. Han tänkte att han nog själv helst ville sitta i baksätet mellan flickorna. Det skulle bli precis som i himlen, tänkte han, trångt men saligt.

   Det blev en lång kaffestund. Det tog tid innan alla berättat om sitt. Hur flickorna haft det i kapellet i Haftersbol och verksamheten där. Flera hade blivit frälsta sedan i höstas. Särskilt den familj som varit hårdast i sin kritik mot Missionens verksamhet på orten. Nu hade alla, t.o.m. barnen lämnat sig åt Gud. Det var nog den största lyckan, tyckte Anita.

-Men tänk, sa Sissi och kunde inte hålla sig för fniss, tänk när vi var hos Lort-Anna och skulle lämna en tidning.

-Ja, usch ja, föll Anita in. Det går inte att beskriva. Berätta inte om det, sa hon och slog med händerna.

-Jag var också med där då, sa Bertil som annars var verksam som ungdoms- evangelist i Karlstad. Det var förskräckligt!

-Ja, och äckligt, föll Sissi in. Kommer ni ihåg tidningsbuntarna och kattkissdoften och de gamla kakorna hon bjöd på.

-Ska det vara ett hembakat wienerbröd med gul kräm på, försökte Anders att skoja till det och räckte fram fatet med skorpor. Han fick en tillrättavisande blick av Gunnar och satte genast ner skorporna.

-Ni skulle bara ha sett kaffekopparna, sa Anita. Det var svarta ringar på insidan av smuts. Sissi hade försökt med att hon inte drack kaffe. Lort-Anna försökte då med att föreslå te.

-Jag frågade genast efter saft i stället, inflikade Sissi.

-Tills du fick se glaset ja, sa Bertil, då hade du plötsligt fått sockersjuka.

-Hur det nu var, fortsatte Anita, så ville Anna att vi skulle bedja med henne en stund. Vi kröp ner mellan intorkade mjölkskålar och gammalt strömmingsrens och bad.

-Det var ju mest jag som bad, sa Bertil, ni andra låg ju och höll för näsorna hela tiden.

-Minns ni, sa Sissi hur Lort-Anna låg där med sina igengrodda händer med smutsiga fingerlösa vantar.

-Men Gud hör bön ändå, försökte Anders och fick ännu en allvarlig blick av Gunnar. Sissi skrattade i allafall och tog Anders på armen. Han log tillbaka.

-Har ni haft det kallt där i vägsvackan i Haftersbol, försökte Gunnar för att byta samtalsämne.

-Ja visst är det dragit i bostadsrummet, sa Bertil, särskilt i sängen borta vid fönstret mot vägen där Anita sover. Där har det hänt att man vaknat med snö på kudden. Anita och Sissi tittade hastigt på varandra. Gunnar tittade i golvet.

-Blir det väckelsemöte i morron, kom Anita på?

-Ja, vi har annonserat så på alla anslagstavlorna. Jag tror att det blir mycket folk, sa Gunnar. Jag skrev ”vittnesbörd av kända Värmlandsevangelister och sång av sångarbrodern Anders Frohm från Karlstad” på affischerna. Går det bra?

-Utmärkt sa Bertil. Kanske vi ska prisa Herren innan vi bryter upp! Han och de andra böjde sina nackar över knäppta händer och Bertil bad:

-Tack Gud för gåvorna vi fått! Välsigna vår samvaro denna tid i Branäs. Må det komma bygden och oss alla till välsignelse! Amen!

   De reste sig från bordet och flickorna föreslog att pojkarna kunde ta in lite från bilen. De hade några godsaker med sig från Haftersbol som de fått av den nyfrälsta familjen som hört att de skulle till Branäs några dagar. De hade varit ute med hundar och bössor i flera dagar.

-Sedan kan ni ta en promenad om ni vill, sa Sissi, fast det är kallt, medan Anita och  jag skalar potatis och gör i ordning för kvällsmat.

-Vad får vi, sa Gunnar och råkade snudda vid Sissis hand.

-Det blir en överraskning! Gå ut nu!

-Herren, jag menar herrarna kommer snart, försökte Anders skämta men det var inte populärt.

-Tänk på vad du säger, varnade Bertil när han åter tog på sig hatt och trenchcoat.

-Nu går vi, sa Gunnar.

Anders såg på Sissi och hon log tillbaka.

                                                             *

   När pojkarna kom hem från promenaden stod köksbordet dukat inne rummet. Det doftade härligt från grytorna på spisen. Där köksbordet stod tidigare fanns i stället två tältsängar uppbäddade mellan spisen och fönstret.

 -Vi sover här ute i natt, sa Anita och så sätter vi upp ett skynke i dörrhålet eftersom det inte finns någon dörr.   

   Bordet stod dukat med vit duk som Sissi hittat i ett överskåp i köket. Egentligen var den avsedd som duk för Nattvardsbordet vid Brödsbrytelsen men Gunnar ville inte säga något om det just nu.

   Två ljus i silverstakar, också avsedda för Herrens bord, stod högtidligt tända bland tallrikarna och dricksglasen. En glastillbringare med lingondricka stod också där.

-Nu ska ni vara så goda mina herrar, sa Sissi och bugade sig med en handduk som servett runt ena amen. Tyvärr har placerigskorten förkommit!

   Anita kom in med en skål med ångande potatis och Sissi efter med hargryta.

-Äkta Haftersbolshare då, skämtade Anders och flickorna skrattade. Hoppar högt, hoppar vilt!

   Alla blev mätta och glada av maten. En viss dåsighet infann sig som det gör när man ätit mycket av något man länge eftertraktat. Det gällde Anders och även de andra.

   Pojkarna åtog sig att klara disken. Birger tog på sig hatten och gick ut med den tomma vattenhinken till brunnen.Gunnar la in mera ved i spisen och Anders hällde redan uppvärmt vatten i zinkbaljan.

                                                           *

   Det blev dags att gå till sängs och flickorn föreslog att pojkarna skulle gå ut i möteslokalen en stund medan de gjorde sig i ordning för natten. Nytt varmt vatten stod redan på spisen.

-Det blir nog för kallt därinne, sa Gunnar. Vi har inte eldat upp. Det är säkert minus 10 grader där.

-Ja, men vi ska skynda oss, skrattade Sissi. Ni klarar det nog!

-På med mössor och vantar pojkar, vi ska på eftermöte, försökte Anders och Gunnar log faktiskt den här gången.

-Det ska nog gå bra, sa Bertil. Vi kan ta på oss.   

   Det blev som flickorna önskat. De drog för det randiga draperiet ut till rummet och pojkarna gick fullt påpälsade ut till möteslokalen och de isande kalla träbänkarna.   

   Gunnar gjorde ett försök att hämta pälsmössan som han glömt i köket men han kom bara in i rummet så slog flickorna larm bakom förhänget. Bertil kom efter och drog in  Gunnar igen i den kalla lokalen..

-Det är bäst flickorna får tvätta sig i fred, sa han. Anders försökte skämta med att sjunga en känd väckelsesång:

Utanför eller innanför?

Var skall du stå en gång?

   Bertil tyckte nog att Anders borde ta det hela på lite mer allvar, att inte skämta om allt. Skulle något världens barn höra honom nu så skulle det  kunna gå vidare igenom livet, utan att ha fått chansen att höra Jesu budskap. Du vet Gud söker bara en människa en enda gång och det kanske var den gången du hade din möjligheten att föra den personen fram till frälsning.

- Det är allvarligare än du kanske tror, avslutade Bertil.    

    Anders skämdes samtidigt som han någonstans kände sig kränkt och så tyckte han att det var synd att Bertil missat poängen i hans skämt.

    Anders tyckte att det kanske inte var så dumt  att skämta ibland.Kanske betydelsefullare än vad man först skulle kunna tro. Han inbillade sig att humorn också kunde vara ett sätt att nå människor. Just nu sa han ingenting utan förblev sluten, men han var det under en viss protest.

-Va´ länge det dröjer, tyckte Gunnar som börjat frysa om huvudet och ställt sig upp för att göra en åkarbrasa. Va håller de på med, frågade han?

   Plötsligt hördes ett illvrål utifrån köket. Det skar som en siren genom luften, ända ut till pojkarna. Bertil öppnade dörren till rummet och rusade in. Anita hörde det och skrek. 

-Kom inte ut, kom inte ut! Det är inget farligt som har hänt! Pojkarna hade ändå hunnit ut i rummet och kunde genom en glipa i draperiet se Sissi stå i behå och underbyxor på zinkdiskbänken alldeles förstelnad. Hon pekande ner mot skafferidörren.

-Titta en råtta, skrek hon alldeles utom sig.

-Kom inte ut hit i köket, fortsatte Anita. Det är ingen råtta det är bara en liten mus..

-Jag kan slå ihäl den med sopborsten, försökte Gunnar, men Bertil höll honom tillbaka. Tydligen hade Anita lyckats jaga bort den för nu hördes Sissis röst betydligt lugnare.

-Ni kan gå tillbaka igen! Vi är snart klara.   

   Efter ytterligare en stund gav flickorna klarsignal och pojkarna började göra i ordning Bertils extrasäng. Men så kom Gunnar på att de också borde få göra sig i ordning i köket för natten.

-Det är för sent nu, sa Anita bakom skynket. Vi ligger redan.

-Ja men vi borde väl få borsta tänderna ändå, tyckte Gunnar. Anders log för sig själv men sa ingenting.

-Det får allt bli i morron det, sa Anita. Sissi sover redan, var tysta!

   Det blev ingen tandborstning och knappast någon sömn heller för pojkarnas del. Gunnar låg och tänkte på Sissi och Bertil på att Gunnar sett henne nästan naken. Han kunde inte få någon ro.Tänk om Gunnar skulle gå ut till henne när de andra somnat. Det höll honom vaken. Han låg och stirrade på Gunnars säng som stod närmast köket.Tänk om detta skulle hända!   

   Gunnar hade övergått till att tänka på Anita i stället. Han gick igenom allt det fina de haft tillsammans en gång. Det tråkiga lämnade han helt utanför just nu. Han blev mer och mer upphetsad vid tanken på att hon låg där i all sin kroppsliga härlighet bara några meter från honom. Helt oåtkomlig i skydd av tre Herrens vittnen. Just nu kände han sig hur ofrälst som hälst. Gode Gud tänkte han, tänk bara om! 

   Bertil hade övergått till att tala med Gud för Anders hörde i mörkret hur han viskade.

-Gode Jesus, fräls oss. Rädda oss ur fördärvets snaror, från köttets lust. Jesus, Jesus väste han och det lät som -s-s, s-s.

    Det var nog inte helt lugnt på den andra sidan draperiet heller för det hördes hur någon vände sig i sin säng med jämna mellanrum. Om det var Sissi eller Anita visste Anders inte. Han hoppades på Sissi, kanske låg hon och tänkte på honom, men antagligen var det hon som snarkade emellanåt.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

30.12.13.

Jesus kom aldrig!

Del 12

    Anders tänkte på Bibelskolan och den gången då en av lärarna från den större Missionsskolan skulle hålla speciella lektioner i ett speciellt ämne där de, evangelistsystrar och bröder, skulle undervisas var för sig .    

   Det var svårt för den stackars Evald Evaldsson. Han visste inte riktigt hur han skulle börja sin lektion i det känsliga ämnet. Inte ens ämnet nämndes vid sitt rätta namn.

   Det blev en märklig lektion. Evaldsson gick som katten kring het gröt. Han stammade och svalde mer än en gång och Anders mindes nu hur hans evangelitkollegor flera gånger tittade på varandra och log. 

   Just nu i Branäsnatten skrattade han till och Gunnar som inte heller kunde sova, undrade vad det var som var så roligt. Anders ville inte tala om vad han tänkt på, utan svarade att han antagligen drömt någonting.

   Evald Evaldsson hade varit missionär i Indien och pratade mycket om oanständiga statyer och utsmyckningar på offentliga byggnader ja t.o.m. på tempelfasader.

- Man kunde se hur kvinnor och män i olika situationer var slingrade om varandra.       

   Till en början hade man inte förstått vad det varit fråga om. Ett ben hit, ett lår där och en fot och en ohöljd kvinnobarm mitt i alltihop. Visserligen uthuggna i sten, men ändå exponerade för hela det Indiska hednafolket. Det kunde ge uppslag och freselser för var och en, som han uttryckte det.

   Och mitt bland allt detta såg han barn leka sina oskyldiga lekar. Samma lekar som över allt på jorden, broderade han ut det för att få tiden att gå.Tänk att de också skulle få se allt detta! Han tyckte det var rysansvärt, men den här utvikningen gav honom en chans att ännu en stund hålla ämnets själva  kärna på avstånd.

    Hela lektionen skulle ju handla om hur en evangelist ute på  fältet rent paktiskt skulle hantera denna svåra fråga. Det blev knepigare och knepigare för Evaldsson. Han märkte också en viss okoncentration bland sina elever.

   Det började bli oroligt i salen. Han tyckte själv att det började bli ohållbart med alla dessa avvikelser och han måste ha kännt sig inträngd i ett hörn när han avslutade sin lektion med att säga:

-Om det blir för svårt pojkar, ta en kall dusch! Kurt-Axel Persson, en ung, men erfaren broder, som redan varit ute på fältet en tid, sa helt spontant, utan att sträcka upp handen:

-Ja, men det finns ingen dusch i kapellet i Latorp! Hur ska man göra då? 

   En viss munterhet spred sig bland Bibelskolans manliga evangelistaspiranter. Någon skrattade t.o.m. öppet. Alla inväntade med spänning Evaldssons svar men det kom inget. Det blev tyst en stund. Läraren bleknade och man såg hur han riktigt hoppades på att han skulle komma på något.

Plötsligt böjde han armen och tittade på klockan.

-Det är visst slut på lektionstiden nu, sa han. Kurt-Axel kan komma fram, ni andra får rast!

                                                       *

   Gunnar bökade i sin säng och såg att Anders också var vaken.

-Jag måste dricka lite vatten, sa Gunnar och satte sig upp i sängen och gick mot köket. Genast satte sig Birger upp och följde  Gunnar med blicken när han tassade ut i köket och skramlade med skopan i vattenhinken.

-Vad det är svårt att sova, hörde han Sissi säga, sover de andra?

-Nej!

-Det är visst bara Anita som sover, sa Sissi. Birger stack fram sitt ansikte bakom draperiet med en min som gjorde att Gunnar genast gick tillbaka in i rummet. Birger kom efter och så låg de där igen och vände sig i sina sängar, minst en gång i kvarten. Gunnar försökte sova med huvudet under kudden men det lyckades inte. Birger bad igen. Anders hade faktiskt lyckats somna och fram mot morgonen gjorde de andra det också.

                                                                *

    Sent nästa dags morgon, vid frukosten, bad Gunnar att flickorna skulle göra ett besök hos Sigge, ”den förlorade sonen” uppe i Uddbo.

-Finns det en sådan där, skrattade Sissi, men blev allvarligare när Gunnar förklarade situationen.

   Sigge gick nu och väntade på besked från Karlstad huruvida han hade fått kräfta i ena lungan eller inte. Gunnar berättade om vad han sagt sist då han och Anders varit och hälsat på.

-Precis innan vi skulle gå ut till bilen, så sa Sigge att inte ville han bli frälst inte, absolut inte. Inte förrän den da´n kom då han visste att han snart skulle dö. Då kunde det bli tid för det.

-Käre Jesus, avbröt Bertil. Käre Jesus!  Gunnar fortsatte:

-Sigge ville resa tillbaka till Stockholm för att försöka få en ny hyra på en båt till Sydamerika, där hade han inte varit tidigare.

   Gunnar trodde att flickorna skulle ha större möjlighet att få ”den förlorade sonen” på bättre tankar än vad han haft. Han tittade på Anders.

-Just nu är han sökt av Gud, sa Gunnar. Sigge är mör nu och Gud ska nog vinna kampen till slut med honom. Vill ni åka dit upp? Jag kan skjutsa er!

                                                                *

    Anders och Bertil blev ensamma kvar i kapellet under eftermiddagen och Anders kände att han ville provocera Bertil, som han tyckte var alltför fastlåst i sina åsikter om hur en Herrens förkunnare skulle vara.

-Du Bertil, jag måste fråga en sak som jag funderat över. Du kan säkert tala om hur det ska vara? Han visste redan vad Bertil skulle svara, men han kunde ändå inte låta bli att fråga.

-Fråga på du bara, sa Bertil som satt på sängkanten och läste Bibeln medan han vilade hakan i händerna.

- Om man är frälst ska man ju inte dricka öl och vin och inte röka, eller hur?

-Nej visst, det är riktigt!

-I höstas på Bibelskolan kom det en grupp baptistevangelister från London på besök.

-Ja, det läste jag om i Missionsposten. Det var visst lyckat. Det tyckte i alla fall Magnus Johnsson som skrevt om det.

-Ja, det var kul, sa Anders. Alltid roligt att träffa andra och särkillt engelsmän. Man kan ju alltid säga något och förstå en del. Men jag undrar jag, hur det var med deras frälsning.

-Hurså? Vad tänker du på?

-Jo, när vi hade deras presentation på Skolan gick flera av dom ut på gården och rökte efteråt. De stod där framför dasslängan du vet. Flera hade pipor och dom bolmade också på cigarrer och cigaretter. Det var nästan som slaget vid Lützen.

-Jasså, svarade Bertil och reste sig från sängen och började gå runt i rummet.

-Och efter kvällsmötet i Ebenezer frågade dom om vi ville gå med på restaurang. Det gjorde vi ju nästan aldrig. Ingen hade råd till det. Du vet ju själv. Det är väl ingen synd att äta på en restaurang, men en lördagkväll efter ett möte är det väl inte precis lämpligt.

-Nej, kanske inte, sa Bertil och fortsatte gå runt med händerna på ryggen. Ja, men sen då?

-Jo, några följde med. En smörgås och en dricka kunde man ju kosta på sig så jag följde med också. Vet du vad dom beställde in, hör och häpna?

-Dom har ju sin fish and chips, men det fanns väl inte där.

-Dom beställde in öl. Kan du tänka dig? Öl tog grabbarna och tjejerna, en del, ville ha vin.

-Menar du det? Jo, jag har hört det förr, att dom gör det i England.

-Ja, men det är väl ändå inte riktigt. Kan dom vara riktigt frälsta då, det är min fråga?

   Anders njöt av att se Bertil svälja några gånger samtidigt som han gick ut i köket för att dricka vatten, Som om han ville ha lite betänketid innan han skulle komma med ett vettigt svar. När han stod i dörrhålet igen sa han:

-Du vet Anders, en människa som lämnat sig helt åt Gud behöver inte dessa laster. Hon klarar sig ändå, får kraft av Herren att motstå frestelserna. Skulle Gud ha menat att människan skulle röka så hade han skapat henne med en skorsten!

-Det var nästan likadant i veckan sedan,sa Anders, då gick dom på bio klockan 9 efter kvällsmötet. Vad säger du om det?

-Ingen frälst människa behöver ta del av det som någon spelar och låtsas på vita duken. Det hör du ju sälv att det är falskt. Att låtsas och att spela.

-Ja, men, invände Anders, film och teater är ju konst. Det tillhör ju kulturen. Vi har ju själva lite litteraturundervisning, åtminstone på Missionsskolan.

-Den som har ett liv i Gud behöver inte allt detta, svarade Bertil. Läs du bibeln i stället! Det ska en evangelist göra! Livet i Gud ger sin egen dramatik!

-Ja, men Bertil, är de här engelska baptisterna frälsta eller inte? Det här stämmer ju inte, det hör du väl själv?

   Bertil blev stående framför dörren ut till kapellet utan att svara. Han tog sig över kinderna och såg verkligen ut att fundera samtidigt som han såg en aning irriterad ut.

-Jo, kom Anders på, i Nya Testamentet säger Paulus att.... Längre kom han inte för där avbröt Bertil honom.

-Ser man på, jasså, du läser bibeln i allafall. Anders brydde sig inte om den gliringen utan fortsatte:

-Jo, Paulus säger något om att där lag inte finns, finns det inte heller någon synd. Är det nu så enkelt att det inte är någon synd att röka och dricka för baptister i England, ja då är de ju frälsta i allafall. Kan det inte vara så?

-Ja, du kan då verkligen vränga till det som du vill. Precis så läser Den Onde bibeln.

Jag tror jag ska ta en promenad innan solen går ner, sa Bertil och gick ut i köket för att ta på sig.

-Jag stannar inne, sa Anders. Jag får luft i skogen i veckorna så det räcker!

                                                                *

   Framemot kvällen kom flickorna och Gunnar tillbaka från Uddbo. Det hade kommit svar på Sigges prover från Stockholm. Nu stod det helt klart, läkaren sa att Sigge hade fått kräfta i båda lungorna. Det fanns ingenting att göra.

   Modern hade gråtit hela tiden de varit där och de tre evangelisterna hade fått bedja med Sigge.

-Ja, nu vet vi hur det är! Bed för mig, hade Sigge sagt, om det nu är någon som bryr sig om en sån´ stackars syndare som jag.

   De hade stannat länge och Sigge hade fallit på knä och de tre hade lagt sina händer på hans rygg och så hade undret skett. Han var bärgad för evigheten. Sigge var frälst.

                                                                *

   Sissi, Anita och Bertil stannade ytterligare några dagar. Nästa natt var de så trötta efter mötet att alla somnade och sov gott hela natten.

   Anders och Gunnar var åter ensamma. Det blev tyst och lugnt en stund. Alltför lugnt tyckte Anders. Han saknade Sissi.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

4.1.14

Jesus kom aldrig!

Del 13.

   Så småningom steg temperaturen uppe i skogen och då gick det lättare att barka. Barken riktigt for av stockarna när Anders gick på dem. Det var som långa smörremsor som lätt hyvlades av och la sig i det gröna tallriset.

   Så blev det kallt igen och Anders fick "knarr" i handleden. Det hördes hur det knarrade dovt därinne när man rörde på den och det gjorde ont. Hemskt ont.

  Gubben Skogsberg spottade snus och sa att det går över framemot våren. Så skrattade han. 

  Morfar Ginko var en vänlig själ med tjocka kinder och mindre skrytsamt sätt. Han band ett snöre runt Anders handled. Det skulle sitta hårt och det så det nästan gjorde ont. Det skulle hålla emot värken när man barkade, och det gjorde det också. Allt för Missionen och för pengarna till en ny startmotor på Gunnar Svenssons gamla Renault.

                                                                                                 *

   Det här dagarna, när det var så kallt, låg det en tunn isskorpa på vattenhinken ute i köket om morgnarna. Det rasslade till när man förde ner skopan för att ta vatten till morgonkaffet. Det var kallt i rummet också, men man kunde ju har kläder på sig i sängen. Ibland flera tröjor. Den som Anders hade fått låna av Ivar Dahlstedt och som han hade på sig om dagarna ute i skogen, var bra att ha nu också fast den doftade kå*da och skog.

   De hann aldrig få upp värmen innan de for till skogs, så den egentliga eldningen fick sparas till kvällarna. Anders la in så mycket ved han vågade i den gamla spruckna murspiseln. Det tjöt och dånade i skorstenspipan och varmt blev det så småningom.

- Du kan väl sköta eldningen, hade Gunnar sagt redan första dagen Anders kom dit. Det gjorde han gärna. Allra helst som de hade fått löfte om att hämta hur mycket ved som helst hos grannen. Deras vedbod låg bara några meter från kapellet. Den var fylld med torr, välhuggen ved. Det var bara för Anders att plocka famnen full och bära in.

   En kväll, det hade väl krupit ned mot trettio under dagen, kom de hem mycket trötta. De hade först ätit pannbiff med lök hos Simonssons, men så störtade de trötta och proppmätta in i sitt hus. Gunnar hade sin skinnbåtsmössa och skinnjacka på sig när han stupade i säng och somnade på rygg.

   Det hade varit extra hårt att barka den här dagen och Anders kunde knappt böja handlederna, men elda skulle han i alla fall göra. Det var bara att hämta ett fång ute i vedboden. Det kan inte ha varit många plusgrader i rummet när de kom hem. Det började bli isrosor på fönstren. Nu skulle Sven få se på annat.

   Anders eldade och eldade och Gunnar sov och sov och snarkade. Temperaturen steg snabbt. Termometern vid dörren visade redan tretton grader. Anders la in mer ved och tände också upp i vedspisen i köket. Snart var det tjugo och Gunnar snarkade högt och Anders tänkte att han skulle få sova. Fast lite varmt var det nog med mössan och skinnjackan på. Anders bar in ett fång ved till och fortsatte att elda. När termometern visade upp mot trettio såg han att Gunnar började svettas i pannan, men väcka honom det ville han inte.

   Det måste ha varit upp emot trettiofem grader i rummet när Gunnar vaknade med ett ryck. Han satte sig upp i sängen badande i svett.

- Du kunde väl ha väckt mig! Gunnar krängde av sig skinnjackan och man såg hur blöt skjortan var bak på ryggen.

- Ska du ta livet av mig, fortsatte Sven. Nu var han irriterad och riktigt arg.

- Här är ju för fasen hett som i en bastu!

Anders hajade till, svor Gunnar eller hade han hört fel?

- Nej, fy fasen, sa Gunnar igen.

Jodå, Gunnar hade svurit.

- Öppna dörren, skrek han!

   Rummet fylldes av den friska vinternattsluften.

- Förlåt, sa Anders. Det var inte meningen!

                                                                                            *

   Ibland undrade Anders om det som hände honom under några dagar i Branäs var sant eller om det bara var en ond dröm. Han ville absolut inte tänka på det och ändå gjorde han det så ofta.   

   Hans föräldrar kände honom som nu fyllde Anders med ett sån't obehag. Han var både en stor förkunnare och en stor konstnär. Inte många i församlingen i Karlstad hade råd att köpa en målning av honom.   

   Visserligen hade Wilhelm K Andersson, byggmästar'n ett par stora målningar av honom i sin fina villa. Ett gediget vinterlandskap hängde över plyschsoffan i sällskapsrummet och ett vackert stilleben i matsalen. Han var en av dem som varit med från början. Som hjälpt honom, Den Store, att skaffa den plats han hade i dag på målarkonstens himmel.  

   Hillevi Gustafsson, en av de allra vithårigaste gamla systrarna i församlingen, hade gått länge och tänkt att hon skulle skaffa sig en ny vinterkappa. Hon ägde också en av Den Stores målningar. Den var visserligen liten och hon hade fått ärva den av sin syster som varit föremål för hans uppvaktningar i sin ungdom. Hon visste att den var värd en hel del, men hon tyckte att hon kunde behöva något vackert att titta på. Att Lusten för en gångs skull kunde få gå före Nödvändigheten. Hon fick gå i den slitna gamla kappan ännu en vinter.   

   Som förkunnare och predikant var han inte sämre. Han samlade stora skaror där han stod med sin brinnande blick och målade upp den ena helvetesscenen förfärligare än den andra för en förväntansfull pubik. Det var alltid fullt där han drog fram. Även icke troende gick hellre i Saron än på biografen när hans mötesserier annonserats i Karlstadstidningarna.

   Han målade med ord så att människor kunde känna helveteseldens lågor slicka fötterna. Många kände den inre nöden och greps nästan av panik och ville omvända sig. Församlingsmatriklarna blev längre och Den Store än populärare. Det blev väckelse när han stod i talarstolen.   

   Anders hade hört honom flera gånger under sin uppväxttid. Beundrat hans tavlor och när han själv kommit igång att måla hade han under en tid försökt att göra sina målningar i samma stil.   

                                                                *

   En kväll under en av Den stores mötesserier hade Anders föräldrar bjudit hem honom på tésuppé. Det hade blivit sent i Saron den kvällen, många hade varit sökta av Gud.    

   Så kom de då äntligen med Honom som Anders sett fram mot att få träffa helt privat. Några andra av familjen Frohms närmaste vänner hade också blivit medbjudna. Det var många frågor att besvara för Den Store medan små elegant upplagda smörgåsar försvann i allas munnar. Té dracks naturligvis ur det bästa kinaporslinet.    

   Han log än hit, än dit och kisade med sina annars så brinnande ögon. Anders satt tyst och väntade på sitt tillfälle att få ställa några frågor. För hans del gällde det inte så mycket Nåden och Frälsningen. Det handlade mer om perspektivproblem och oljefärgskvalitéer.    

   Anders fick ingen chans under hela tillställningen att komma till tals med Den Store, men straxt innan man skulle gå, innan den gästande predikanten skulle läsa en bön, fick han se en teckning som hängde bredvidd den öppna spisen. Han kisade länge och vände och  vred på sitt yviga huvud.

-Vem har gjort den där, sa han och pekade? Är det en Värmlandskonstnär?

-Jasså den, den har faktiskt vår son gjort, sa värden stolt och tog ner tavlan från väggen. Den Store tog tid på sig, höll tavlan ifrån sig och bedömde.

-Inte illa, inte illa, upprepade han. Riktigt bra! Fortsätt med det! Anders skulle just till att säga honom något då han avbröt.

-Det är sent nu! Kanske vi ska tacka Gud innan vi bryter upp.  

   Efter bönen ville alla tränga sig fram och säga adjö till honom och tacka för en gripande väckelsepredikan. Anders fick aldrig ställa sina frågor men han var glad ändå. Den Store hade ju sett hans teckning och dessutom berömt den. Det räckte länge för hans del. Han sov gott den natten.

                                                                *

   Det var fler än konstnärsredikanten som lagt närke till Anders alster. Hans mamma var bekant med en tecknare som brukade illustrera artiklar om stadens historia i tidningen. Hon hade t.o.m. gått på ABF-kurs för honom.    

   Karl Frohm tyckte nog inte det var så bra. 

-En kvinna ska vara hemma hos sin familj och sköta den, sa han. Kvinnans plats är i hemmet, upprepade han. Nåja, hon fick väl gå då. Barnen var ju större nu men ABF-kurs var ju inte så bra. Arbetarnas Bildningsförbund kunde man vara utan.    

   Lilly Frohm hade tagit med några tecknigar och små målningar som sonen gjort och hennes lärare hade sagt att han tyckte sonen skulle fortsätta att arbeta.  

   När hennes man fick höra det varnade han henne för att uppmuntra Anders för mycket. Att vara fri konstnär var ju ingenting att leva på. Hur skulle han kunna försörja en hel familj på att sälja tavlor? Modern som var lite mer opptimistiskt lagd och ville mer direkt stötta sin son sa:

 -Käre Karl, hur kan du vara så säker? Titta på Zorn t.ex. Han kom ju från betydligt enklare förhållanden än vad vår son gör. Han blev en rik man Carl. Begåvning kan verkligen löna sig!

  Hon insåg mer än väl hur små möjligheterna var för hennes son att komma upp i den klassen, men hon ville provocera och retas lite med sin man.

-Du talar om Zorn som om alla skulle bli lika lyckade som han. Han var ju t.o.m. i Amerika och målade presidenter. Det är skillnad det mot här i sta'n där det går ett helt klientel och stryker med sina buteljer nere på torget. De har också haft stora drömmar. Du kan ju själv se på Häggbom t.ex.

-Ja honom har du ju själv köpt en tavla av. Den hänger nere i gillestugan!

-Den gav jag fem kronor för när Häggbom inte hade råd till mat en gång. Men den femman gick nog inte till mat den inte. Den tog nog Glasbanken hand om den!     

    Någon tavla av den målande predikaten hade inte familjen Frohm, men efter hans besök hade samtalen mellan föräldrna om Anders framtid blivit något annorlunda.    

   Faderns förhoppning om att den son, som han likt Jacob, ville offra till Herren, så småningom skulle bli en Ordets förkunnare, fanns också med i bilden.      

   Han berättade för flera av sina affärsbekanta att Den Store hade berömt hans sons verk.

-Det vore kanske inte så dumt ändå om Anders kunde bli predikant och samtidigt konstnär. Det hade ju faktiskt lyckats för Den Store. Hans priser steg ju ständigt. Snart skulle han visst göra en altarmålning i Mariestad.  

   Anders ville ägna sig helt åt konsten och när hans far talade om att ha den som en hobby blev han galen inobords och fnös åt förslaget. Han gjorde det så tyst att han var säker på att fadern inte skulle höra det.

-Jasså, svarar du också, skulle Carl Frohm ha rutit om han hört fnysningen och spärrat upp sina ljusblå ögon.   

   Mycket motvilligt accepterade Anders att fadern lämnade in en ansökan till Bibelskolan nästkommande höst.    

   Han beundrade Den Store mycket som målare och även som predikant. Han hade genom sitt besök indirekt givit Anders en liten möjlighet på hans väg till konsten. Det gjorde det lättare för Anders att svälja förtreten.

                                                                *

   Så kom då äntligen dagen då Den Store skulle komma till Branäs. Gunnar hade packat sin resväska redan tidigt på morgonen. Han skulle hälsa på sina föräldrar i Filipstad. Anders skulle själv ta hand om sin gäst som skulle hålla ett par väckelse-möten i trakten.

-Jag åker ner till bussen och hämtar honom nu, sa Gunnar. Du kan väl koka kaffe så länge?   

   När Anders hörde bilen komma ute på gården stod han redan bakom köksdörren färdig för att öppna den.    

   Den Store steg ur bilen  och hade en stor svart hatt med breda brätten på sig och en lång mörkgrön halsduk nonchalant slängd över ena axeln. Han kisade med ögonen när han gick mot Anders..

-Jasså, är det du som är den unge mannen som Gunnar talat så väl om på vägen från bussen. Jag tycker att jag känner igen dig!

 -Anders Frohm, sa Anders och sträckte fram sin hand men Den Store omfamnade honom och höll honom kvar en kort stund. Så hade ingen gjort tidigare utom möjligen mor eller mormor.

-Ja, då vet jag vem dina föräldrar är. Ja, var det inte du som hade gjort en bra teckning eller var det din bror?

-Nej, sa Anders. Det var jag!

-Jag minns att den var bra. Mycket bra!

-Bra vet jag inte! Men det var roligt att ni tyckte om den.

- Säg du, inte ni! Vi är ju kollegor både i ordets och konstens tjänst. Det här var väl ett par år sedan, vill jag minas. Hur gammal är du nu?

-Jag har nyss fyllt sexton svarade Anders.

-Jasså, sexton. Du är ung du, sa Den Store och såg länge på Anders med sin forskande intensiva blick. Anders tyckte den brännde och slog bort sin.   

   Han gick ut i den knarande snön och hämtade den tunga resväskan i bilen och bar in den.   

   Kaffet serverades och Gunnar fick en pratstund med Den Store. Det handlade mest om hur mötet uppe i Sysslebäck nästa dag skulle ordnas och det som skulle hållas dagen efter här i Branäskapellet.

-Det där ordnar Anders och jag. Åk iväg du i lugn och ro till Filipstad, vi klarar nog oss bra.

  Jag var där förresten för fjorton dagar sedan och hade en härlig väckelsevecka. Han vände sig till Anders och sa att han även hade hunnit göra några porträtt av pastorns båda pojkar.

-Du ska få se dom sedan!   

   Gunnar sa at han hoppades bilen skulle hålla ända hem till sina föräldrar och helst tillbaka. Startmotorn krånglar! Den Store strök handen genom sitt stora gråsprängda hår och log sitt sneda leende och sa att han nog tänkt köpa bil många gånger men att det skulle bli för långt att köra kors och tvärs över hela landet. Han fick vara glad så länge som tåg och bussar gick. Fast nog tyckte han att det skulle vara praktiskt att kunna ha sina stora målardukar med och kunna måla på platsen.

-Nu får jag ha med det som går i kappsäcken. Tyckte du den var tung Ander? Anders nickade.   

   Gunnar gav sig i väg. Han ville köra några mil innan det blev mörkt. Nu var Anders ensam med Den Store.   

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

7.1.14.

Jesus kom aldrig!

Del 14.

   Han tyckte att det skulle vara skönt att vila en stund. Det hade ju ändå varit en ganska lång resa hit upp. Anders hade tänkt att han själv skulle sova i en extra säng i köket men det tyckte inte Den store att han behövde.

-Vi kan väl samsas här inne sa han. Vi vilar en stund nu så kan vi packa upp min väska sedan så kan du få se på några saker jag arbetat på de senaste dagarna.   

  Det hörde inte till vanligheterna att Anders gick och la sig mitt på dagen men ville gästen nu göra det så varför inte.

-Jag tror vi drar ner rullgardinen så det blir lite mörkare, det blir skönare för ögonen. Konstnärspastorn låg redan så Anders gick upp för att göra det.   

   Anders låg en stund och tänkte men somnade ganska snart och vaknade upp av att Den Store satt på hans sängkant och höll sin hand på Anders ben och ruskade om honom.

-Vakna nu Anders! Det hinner bli kväll annars.Då kan du inte somna igen. Anders satte sig snabbt upp och höll pä att slå Den Store i golvet när han hastigt tog benen över sängkanten. Han kände sig lite yr i huvudet och det hade redan börjat skymma utanför fönstren.   

   Gunnar hade förberett mat så det var snart gjort att servera gästen. Det blev som oftast falukorv och makaroner.  

   Efter maten torkade Anders av bordet. Gästen packade upp sin väska och la upp sina skissblock. Han hade också med sig några fotografier av antika skulpturer. Där fanns Michelangelos David och en diskuskastare och en av Hermes som sitter och vilar sin panna mot sin hand.

-Den kommer från Sant Michele på Capri där jag varit stipendiat frera gånger. Han misstänkte att Anders varken visste vem Hermes var eller var Capri låg, så han berättad ingående om det. 

-Var finns David, frågade Anders och bläddrade bland fotografierna med enbart manliga skulpturer.

-Det är ett av Michelangelos bästa verk och det står i Florens. Den skulle jag vilja visa dig på plats. Skulle du vilja det? Det var ju klart att Anders ville det, men hur skulle det gå till? Den Store menade att om de blev riktigt goda vänner så skulle nog det kunna ordnas.  

   Anders häpnade och sög i sig allt vad Den Store sa. Tänk att få lära sig så mycket om det som han tyckte så mycket om och som han själv skulle ha så mycket nytta av som konstnär i framtiden. Det insåg han. Nu fick han också räkna sig som vän till en stor känd mästare. Han såg framför sig hur han skulle komma till Italien, till Rom och Florens, konstens huvudstäder.

   Var det inte Den Store själv som var inkarnationen av Michelangelo, da Vinci och allt det andra som nu blev berättat för honom? Visst läste Anders en hel del men det var mest romaner och berättelser av svenska författare. Konsthistoria betydligt mindre. Nu fick han chans att ta igen om än via hörsägen.   

   Den Store visade också en skulptur av en grekisk gud med avslagen penis. Anders stannade upp i bläddrandet och Den Store skrattade lite generat och sa att där saknades något vässentligt. Anders ville fråga mera om konsten och alla kulturskatterna och allt det som hans gäst sett och upplevt men Den Store avbröt honom med att fråga själv.

-Hur länge har du varit här i Branäs? Anders sa att det var kanske var fem eller sex veckor nu.

-Känner du många här redan? Jodå, han berättade om det här med veckoorganet Livets Vän och vad det gav för möjlighet att komma folk in på livet. 

-Så lätt går det väl ändå inte att komma in i deras allra innersta, sa Den Store och tyckte att påståendet var väl naivt och lillgammalt. Du menar att det går lättare att få kontakt, kanske. Anders godtog rättelsen och ville gärna fråga mer om konsten men blev avbruten igen.

-Har du träffat någon flicka här ännu? Anders tyckte att frågan var alltför närgången och inte ville han berätta om Cris som han ju egentligen inte kände ännu men träffat några gånger. Det var väl ändå hans ensak.

-Är man så ung som jag och dessutom evangelist här för att tala om Herren är det kanske inte så lämpligt, svarade Anders och det kändes som om han rabblat upp en läxa. Konstärspredikaten verkade road av svaret och log sitt sneda leende.

-Ja, med det är inte förbjudet, sa han. Inte kan man förneka sig själv och sina känslor för att man går Guds ärenden. Det behöver man inte! Han försökte övertyga Anders med den intensiva blick som han själv visste var så verksam. Det var inte bara ordets makt som gällde.

-I konstens och skönhetens värld är det den rena och sanna känslan som gäller. Likadant är det i Guds värld, fortsatte han. Förnekar man sina inre känslor förnekar man Kristus!

   Anders kände sig genast osäker och olycklig. Han hade inte längre fast mark under fötterna. Här hade han gått och trott att det gälle att trycka ner så'na böjelser hela tiden. Det var ju något som han hade supit in med modersmjölken. Här kom det en förkunnare från samma läger och som  dessutom hade hans föräldrars förtroende och sa nå'nting annat. Hur var det möjligt? Hur gick det ihop? Den Store som nästan varje kväll stod i kapell och kyrkor över hela Sverige och talade om vikten av att bli frälst från synd och skam satt nu här i kapellet i Branäs och pratade om att man skulle säga ja till det som man samtidigt skulle förtrycka.   

Den store märkte att hans unge lärjunge började bli orolig.

-Du vet, det finns Nåden, Guds stora Nåd och så finns Elden. Elden som förtär allt och som samtidigt renar. Den Store höjde sin hand mot taket som om han redan stod i prediktolen när han upprepade med en anig darr på rösten:

-Nåden och Elden! Guds förlåtelse och nåd!

   Anders förstod ännu mindre nu. Skulle man ändå uppleva de förbjudna känslorna för att sedan få förlåtelse genom Guds nåd? Han fick det inte att gå ihop. För Anders var det antingen eller. Synda eller inte synda. Han kände sig verkligen vara ute på hal is.   

   Den store tittade på Anders en lång stund.Han satt med blicken sänkt och kände sig än mer förvirrad. Den Store la sin hand på Anders axel och sa:

-Ska vi titta på porträtten jag gjorde av pastorspojkarna i Filipstad härom dagen? Han tog fram ett ritblock och visade ett par skickligt gjorda blyertsporträtt av två pojkar i tio, elvaårs åldern. 

-Se du så fina drag de har fortsatte han? Ser du linjen från huvudet, ner i nacken och ut över ryggen. Det kallar jag en skön linje. Enkel och precis! Anders måste medge att det var som konstnären själv sa.

- En annan skön form bildas av konturen från hakan och ner över halsen och bröstet. Kan du se det? Anders nickade till svar. Visst kunde han se det och känna skönheten, men ändå fylldes han av ett stort obehag som han inte hade möjlighet att förstå. 

-Det var ungdomens skönhet som också inspirerade rennässansens mästare, sa Den Store och lyfte upp hakan så att han själv kunde ses i profil. Kanske, tillade han, du skulle vilja stå modell?  

   Anders kände starkt att det var något som var fel. Han försökte bryta det hela med att plötsligt gå ut  i vedboden och hämta mer ved.

   Den Store tyckte att det var synd att Anders inte ville fortsätta studierna nu när de kommit så långt.

-Det tar lång tid att lära sig konstens väg. Man måste gripa alla tillfällen, sa han och såg aningen irriterad ut. Anders hade redan hunnit ut i köket för att hämta vedhämtaren.

  Den Store gick och la sig ovanpå den uppbäddde sängen och Anders gick många gånger genom  köksdörren och fyllde såväl hela vedlåren i köket som vedlådan i rummet. Han styrde och ställde i köket. Diskade av och plockade undan. När han kom in i rummet igen hade Den Store somnat.

                                                                *

   Anders smög sig ut i köket igen och tog på sig sina ytterkläder och smet ut. Det var månsken och han gick ner till stora vägen och följde den en bit bort efter älven. Det höga berget avtecknade sig mot den ljusare himlen.Straxt ovanför bergskammen lyste millioner stjärnor.Karlavagnen hittade han snart och orions stjärnbild.

   Vad skönt det var att gå här alldeles ensam utan någon som talade om hur allt skulle vara. Visste hade han stort intresse för många saker men nästan allt det han ville göra stod i förbindelse med att man måste uppnå något som andra hade bestämt hur det skulle vara. Man måste hela tiden lära sig och alltid av dem som kunde mer och som redan stod däruppe med sina många pekpinnar.

   Gällde det att lära sig att predika måste man tävla och bli bäst på det på en skola för att duga. Hade man inget eget att säga?   

   Skulle man bli konstnär var det nödvändigt med oändliga studier av antika statyer och gamla mästares målningar. Visst det var ju bra allt det där men här ute i friska månbelysta vinternatten behövde ingen lär någon något om vad som var väsentligt. Här var det det av sig självt. Här kunde vem som helst få uppleva nuets verklighet under förutsätning att alla sinnen var i behåll. Det kostade ingenting och man behövde inte anstränga sig.  

    Det låg en tvådelad stuga på ett vitt långt snötäcke längs efter det mörka, höga skogsberget. Stjänhimlen ovanför som gnistrade, snön på hustaken lyste i månskenet och det stod en vit rökpelare upp från skorstenen. Det var som en dröm, som en illustration till en saga om ett lyckligt nordiskt land. En saga om Sverige utan tvång och måsten. Utan de ansträngningar man hade att göra för att kuna gå vidare i livet, för att överleva, för att få mat och husrum. Ja, för att en gång ha råd att sittta där och läsa sagan. Sagan om den lilla stugan med röken ur skostenen i den stjärnklara vinternatten. Sagan om det som just nu var verklig verklighet rakt framför honom. 

                                                                *

    När Anders kom tillbaka från den friska kylan satt Den Store vid bordet och teckande.

-Jag började på ett porträtt av dig, som jag minns dig i minnet, sa han, Du fick ju så bråttom ut! Anders kunde läsa besvikelse i hans blick. Den Store vände på ritblocket och Anders såg en av statyerna från fotografierna avritad med snabba kraftiga konturer. Han såg fotot ligga bredvid på bordet. Anders hajade till när han såg att den nakna kroppen på bilden hade Anders eget huvud och ansikte.

-Tycker du att det är likt? Kan du känna igen dig, frågade Den Store? Anders visste inte vad han skulle svara. Han ville bara rusa ut igen till tystnaden och natten men han insåg snabbt att han nog måste bli kvar här inne. Vart skulle han ta vägen i kylan?

   -Det är säkert likt. Åtminstone ansiktet, sa Anders och gick ut i köket igen och drog undan köksbordet för att göra plats för sin egen säng därute. Den Store förtod inte varför Anders ville sova där ute men inget kunde hindra honom.   

   Konstnärspastorn måste ha förstått att hans unga kollega blivit upprörd men gjorde inte en min av att han gjort det.

-Hur tror du att du ska kunna vara ute på fältet utan att dela rum med andra evangelister och pastorer, försökte Den store. Ska du bo på hotell kanske, tilla han ironiskt. Anders svarade inte utan satt tyst på sin säng i köket.   

   Så småningom försökte han sova men det gick inte. Han hörde honom därute i rummet hur han raspade med pennan mot pappret och tecknade. Han satt uppe länge.    

   Så hörde Anders hur han klädde av sig, hängde upp sina kläder över storlsryggen. Drog upp fickuret och la det på bordet.  Han hörde hur Den Store kom tassande på bara fötter ut till honom.

-Sover du? Anders satte sig upp i sängen. En lampa lyste utifrån rummet och han såg att Den Store var naken. Han försökte sätta sig på sängkanten och Anders kröp längre upp mot änden av sängen och höll kudden hårt i sin famn.

-Jo det är så här förstår du, jag vet inte om du har hört talas om att lika väl som pojkar vill vara med flickor så finns det män som vill vara med män. Anders visste inte vad han skulle säga. Han höll kudden ännu hårdare intill sig.

-Jag tror att det är så med mig, men jag är inte säker. Jag tror att du skulle kunna hjälpa mig!

   Anders rörde sig inte ur fläcken. Han kände bara hur det knöt sig i magen och att hjärtat pumpade snabbare och pressade sig ut i blodådrorna. Han var utom sig. Ilska och förtvivlan var samma sak. Han kunde inte skilja på något just nu. Han var bara ursinnig och kund inte gör något.

-Du säger ingenting Anders. Är det det samma som ett ja? Han reste sig och höll sin eregerade penis i handen. Vill du känna på den här, sa han och försökte krypa upp till Anders.

   Anders rusade upp ur sängen och in i rummet och låste upp dörren till kapellet. Han sprang in på det iskalla golvet och stannade bakom orgeln. Den Store kom efter och stod i dörrhålet.

-Men Anders så far-ligt var det väl in-te? Han talade i staccatto. Jag ville ba-ra få viss-het. Jag har ta-alat med Gud om detta så må-ånga gånger. Jag ville komma upp på Förklaringsberget och få veta. Jag trodde Gud sänt dig i min väg. Han skakde medan han talade. Det var kallt i kapellet där han stod helt naken. Anders satt hopkrupen i hörnet bakom orgeln med händerna över huvudet.

   Den Store förstod ändå att han gått för långt och försäkrade Anders att han inte skulle tala mer om saken, att han inte skulle komma nära Anders. Detta lovade han under föruttsättning att Anders inte berättade detta för någon. Inte för Gunnar och inte för hans föräldrar, nej inte för någon.   

   Den store lämnade kapellet och gick in i rummet och satte på sig kläder igen. Anders rusade från hörnet bakom orgeln, genom rummet och ut i köket. Han klädde sig så snabbt han kunde och satte också på sig sina ytterkläder. Slog sig ner på en stol vid spisen. Han hörde hur Den Store andades tungt där utifrån rummet. Vad skulle han nu ta sig till?

   Han skulle ju kunna gå in till grannens, de brukade ju vara uppe sent. Kanske satt Pär ännu borta hos Mårtenson och drack och slog med kortlapparna i bordet. Nog kunde Anders gå in dit, den vänliga, men olyckliga hustrun var ju alltid hemma. Men nej, det kunde han inte.

   Vad skulle han skylla på? Han kunde ju inte gå in dit och säga att han blivit antastad av Den Store som skulle ha ett väckelsemöte i Betel i morgon kväll. Han tyckte att han hade lovat honom att inte säga något till någon om det som hänt. Egentligen hade han ju inte lovat någonting bara blivit hotad om han skulle berätta för någon. Nej, att gå in till grannens och begära skydd och säga som det var, var helt uteslutet. Anders måste hitta på något annat. Här gällde det verkligen att tänka efter.

   Det var helt tyst inifrån rummet nu och Anders satt kvar fullt påpälsad i köket och fortsatte tänka. Han satt nära dörren och skulle kunna rusa ut snabbt om det skulle behövas.

   En annan möjlighet vore ju att gå ner till bron och till Ivar Dahlstedt. Visserligen var det sent, klockan var straxt elva, men de skulle säkert ta emot honom.

   Han reste sig och skulle gå. Gick till vattenhinken, tog skopan och drack det friska, kalla vattnet. Han var törstig. Det skulle ta en bra stund att gå dit bort. Han hängde tillbaka skopan i hinken och gick mot dörren. Längre kom han inte.

   Vad skulle han säga till Dahlstedts? Vad skulle han skylla på? Att han blivit sjuk och fått feber och inte vågade vara ensam? Gunnar hade sagt i förbigående innan han gav sig i väg att han och Den Store träffat och hälsat på Ivar Dahlstedt nere vid bussen. Nej, den möjligheten fanns alltså inte. Anders satte sig ner på stolen vid spisen igen.

-Hur är det Anders, sa Den Store inifrån rummet. Anders visste inte vad han skulle svara men för att inte få ut honom i köket igen ljög han:

-Det är bra!

-Sover du?

Ja, nästan!

-Jag ska inte komma ut i köket mer, du kan vara lugn. Jag har talat med Herren en lång stund nu och Jesus har förlåtit mig, hörde han Den Store säga med förkrosselse i rösten. Herren  har förlåtit mig!

-God natt, sa Anders med sömnig ton.God natt, låtsades han. Anders tänkte inte på att det var kanske honom som Den Store skulle bett om förlåtelse. Att det var mot honom förbrytelsen i första hand hade skett. Nej, han satt bara där och försökte med alla hjärnans medel komma på ett sätt att komma därifrån.

                                                                *

   Han blev sittande på stolen i flera timmar. Så gick han ut till uthuset och satt där en lång stund och funderade. Någon lösning kunde han inte komma på.

   Anders hittade ett lite längre runt vedträ i vedboden som han tog med sig in.

   Den Store hade inte rört sig därinne i rummet under en lång tid. Anders blev till slut så varm att han måste ta av sig åtmindtone mössan, men de övriga ytterkläderna behöll han på. Han la inte in mer ved i spisen och ändå var han genomsvettig och fick torka sig i pannan. Han vågade inte gå ock lägga sig, men till slut var han ändå tvungen att göra det. Han tog det långa vedträt med sig.

   På något sätt måste han bara hålla sig vaken. Tanken på att Den Store skulle komma ut till honom och göra nya försök höll honom vaken länge. Anders försökte läsa nu när han beslutat sig för att stanna kvar i huset. Att gå runt ute hela natten såg han inte som en möjlighet. Bara morgonen kom kunde han göra sig ärende både hit och dit men inte nu.

   Vid ett tillfälle hade han nästan somnat men vaknat upp av att han hörde Den Store komma ut i köket. Han reste sig hastigt upp ur sängen och grep om vedträt som han gömt under täcket.

-Lugn. lugn, sa Den Store och Anders märkte att han hade kläder och skor på sig.

-Jag ska bara gå på huset, om du ursäktar, sa han med ett ironiskt tonfall.

   Han kom snart tillbaka, tog vatten i emaljhandfatet och tvättade händerna och gick tillbaka in i rummet. Anders höll sig vaken ännu en stund men somnade till sist.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

13.1.14

Jesus kom aldrig!

Del 15

    Anders vaknade tidigt följande morgon, långt innan gästen i rummet ännu hört av sig. Han tog en packe Livets Vän med sig och började gå runt i stugorna för att försöka sälja något ex. De flesta han kom till hade ju redan köpt den veckans nummer av honom, men han fick ju en anledning att komma bort från kapellet.

   Han höll sig borta hela förmiddagen och kände dåligt samvete för att han inte sagt att han skulle gå ut och för att han inte dukat fram någon frukost till sin gäst. Men det fick vara som det ville med den saken, Bara han kunde hålla sig därifrån.

   Ett hus i byn hade varit tomt länge, men nu såg Anders att det rök i skorstenen och det lyste från ett fönster i den blå morgongryningen.

   Han blev både glad, blyg och generad när flickan som öppnade var den han sett utanför affären och som han haft i sina fantasier och drömmar sedan dess. Det var alltså Cris.Tänk att få träffa henne så här plötsligt. Det hade han inte räknat med.  Det kom så nära inpå, så plötsligt. Hon var ju inte blond som han trott. Nej, hennes hår var  lika mörkbrunt som hennes ögon,

    Hon log lite blygt hon också och bad honom stiga in. Straxt dök en lite äldre kvinna med samma  ansiktsdrag upp i hallen och Anders presenterade sig och undrade om de ville köpa hans tidning.

-Kom in i köket, sa kvinnan vänligt. Vi är ganska nyinflyttade här. Min man ska jobba för skogsbolaget. Ta av dig så kan du få lite kaffe!

   Anders var glad och nöjd, nu kunde han fördriva tiden på ett angenämare sätt än att gå ute i kölden hela dagen.

-Det här är min dotter Tina, sa kvinnan och själv heter jag Karin. Vi heter Östergren i efternamn och kommer fån Bengtsfors. Anders räckte fram sin hand igen och hälsade fast det inte behövdes.

   Nu hade han tagit henne i hand också. Cris som hette Tina, ja det var ju inte så dumt det namnet heller.Tina, ja Tina, tänkte han och kastade en blick bort mot henne där hon ordnade med kaffebröd vid bänken. Hon såg så mjuk och varm ut och hennes ögon strålade av ömhet och längtan, tyckte han.

-Var kommer du ifrån då, frågade mamma Karin.

-Jag kommer från Karlstad.

-Jasså, Karlstad, ja där kommer min man ifrån. Han kommer nog snart, han skulle ner till affären en sväng. Vi får väl se om han vill köpa nå´n tidning av dig.

   Anders tänkte att det kunde kvitta bara han fick vara kvar här så länge som möjligt. Det skulle gå ännu många timmar innan han och Den Store skulle bli hämtade med bil för att ha väckelsemöte lite längre upp i Klarälvsdalen.

-Vi har möte i kväll i Sysslebäck. om ni vet var det är, sa Anders. Och i morgon kväll kommer det att vara ett här i Betel i Branäs. Ni är välkomna då!

-Ja, i kväll ska vi bort till våra grannar. Vi kanske kommer i morgon i stället, sa mamma Karin och vände sig till Tina som log och såg på Anders och sa att det nog skulle vara trevligt.

-Vi har  nog aldrig varit på något väckelsemöte i vår familj, sa Tinas mamma. Det vore kanske spännande. Ni är väl inte farliga, skrattade hon och tog på Anders arm. Man har ju hört en del om det och pastorns namnn som jag såg på affischen känner man ju igen. Är inte han konstnär också? Jag målar lite själv!

-Jo. det är han, sa Anders. Jasså, målar fru Östergren?

-Ja, bara lite grann. Jag såg en utställning på Karlstads museum förra hösten med hans tavlor. De var fina!

    Tinas pappa kom hem när de satt som bäst och drack kaffe. Han hade stora varma händer och glada ögon och tyckte att det var roligt att Anders var där. Det märkte han för Henry Östergren köpte en Livets Vän och sa att visst skulle de komma på mötet i Betel nästa kväll.

   Anders levde på det hela resten av dagen. Han hade fått träffa henne som han drömt om sedan en tid. Han kunde gärna gå ett par timmar till ute i kylan med sina tidningar.

                                                                *

   När han kom tillbaka i god tid före bilen från Sysslebäck skulle komma, undrade Den Store var han varit hela dagen.

-Du kunde väl åtminstone ha väckt mig innan du gav dig av, sa han irriterat och spärrade upp sina intensiva ögon. Jag började bli orolig för dig. Verkligt orolig!

-Jo, jag hade ett ärende till en nyinflyttad familj straxt härborta. Jag bjöd in dem till mötet i morgon kväll. De köpte en Livets Vän också!

-Ja, jag hittade lite knäckebröd och en torr ostkant i skafferiet så frukost har jag fått. Hade tänkt att vi kunde ägnat eftermiddagen åt lite konststudier. Jag har mycket mera att visa, men du kanske inte är intresserad längre, sa han syrligt?

-Jodå, visst är jag det, men jag tänkte att det var viktigare just nu att bjuda in folk till ditt väckelsemöte. Middag får vi om en stund hos Edit när vi kommer fram. Hon lovade pannbiff med lök när vi var där uppe i förra veckan.

   Ett svagt angenämt matos mötte dem när de steg in i trapphuset upp till Edit. Hon öppnade och neg för Den Store när de hälsade. Det var ju inte var dag som så´nt storfrämmande kom till byn, tyckte Edit och bjöd genast till bords.

    Anders tyckte det var tryggt att vara i hennes kök. Nu hade han henne straxt intill sig och något fel på aptiten kunde inte märkas varken hos honom eller Den Store. Efter maten ville han vila lite ”ovanpå” , som han uttryckte det och lånade honom hans säng inne i kammaren. Anders och Edith blev ensamma.

-Hur är det Anders, sa hon och tittade moderligt på honom. Jag känner inte riktigt igen dig. Du som alltid verkar så glad jämt. Har du hemlängtan kanske? Det är ju ett tag sedan du var nere hos dina föräldrar.

-Ja, det är det nog. Det går säkert över. Jag var nog bara hungrig och det har ju gått över nu, sa Anders. Försökte skoja och klappade sig själv på magen.

-Det blir nog mycket folk i kväll ska du se, sa Edith.

                                                                *

   När de kom tillbaka efter väckelsemötet i Sysslebäck var Den Store mycket trött. Han var nästan lite ovänlig och Anders kände dåligt samvete.

   Kunde det vara hans fel? Hade han inte varit bra nog i allt övrigt, bortsett från Den Stores hetaste önskningar? Var det kanske det att han inte fått någon bra frukost. En knäckebrödsskiva och lite torr ost, tänkte Anders. Den anmärkningen hade tagit bra.

   Han var tvungen att gå runt med sig själv i tankarna och verkligen rannsaka. Hade han kunnat gjort annorlunda? Anders fick nöja sig med att bara ställa frågorna. Något svar kunde han inte ge sig själv. Han var alltför förvirrad för det.

   Den Store gick genast och la sig och Anders behöll ytterkläderna på och hade vedträt gömt under täcket. Den Store började snarka. Det var något han inte gjort tidigare men Anders var tacksam för det. Så länge han hörde timmerstockarna dras därute i rummet kände han sig tryggare.

   Edith hade skickat med bröd smör och pålägg till nästa morgons frukost. Den Store hade inte varit ute på dass någon gång under natten och Anders hade somnat in så småningom.

   Den Store var tyst under frukosten och efteråt sa han att han skulle förbereda kvällens väckelsepredikan. Anders försökte vara vänlig och förekommande på alla sätt men hans gäst gick inte att nå. Han hade stängt igen.

                                                                *

   Anders gav sig av även denna dag med några tidningar under armen. Han hann med de flesta husen ner mot bron och även några på andra sidan älven. Han inbjöd till kvällens möte i Betelkappellet i Branäs. Många sa att de skulle komma. De hade läst affischerna och Tyra Blomstedt sa, att hade han nu gjort sig besvär med att komma hit och bjuda så nog skulle hon komma.

-Jag tar sparken, det går så geschvint, som ett huj, sa Tyra. Tänk om jag kunde få mä göbben nå´n gång. Men si dä går inte. Tale mä honöm om relajon dä ä söm å tale mä lagårddöra!

   Anders slutade sin runda hos Dahlstedts. Det var där de skulle äta så Ivar följde med i sin svarta PV för att hämta Den Store. Han var inte särskillt språksam under måltiden men lagom trevlig och leende mot Ivar och Gudrun Daqhlstedt. Anders tog han inte någon notis om alls.

   Det hade redan börjat komma folk till kapellet när de kom tillbaka. Kerstin Oscarsson hade varit där och eldat under dagen och nu var ljuset tänt både inne och ute. Från skenet av den runda lampgloben över ingången såg han att pappa och mamma Östergren var på väg in. Men var var Tina då? Han såg henne inte först. Tänk om hon inte kom. Det hade han verkligen hoppats. Han hade tänkt på det hela dagen som en tröst i allt det sorgliga med att ha varit tvungen göra Den Store ledsen. Jo, visst, där kom hon ju straxt bortom sin far. Han såg henne knappt. Hon hade den där moderna, vackrt utsvängda kappan på sig som hon hade haft den fösta gången han såg henne. Hennes mörka ögon blixtrade till som en ljusreflex när hon steg in genom dörren.

   Tänk att hon var här och att det var sista natten han skulle vara tvungen tillbringa med Den Store. Det gjorde honom glad. Det känndes som sockerdriksbubblor i magsjälen.

   Som alltid höll Den Store helveteselden i gång med syndabränsle under mötet. Många var synbarligen rörda. På en del rann tårarna utefter kinderna och andra satt och såg allvarliga ut. Anders fick sjunga flera sånger. Både en före och en efter Den Stores ångestskapande attacker.

   Han visste exakt var Tina satt mellan sina föräldrar men vågade inte fånga hennes blick medan han sjöng. Jo, men ändå, nu fick han en glimt av henne. Hon satt där i sin röda stickttröja och sin lilla spetskrage och tittade sorgligt ner i golvet. Anders hade gärna givit henne en gladare stund än denna, men han försökte ändå med sin sång.

Här vid eldarna i Babel

tystnar ofta nog vår sång.

Men vi väntar bättre dagar

i Jerusalem en gång!

   När Signe Carlsson satt sig bakom orgeln och börjat den sista sången gick Den Store med sin bibel under armen ner till dörren. Där ställde han sig nu bredbent med ansiktet vänt upp mot taket och bad medan sången brusade.

-Käre Gud, måtte någon få möta Dig i kväll. Låt de ord som sagts i Ditt namn komma till välsignelse. Käre Jesus! Han höjde upp bibeln och skakade den. Måtte någon få möta dig i kväll.

   Några ungdomar som suttit längst ner och som till en början hade tisslat och småskrattat åt det hela hade tänkt sig att komma ut innan Den Store skulle komma ner till dörren. De droppade av och försökte komma förbi honom utan att hälsa. Flera lyckades också, men någon blev tvungen att att bli tryckt av hans hand och ställas inför frågan:

-Hur har du det med Gud?

   Långe Alfred, han som berättade historier uppe vid skogshyggena hade också kommit dit. Han var en av de få som inte såg särskillt gripen ut. Han sa när Den Store ställde frågan:

-Jo, tack bra! Hur har han ´et själver då? Den Store hade låtit honom passera utan några ytterligare frågor.

   Några var desto mer gripna av Den Stores framkallade samvetsnöd och när han frågade om de ville bli frälsta svarade de ja. Framme vid första bänken stod Edith och Anders och skulle ta emot dem. De böjde knä tillsammans och bad.

   Medan Edith ledde i bön försökte Anders se om Tina och hennes familj var kvar eller om de hunnit ut. Han såg henne inte och så kom Den Store fram till botbänken och tog över bönerna med de som ville bli frälsta. Tårarna rann och några andra från den lilla församlingen stannade kvar och hjälpte till att bedja.

-Jesus, Jesus, Halleluja, pris ske Gud, hördes det i många röstlägen mellan bänkarna.

   Nej, Tina hade nog hunnit undan, tänkte Anders. Tänk om hon nu blev skrämd för all framtid. Kanske skulle hon eller hennes föräldrar aldrig mera prata med honom  efter detta.

   Den Store bad Edith, liksom han gjort kvällen innan i Sysslebäck, att hon skulle anteckna vilka som nu blivit frälsta och fråga dem om de ville bli med i församlingen. Han fortsatte med att lägga sin hand på någras ryggar samtidigt som han höjde den andra mot taket och bad om den helande frälsande kraften.

   Anders tyckte sig se, mellan bänkar och bakar, ett par med en ung flicka mellan sig. Var det inte Östergrens ändå? Och flickan då, nej hon var blond. Det var inte Tina.

   Den Store reste sig och tog upp en sång och straxt följde alla efter.

Synd och värld farväl för evigt

Aldrig får du mig igen!

Jesus frälsar, frälsar härligt.

Varje dag han är min vän!

-Halleluja. Käre Jesus, hördes över allt och till slut sa Den Store:

-Gud ske pris! Amen! Mötet och Den Stores väckelsekampanjen i Branäs var slut för den här gången.

                                                                *

  När Gunnar kom tillbaka vid middagstid nästa dag, stod redan en lättad Anders på kökstrappan och tog emot honom. Han tyckte Anders såg trött ut.

-Hur har det gått då, har det varit bra, frågade Gunnar innan de steg in i huset?

-Jovisst, det har gått bra.

-Räckte maten, klarade du den?

-Jo då, fast i går var vi hos Dahlstedts och åt middag. Dom erbjöd sig och i förgår ordnade ju Edit med mat före kvällsmötet.

-Tog du han om kollekten? Blev den bra?

-Jodå, fast det kunde varit bättre med tanke på allt folket, sa Anders. Du ska få pengarna sedan.

   Den Store satt i rummet och läste Bibeln och reste på sig när han hörde Gunnars röst i köket.

-Se där har vi dej, välkommen hem, sa han och log sitt förbindligaste sneda leende. Han gick fram och tog Gunnars hand mellan sina båda

-Hur har ni haft det, sa Gunnar. Har n i haft mycket folk på mötena?

-Jo, här har vi haft det så bra så, Anders och jag. Han har tagit så väl han om mig på alla sätt. Han nickade oupphörligt medan han sa det som för att övertyga.

-Så bra då, sa Gunnar och krängde av sig sin trånga skinnjacka.

-Jag tror att du har en väckelse på gång här i bygden nu. Det var bra med folk på båda mötena. I Sysslebäck fick vi bedja med fem stycken efteråt. Två ville redan samma kväll anmäla sig till dop och församlingsgemenskap.

-Hur gick det här i gårkväll då. Här i Branäs?

-Det kom många hit, jag tror att det var nästan sextio personer. Anders fick till slut hjälpa vaktmästar´n att låna stolar hos grannen. Det är väl nästan rekord det?

-Ja, det kan man lugnt påstå, sa Anders och höll tillbaka en gäspning.

-Är du trött Anders, sa Gunnar. Du verkar alldeles färdig. Vad har du gjort i natt?

-Det var nog stolarna i går som tog knäcken på honom, log Den Store och kisade igen.

-Vi fick bedja med en ung flicka och hennes föräldrar i går och jag tror att Anders vet vem det är. Anders hajade till. Han hade inte berättat om någon för honom. Hur kunde han veta? Och förresten så var det ju inte henne som de bedit för.

-Jag måste fråga, sa Gunnar, hur dags går din buss i eftermiddag? Skulle du till Ekshärad i dag? Det måst väl bli kvarövertrebussen?

-Javisst, det stämmer.

-Då hinner vi med lite kaffe innan, sa Gunnar. Kan du ordna det Anders?

   Anders gick ut för att hämta vatten vid källan och Den Store sa att Anders var en begåvning och en tillgång men att han nog var lite överspännd just nu.

-Jag tror att han är inne i en andlig kris. Kanske har han kännt behov av att fördjupa sin frälsning, sin helgelse. Jag har märkt det vid flera tillfällen under mötena. Han har ofta suttit med ansiktet gömt i sina händer. Han har varit sökt av Herren. Det är nog därför han varkar lite trött.

   Mycket mer hann inte Den Store säga förrän Anders kom tillbaka med sin tunga vattenhink. Han ställde den på zinkbänken och skopade upp lite i kaffepannan.

-Jag tycker vi ska gör upp det ekonomiska nu innan kaffet, eller hur, sa Gunnar?

-Javisst. det är lika bra.

-Har du kollekten Anders, ropade Gunnar och Anders kom in i rummet och hämtade två kuvert från skrivbordslådan. Han hade själv räknat pengarna och skrivit på kuverten. Mötet i Sysslebäck: 128:75 stod det på det ena och Mötet i Branäs 152:- på det andra.

-Jasså, det blev inte mer, sa Den Store som tittade på Anders med aningen besvikelse i blicken. Det var ju mycket folk!

-Ja men det är nog en mycket bra kollekt för att vara här uppe ovan Ambjörby, sa Gunnar. Du är inte som i Saron på Götgatan i Karlstad precis!

   Anders kom in med kaffekopparna och kuvert och papper la´s åt sidan. Han beklagade att grädde och mjölk var slut. Han visste att Gunnar knappt kunde dricka utan.

-Då tar jag silverté i stället, sa Gunnar och Anders gick ut i köket för att koka vatten. Frågan är tänkte Anders om silverté utan grädde kan kallas något annat än varmt vatten. Det skulle vara för sockrets skull i så fall.

-Du har väl en del från Missionen också, sa Gunnar till Den Store med tanke på kollekten. En grundavlöning?

-Jo visserligen men den är inte katig ska du se. Ja, jag är tacksam för det jag kan få, sa han och tog kuverten och la dem i sin slitna läderportfölj. Det räcker ju till bussen i alla fall, tilla han. Anders tänkte på de få kronor han hade kvar efter affären med barkspaden och rakapparaten.

   Flera gånger under kaffestunden höll Anders på att somna. Alla spänningar släppte nu när Gunnar äntligen kommit hem igen. Hans ögonlock blev tyngre och tyngre och vid ett tillfälle somnade han till och vaknade med ett ryck när han höll på att ramla av stolen.

-Ja, jag har packat, sa Den Store. Det kanske är bäst vi ger oss av. Han drog upp fickklockan ur västfickan och kontrollerade. Det blev bråttom. Han tog ett kort farväl av Anders.

   När Anders hörde bilen ta av ut på stora vägen la han sig på sin säng i köket och slocknade omedelbart. Han sov djupt när Gunnar kom tillbaka.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

23.1.14.

Jesus kom aldrig!

Del 16

   Enar, dragspelaren som hade blivit frälst och som höll så frimodiga vittnesbörd kom en dag ner till kapellet i Branäs. Han hade både dragspel och en gammal vevgrammofon med sig på sparken. Lång och spenslig kom han farande på den isiga vägen med långa taktfasta avsparkar. Det gick undan.

   Han hade den svarta persianmössan neddragen så långt det gick och långrocken fladdrade runt benen på honom.

   Det var fläkt och fart kring Enar nu sedan han börjat ett nytt liv. Hans ögon var klarare och anisktsfärgen minre röd. Hans skarpa profil avtecknade sig mot den snövita vägrenen när han kom farande.

   Han ville träffa Anders och prata om musiken, den himmelska musiken. Den som skulle passa bättre för honom att spela som omvänd än den gamla syndiga som man spelade när folk skulle dansa. Enar hade fått några nya idéer som han ville delge Anders.

    Anders satt just och spelade på sin gitarr när Enar knackade på. Han höll själv på att lära sig några nya ackord som han sett i en nyss utkommen sångbok med nya andliga sånger. Han hade helst velat att han fått sitta själv med sin gitarr, men kom nu Enar och hade farit långväga på sin spark så fick han väl ge upp sin önskan just nu.

   Enar var anfådd och det ångade om munnen när Anders öppnade och bad honom stiga in.

-Hur är det Anders, det är kallt ute, sa han och gnuggade händerna, Som du ser har jag spelet med.

-Och vad är det där då, sa Anders och pekade på en mindre, svart låda. Det ser ut

som en vevgrammofon?

-Ja, det är då precis vad det är dä, sa Enar och jag har skivor med.

   Enar tog av sig mössa och rock och de gick in i rummet där Anders gitarr och noter låt på bordet.

-Du förstår, ja tänkte, sa Enar att vi skulle kunna vara Gud behjälpliga med lite ny, lite verkligt andlig musik. Fast lika glad som syndens musik.

-Jag kan ju bara di där gamle valsera och polkera söm di danser etter å dä ä ju inget te å spele på mötera mä bare dragspel. Å ja vill ju så gärne spele.

-Ja, sa Anders och visste inte riktigt hur han skulle säga. Om det är andligt eller inte beror väl på texten ändå, började han trevande utan att riktigt veta hur det egentligen var.

   Låg det andliga bara i texten eller var det också i musiken? Eller var det i båda? Att Bachs Toccata och fuga i D-moll var andlig var ju självklar eftersom den spelades på orgel. Enar lyssnade intensivt med halvöppen mun.

    Men var det så självklart egentligen. Hade orgeln alltid bara använts till musik i kyrkan? Kanske hade man använg den till dans för flera hundra år sedan?

-Ja, Bach hade han ju hört tala som om, men nu gällde det gitarren och hur man spelar på den om musiken var frälst eller inte, tyckte han. Dä liksom om man knäpper och då ä dä andligt.

-Hur menar du då Enar? Han gick ut i köket och tog in dragspelet och grammofonen. Plockade fram en skiva och la på och vevade upp verket.

-Du ska få höre! Lyssna nu! Från grammofonens inre strömmade tonerna av ”Afton på Solvik”.

-Hör du, sa Enar och kröp nästan in i grammofonen. Dä ä Andrew Walter som spelar. Han har själv gjort ´an. Lyssna nu! Hör du hur gitarren spelar. Han höjde handen som om han spelade med ett plektrum och slog i takt.

-Um pa pa, um pa pa. Hör du?

-Ja, sa Anders det låter fint och för min del skulle det väl gå bra att ha i mötena liksom man kunde ha pukor och dans till Herrens lov på kung Davids tid som det står i 150:de psalmen i Psaltaren.

-Ja, men hör du inte hur syndigt det låter? Så började han med sitt um pa pa igen.

-Hur då? Syndigt? Är det tempot du menar och taktslagen?

-Nej det är nog när di speler alla strängera i ett slag som dä låter syndigt. Och så ä dä nog nåre modernare harmonier också. Det känns härligt och farligt och lockande på någe sätt.

-Ja nog låter det härligt alltid, sa Anders som om man ville följa med i takten och samtidigt krama någon man tycker om. Det kan jag hålla med om.

-Ja, det ä väl härligt och syndigt dä och dä går ju inte å ha här i Betel.

-Hur menar du att du ska ändra på det då? Du kan ju spela bara med dragspelet så blir det ju inga syndiga gitarrslag.

-Nej, det går inte här, men jag tänkte att om du knäppte på gitarren, en ton i taget så skulle det inte bli så syndigt.

-Nej, om man gör så här menar du, sa Anders och tog sin gitarr och slog ett Cmaj7 ackord. Just det som han nyss lärt sig från sångboken han skaffat.

-Ja, just dä, sa Einar. Nu ä dä väldigt syndigt. Han höjde på sina smala axlar och log som om han verkligen njöt av det. Gör det igen du! Anders drog över strängarna med pekfingret en gång till och Enar rös.

-Gud, så vackert, sa han och tänkte inte på att han var nyfrälst och just missbrukat Guds namn. Så ska det inte va för då blir det för härligt.

-Om jag gör så här då, sa Anders och plockade ton för ton i det samma som han började sjunga:

Jag tänkte gräva guld,

bli rik och få betjänt,

men mina planer gick omkull

och jag fick ej en cent.

Men aldrig förr

mig bättre hänt.

-Ja just det, sa Einar. Nu låter det andligt. Han tog upp sitt dragspel och spelade med. Anders sjöng vidare:

Ty jag blev frälst,

ja härligt frälst

och jordens skatter

får vem som helst.

Jag byter ej bort

den skatt jag fått.

För millioner

jag mår så gott.

-Ja, det låter väl bra, sa Anders som länge beundrat Enars sätt att spela, musikaliskt och med känsla.

-Nu tar vi å speler ”Afton på Solvik” på samme sätt. Kan du den?

-Ja, jag ska föröka!

   Och så spelade Enar den precis som han hört Andrrew Walter på skivan och Anders plockspelade till.

-Ja, det lät väl bra dätta, sa Enar. Nu blev det inte så syndigt. Vi kan spela nu på lördag på mötet tycker ja´. Dä blir nog andligt ska du se!

-Nej, sa Anders, jag tycker det låter för tråkigt. Alldels för statiskt. Det blir ingen riktig schvung. Jag tycker att det vore bättre med ”Tänk när släkt och vänner” eller ”De komma från öst och väst”. Melodier i trefjärdedels takt, och så spelar jag som vanligt på gitarren.

-Ja, vi kan väl pröva dätta då ,sa Einar och var inte riktigt nöjd med att hans gamla musik inte kunde bli andlig.

Tänk när släkt och vänner

alla mötas där.

På den gyllne stranden

aldrig skiljas mer.

Prisa Gud och Lammet

som...

   Enar slutade plötsligt spela och tycktes ha kommit på en ny lösning.

-Du Anders, om vi spelar ”Afton på Solvik” som vanligt med um pa pa komp och kallar den för ”Evighetens afton” i stället så kan vi ju spela den som på skivan och då ä den ju andlig.

-Ja , men det vad tror du att Andrew Walter skulle säga om det? Han vill nog att den ska heta ”Afton på Solvik”. Den plats där han fick inspirationen till den. Tror du inte det?

   Enar svarade inte på frågan. Han tyckte att det hade blivit sent och så hade han ju en bra bit att sparka sig hem på sin sparkstötting med dragspel och grammofon.

-Vi får se, sa Anders när de skiljdes på kökstrappan. Kanske kommer vi på något sätt så småningom. Du ska se att det ordnar sig. Var inte ledsen Enar!

-Nä, dä klar sä, sa Einar och Anders såg honom sparka iväg i vinterkvällen. Anders stängde dörren och tänkte, vad vet vi om vilka problem Bach hade med sin textlösa musik.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

31.1.14

Jesus kom aldrig!

Del 17

   Ett stort missnöje drabbade Anders. Det var på vägen mellan affären och bron. Han gick i frusna hjulspår i kanten av vägen. Stora mörka kråkor avtecknade sig som stora sotflagor mot himlen. De kretsade runt honom. Som om han hade någonting att ge dem annat än sin tomma närvaro. Det var kallt och han ångrade att han inte tagit någon mössa på sig.  

  Han kände sig omväxlande håglös och arg. Ingen av de känslorna kunde han just nu få bukt med. Oftast hade han något att sätta emot. En tanke på något bra och trevligt, t. ex. något i omgivningen som han såg just då. Ett intresssant hus placerat på ett visst sätt i landskapet. Kanske några träd som stod i en viss formation under ett spännande moln. Men nu fanns ingenting av detta.

  Allt det där var saker han hade fallenhet för eller, som han lärt sig av teckningsläraren i skolan, som han hade uppskattat så mycket och gjorde än, när han tänkte på honom.

   Just nu var det hopplöst. Det fanns inte något som helst som lockade till det skapande som det ju faktiskt var i att se och fantisera. Att fylla inbillningens tomma ark med objekt som man själv omsorgsfullt valt, omformat och placerat in. Just nu var det som om han förlorat både fantasins penna och papper.

  Det började mörkna redan. Solen hade för länge sedan gått bakom berget på Klarälvsdalens västra sida. Stjärnorna började framträda på den allmer mörkblånande himlen. Han borde vara lycklig efter en så strålande vinterdag, men han såg det inte ens.

   Han mötte några bilar som bländade honom med sina starka strålkastare. En bländade faktiskt av, men det märkte inte Anders.

   Han försökte att nå in till sig själv,men det verkade inte finnas nägon väg dit in. Bara ett stort missmod Om det nu ens var det. Det var helt enkelt bara en stor tomhet.

   Det började kännas kallt om huvudet och om fötterna. Alltid något tänkte han och ökade gångtakten.

   Tänk en så'n hopplöshet! Nu bev han arg i stället. Ilsken på sin egen förbannade oförmåga att kunna komma fram till en ändring.

  När han nästan var framme vid brospannet kom en bil. Helljuset slos hastigt på och sedan av. Det var tydligen någon som han kände. Bilens rutor var nästan igenimmade. Bara ett litet hål syntes i isbarken på framrutan.

   Anders kunde inte se vem det var, men sidorutan vevades straxt ner. Det var Långe Alfreds brorson Bengt.

-Inte ska du ut å gå när dä ä så jädra kallt, sa Bengt i all välmening men Anders hade svårt att se det så just då. Vad har du med det att göra, tänkte han.

-Jo, nog är det kallt.

-Hoppa in så kör jag dig! Vart ska du? Och ingen mössa har du heller, det måste du  ha, sa Bengt utan att vilja vara bestämmande. Själv hade han en blå med öronlappar och skärm

-Nää! Jag bara ville gå. Gå och gå, vart som helst.

  NärAnders kommt in i bilen föreslog Bengt att Anders skulle följa med honom hem till hans far och mor och få något varmt att dricka. Anders protesterade inte och tyckte det var skönt med den svaga värme som nu sakta ökade inne i bilen. Bengt såg på Anders, nickade och log. Anders visade ett litet smil tillbaka.

-Bra så, sa Bengt? Anders nickade.

                                                                                                    *

   En dag när Gunnar bad Anders att han skulle hämta ner en gryta som stod i skåpet ovanför skafferiet hittade han en bajonett och en gammal gasmask. Han tänkte sätta masken med de stora glasögonen för ansiktet men då han skulle försöka andas genom filtret slet han den omedelbart av sig. Det känndes alltför obehagligt. I stället höll han den framför ögonen och gick in till Gunnar som låg och vilade.

-Bu, sa Anders och Gunnar hajade till.

-Var har du fått den ifrån?

-Ja, den låg däruppe i skåpet och det fanns en bajonett också. Anders visade den. Hur i all världen hade de här sakerna kommit hit till kapellet i Branäs? Det var de båda övverens om.

   Anders började genast fantisera.

-En gång  för många år sedan, under kriget fanns det en kvinnlig evangelist som bodde här i kapellet. Hon hette Marry Magni och var småländska. En rejäl och redig människa var det som hade allas respekt här i byn. Möten hade hon ständigt och predika kunde hon så hela Klarälvsdalen lämnade sig åt Gud. Ofta bad hon att hon skulle få vara till mycken välsignelse och det på alla sätt. Hon bad Gud att han skullle använda henne på alla de sätt han ville. Hon skulle stå beredd och tjäna honom i allt.

    Under den här tiden hördes det ofta kanondån över skogen bort mot Norge. Det var mitt i kalla vintern och norrskenet for över himlen nästan varje kväll och bidrog till den ödesmättade stämningen.

   En natt när vinden ven som bäst omkring Betels knutar och det var snöstorm låg Marry och bad. Hon tänkte ämna hela den här natten till bön och hon  väntade bönesvar på ett stort problem hon hade. Plötsligt tyckte hon att det knackade på dörren. En svag liten ynka knackning var det, men åndå en knackning.

   Marry var inte den som var rädd av sig, men klockan var närmare tre och hon förstod att knackade någon på så här sent så måste det ha hänt något. Hon gick ut till dörren och frågade:

-Vem där? Finns det någon där? Det kom inget svar. Hon tyckte det ändå var osäkert att öppna så hon gick igen och fortsatte sin bön.

   Så hörde hon den svaga knackningen igen. Den var svår att avskilja från ljudet av vinden som ven, men hon hörde den igen och Marry gick till dörren och frågade.

-Är det någon där? Hon la huvudet mot dörrspegeln och tyckte sig höra en svagt kvidande röst utanför.

-Ja käre Gud, sa Marry för sig själv. Giv mig kraft Herre för nu öppnnar jag.

   Utanför låg en blödande soldat med ben och fötter inkapslade i ett tjockt ispansar. Mannen försökte säga något, men hon kunde inte uppfatta vad det var trots att hon la örat mot hans stelfrusna, blodfläckade ansikte.

                                                                *

   Gunnar avbröt Anders berättelse. Han tyckte att nu fick det vara nog med lögnaktiga historier. Var har du läst det där? Sluta nu!

-Javisst, sa Anders jag slutar direkt.

   Gunnar vände sig om mot väggen och försökte somna, men det gick inte. Han vände sig om ut mot rummet och såg att Anders låg och tittade upp i taket. Förmodligen broderade han vidare på sin fantasihistoria. Gunnar försökte somna igen, men då det inte lyckades nu heller sa han:

-Nå men hur gick det sen då Anders?

-Ja, men du ville ju inte höra mera sa du ju.

-Jo, men hur gick det med soldaten?

-Det vet jag inte, retades Anders fast han ju i själva verket hade kommit långt fram i berättelsen.

-Det tror jag inte på! Du retas bara. Säg hur det gick? Anders fortsatte:

-Jo, hon försökte få in honom i köket här. Visst var Marry Magni stark men det här var nästan för mycket. Det var tungt men hon drog och slet i hans kläder.

-Varför kallar du henne Marry Magni, det låter ju precis som om det var på riktigt! Var fick du det ifrån?

-Ja, hon heter så, det bara kom, sa Anders. Ska vi fortsätta?

-Ja!

-Till slut fick hon in honom på köksgolvet och kunde stänga dörren. Redan hade en stor snödriva samlats på tröskeln, så den fick hon skotta bort först. Så mycket blåste det och så mycket snö kom det.

   Hon värmde vatten i spisen här i köket och så fick hon badda med kokande trasor och försöka få honom att tina upp. Hon värmde bulljong och hällde i honom och kaffe, ja litervis. Så småningom hade soldaten repat sig så mycket att han kunde tala.

   Det visade sig att han var från Elverum och och hade legat gömd tillsammans med delar av ett kvarglömt kompani på andra sidan gränsen. Det är bara ett par mil härifrån över skogen. De hade tänkt göra ett eget anfall mot tyskarna. Han hade tröttnat, ville inte vara med om kriget längre och hade försökt komma över gränsen själv. Några tyska gränsvakter hade fått se honom och börjat skuta på honom och han hade blivit träffad i ena skuldran.

                                                                *

    Anders slutade att berätta och ville hämta andan ett tag, men Gunnar var ivrig och satt upp i sängen nu.

-Ja, men fortsätt då!

-Vi tar resten morgon, sa Anders. Vi sover nu!

-Nej fortsätt, hur gick det med norrmannen?

-Jo, han tog sig ganska snart men problemet var att han hade en kula i axeln som nu började värka. Det hade redan blivit var och frampå morgonren fick han feber.

   Marry Magni, som bett Gud att han skulle använda henne, förstod nu att hon genast blivit bönhörd. Här fanns den som behövde henne.

   Hon hade en gång fått en kallelse av Herren att bli läkarmissionär i Afrika. Hennes studiebegåvning hade inte räckt till, hon var mera praktiskt lagd och hade gått igenom en rödakorskurs i Växjö innan hon sökte till Bibelskolan och blev evngelist här i Branäs.

   Det här kom väl till pass nu. Hon bestämde sig för att med Herrens hjälp försöka ta ut kulan ur soldatens axel. I den sjukvårdslåda som hon fått av Röda Korset och som hon tyckte skulle komma väl till pass på hennes evangelistuppdrag hittade hon Asolsprit, pincett och kompresser.

   Det var tur att kulan inte satt så djupt. Det var ändå besvärligt och smärtsamt och hon gav norrmannen en träbit att bita i straxt innan hon drog ut blykulan.

   Soldaten fick stanna några dagar och nätter och Marry hade fullt upp med att hålla det hemligt. Hur skulle det vara om någon fått veta att hon hade en främmande man gömd i kapellet? Sårad eller inte så var det synnerligen olämpligt.                               Han ville inte komma till någon doktor så snart kulan var avlägsnad. Han ville dra vidare så snart som möjligt. Han hade släktingar uppe i Ersberget, söder om Trysil.

   Den tidiga morgon som norrmannen gav sig av lämnade han några saker kvar som han inte skulle ha nytta av som fri man i Sverige. Han lämnade gevär och bajonett och en hel ryggsäck med militär utrustning. Däribland gasmasken som jag hittade för en stund sen, sa Anders och hade nästan kommit till slutet av sin berättelse.

-Geväret gav hon bort till Jägar´ns, du vet dom med granrishararna på stugväggen och ryggsäcken den grävde hon ner i skogen så snart det blev sommar. Någonting ville hon ha kvar som minne av den sårade soldaten. Det blev gasmasken och bajonetten.

-Och det där vill du att jag ska tro på, sa Gunnar.

-Ja, det får du väl göra vilket du vill, men så var det, försäkrade Anders tvärsäkert men med ett skratt i ena mungipan.

 -Du är otrolig Anders att hitta på, sa Gunnar. Du skulle nog bli författare i stället för evangelist.

-Kan man inte bli bådadera?

-Jo, men då får man inte ljuga så bra som du gör. Åtminstone inte när man predikar.

-Men säg mig vad skulle hon ha en gasmask till häruppe i ödemarken. Den ska man ju ha för att skydda sig mot gasbomber och det fäller man väl mest i städer och tätorter. Och du, vad skulle hon med en bajonett till?

    Anders hade ju sagt att hon skulle ha den som minne, men det roade honom att fortsätta.

-Kan väl vara bra att spänta stickor med om hennes kökskniv skulle bli för slö!

-Ja, du har då svar på allt, sa Gunnar. Nu tycker jag vi släcker och sover.

   Gunnar glömde bort svaret på frågan om gasmasken. Men den hade Anders en fortsatt historia om som han helst inte ville berätta för någon. I varje fall inte för Gunnar. 

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

9.2.14

Jesus kom aldrig!

Del 18

  Uppe på den dunkla vinden, i det hus där Anders bodde som barn, stod en låda med gasmasker mellan glest spjälade träväggar. En samling  monster som skulle vara bra om kriget skulle komma. Anders hade sett de där konstiga ansiktena med stora ögon och snabelmunnar när han gick förbi med sin mor till deras vindkontor, där leklådan med kusinernas avlagda leksaker stod.

   Pappa Carl låg i det militära och flyttade med sin bataljon än här än där. Anders var med och vinkade av pappa när trupperna samlades för avmarsch nere på en gata i sta´n. Mamman grät och pappa Carl lyfte upp sin son och visade honom stolt för sina krigskamrater. Han gav Anders en stor varm kram innan han la ner honom i vagnen igen.

-Gråt inte Lilly, vi är snart tillbaka. Kriget är snart slut och jag kommer hem på permission vad det lider. Sköt om er! Ta väl vara på pojken!

- Det kan du vara säker på att jag ska göra, snyftade modern. Nu är han ju den enda jag har om det skulle hända dig något.

-Det gör det inte kära du, vi måste bara visa upp vad vi har.Tyskarna får stanna i Norge. Över gränsen kommer de inte. Det blir inte långvarigt, tröstade han. Vi har ju England och hela Amerika bakom oss. Du behöver inte vara orolig!

  Order om uppställning och avmarsch hördes längs hela gatan och en stor grå massa började röra sig ner mot järnvägsstationen. Lilly Frohm småsprang med barnvagnen bredvid sin man så länge hon kunde.

-Vart ska ni nu då, flåsade hon. Förvivlad över att hon inte frågat tidigare.

-Det är hemligt. Vi vet, men vi får inte säga det till någon,svarade Carl. Vi ska åka med hästarna i godsvagnarna i natt. Mer får du inte veta!

   En bil med ett stort gengasaggregat stod plötsligt ivägen för fru Frohm och hennes vagn. Hon stannade där och vinkade tills hon såg sin man försvinna bort i den grå massan. Ryggsäck efter rygsäck, gevär efter gevär.

   Så var de då ensmma, modern och barnet. På väg hem till lägenheten fick hon sällskap med fler som gjort samma sak som hon. Mödrar med barnvagnar och barn. Lönnarna i allén efter älven hade färgats gula och röda. En del löv hade redan börjat falla.Hon stannade upp en stund nere vid älvkröken vid Stadshotellet. Det kändes vemodigt.

   Allmän mörkläggning hade beordrats via tidningar, affischer och radio. Anders morbror, tillfälligt hemma på permission, kom med trävirke, såg, spik, hammare och mörkblå tjock papp. Han mätte runt fönstren och spikade ihop ramar i flera dagar.När han spännt den mörka pappen över alla ramarna satte han upp dem för fönstren. Den klara höstsolen stängdes ute och snart var det som på natten. Anders mamma gick runt och tände alla lampor som fanns.

-Så här blir det, sa hennes bror. När det blir mörkt ute så får inte ett enda ljus tändas innan skärmarna kommit för fönstren.

-Tack, sa systern, Vad skulle vi gjort, Anders och jag utan din hjälp?

-Asch, det var inget! Carl skulle säkert ha gjort detsamma för oss, om det skulle behövas.

-Jag fick lite extra tilldelning socker för Anders. Jag har bakat en sockerkaka utan mjölk. Den är riktigt god. Du kan ta halva med dig hem till Sonja.

-Det är väl ändå för mycket. Du behöver väl det du kan få till pojken.

-Ja, men sockret ordnar sig. Det är värre med mjölken. Vi får nog vad vi behöver. Du förstår,expediten i mjölkaffären, här nere, gör vad hon kan.

-Tack då!

                                                                *

    Det är inne i en stor svart bil. Andes får träffa mamma igen. Hon sitter där med ett vit och grönrutigt filtknyte i knät. Pappa Carl sitter bredvid i baksätet i sina gråbruna kommiskläder. Han ser glad ut när han tittar ner i knytet. Där är ett litet runt ansikte med mörka ögonbryn över stora runda ögonlock.

   Det är Anders fem dagar gamla syster som sover där i mammas famn. Pappa har rest långt med tåg för att han och Anders ska få hämta hem mamma Lilly och den nyfödda från BB.

                                                                *

   En natt vaknade Anders av slammer och röster ute på gården. Det ekade mellan husen runt omkring. Mamman kom in, tände först ljuset och släckte det sedan. Hon gick bort till fönstret och tog bort en av mörkläggningsskärmarna.

   Hela rummet fylldes av eldsken. Anders blev rädd och skrek och modern tog upp honom och ställde honom på fönsterbrädan. Han höll sin lilla hand runt fönstervredet och kände att det kylde från marmorplattan han stod på.

   Fru Fohm förklarade för sitt barn att det var brandövning och att det inte var något farligt. Anders förstod inte och fortsatte gråta. Han tyckte det var otäckt med elden där nere och människor som sprang fram och tillbaka med spadar och vattenhinkar och skrek. Man kunde höra deras rop genom fönsterrutan.

-Fort, mera vatten hit!

-Var är sandsäcken och den andra vattensprutan?

-Skynda er!

  Anders hade ännu inte hunnit trösta sig men hans mor la tillbaka honom i sängen. Drog över honom filten och klappade honom på huvudet. Hon satte upp skärmen igen. Tände lyset så hon skulle hitta ut. Släckte det igen.

-God natt då, lille Klumpedump, sa hon och stängde dörren.

   Det blev åter mörkt i rummet. Anders låg länge och projicerade de bilder han nyss registrerat i det svarta rummet.

                                                                 * 

    En eftermiddag då solen stod lågt och färgade husen och träden röda blev det flyglarm. Det tjöt och larmade över allt. Det gick inte att fly någonstans utan att det fyllde alla med skräck. Himmlen var blodröd och det hjälpte inte att Anders stack fingrarna i öronen eller la sig i sängen med flera kuddar runt huvudet. Larmet blandades med det dova ljudet av flygplan som flög kors och tvärs på låg höjd.

-Vi måste ner i skyddsrummet, sa mamma Lilly och tog Anders i handen. På armen  bar hon redan lilla Elisabeth. Vi måste skynda oss.

   De kom ut i trapphuset, men hon måste vända om för att hämta kappa till sig själv och ytterkläder till barnen.

-Anders, se efter Elisabeth så hon inte ramlar ner för trappan!

   Hon kom tillbaka och  låste dörren, vred om nyckeln två gånger och de skyndade ner i källaren.

   På vägen dit kom en hysterisk tant och skrek:

-Skynda er allihop.Tysken står redan ute vid Slottsbron. Di ä här när som helst. Nu börjar eländet, skrek hon med ett förtvivlat ansiktsuttryck.

   I virrvarret kände Anders igen många barn och mammor från deras eget hus och från andra trappuppgångar runt om i kvarteret. Alla sprang nu ner i Anders källare. Där fanns ett rum med tjocka cementväggar.

   En gammal farbror i blå skärmmössa stängde en tung järndörr med stora handtag efter dem. Anders kände genast att det blev svårt att andas. Det bultade genast på dörren och några utanför skrek:

-Släpp in oss också. Vi är många här. Öppna, öppna. Tyskera  kömmer. De är här när som helst. Det är krig!

   Dörren öppnades bara så mycket att flera påpälsade barn och mammor med mjölkkrukor, matlådor och papperspåsar kunde slinka in. För ett ögonblick blev det åter lättare att andas. Så låstes järndörren igen.

    Många barn grät och det blev så uppslitande och sorgligt och då gjorde Anders det också. En mamma satt och höll sitt lilla barn i famnen och vaggade det fram och tillbaka. Elisabeth satt på bänken bredvid mamma och dinglade med benen och såg nöjd ut som vanligt, trots uppståndelsen.

   Det upprörda källardammet satte sig som en propp i Andes hals och det gick inte alls att sova som mamma ville att han skulle göra.

   Plötsligt slog det hårt på järndörren. Farbrorn som stängt dörren la örat till och lyssnade men alla kunde höra rösten därute som sa:

-Ni, kan öppna nu. Det är falskt alarm. Det var bara Luftvärnet som hade en övning. Det händer ingenting. Kom ut!

   Utanför stod en farbror med ett gevär i handen. Han hade hjälm på huvudet och Anders kände igen honom. Det var  farbror Karlsson i Järnaffär´n. Det var skönt att komma ut i luften igen och få andas, tyckte Anders.

                                                                *

   Pappa Carl kom hem på permission från Malmberget och Anders fick en luftvärnskanon som man kunde lägga knallpulver i och skjuta på  riktigt. Hela förmiddagen sprang pappa omkring i kalsongerna och försökte att få den att fungera men ingenting hjälpte. Det gick inte att skjuta med kanonen hur han än försökte. Till slut fick han ställa sig vid spisen och lägga upp några knallpulver och slå med en hammare på för att det skulle smälla innan Anders var nöjd.

-Är det en riktig kanon pappa?

-Javisst. Den är riktig! Du hör ju hur det smälle om den.

-Är det en så´n som du har i Norrland?

-Ja, en precis likadan!

   Bara någon dag senare fick Carl Frohm åka den långa vägen tillbaka med tåg till Malmberget.

                                                                *

   Anders vände upp och ner på en köksstol och satte sin syster i botten på den. Han vände en annan stol över henne och så hämtade han dammsugarslangen och ett kvastskaft som han stack in i det hela. Elisabeth satt lugnt kvar. Själv satte han sig bakom alltihopa och ropade:

-Pang, pang! Nu skjuter vi! Pang, pang!

   Mamma kom ut i köket och frågade:

-Vad gör ni? Varför skriker du så Anders?

-Ser du inte mamma. Det är en luftvärnskanon. Elisabeth kör och jag skjuter.

-Pang, pang!

                                                                *

   Mamma är ledsen. Anders och Elisabeth är inte snälla. De måste ändra sig och lova henne och Barnavännen att inte göra så mer. Annars ringer mamma till polisen.   

   Anders blir upprörd, han förstår inte vad han gjort men han är olycklig och det känns i magen. Mamma är inte glad. Mamma är ledsen. Elisabeth vet inte heller. Hon är bara tyst och lugn och god som vanligt och tittar med sina blå ögon. Ja, de lovar att alltid vara snälla.

   Efter den allvarliga stunden leker de igen. Det blir stimmigt och så är mamma ledsen igen. Hon måste ringa polisen. Hon går till telefonen på väggen där det finns ett björkris nedstucket bakom. Hon lyfter luren, håller ner klykan och låtsas tala med polisen.

                                                                *

   Det är en annan dag och mamma är ledsen igen. Nu har Elisabeth och Anders varit så stygga och elaka så nu klarar mamma inte av det längre. Hon lägger sig på golvet nedanför riset och telefonen.

-Vad gör du mamma? Vi ska vara snälla! Varför ligger du på golvet?

-Jag orkar inte längre. Om ni inte är snälla så dör mamma! Hon blundar med sina tunga ögonlock och en tår sipprar fram. Hon slutar andas.

-Mamma dör nu, suckar hon.

-Nej, du får inte dö mamma, ropar Anders och Elisabeth förstår hur det är och börjar också gråta.

-Nej, mamma! Nej, du får inte dö! Det har gått en lång stund sedan hon slutade andas och Anders lägger sitt öra mot hennes mun. Mammas livlösa huvud faller åt sidan.

-Nu är hon död! Vad ska vi göra? Vi ska inte vara elaka mamma, vi ska vara snälla! Dö inte mamma! Anders ropar desperat och springer runt hennes livlösa kropp hela tiden och Eliusabeth sitter bredvid och gråter.

   Mamma harklar sig plötsligt, öppnar sina tunga, rödgråtna ögonlock.

-Nej, jag ska inte dö om ni lovar att vara snälla och inte bråka mera. Lova att aldrig göra det igen!

-Ja, vi lovar, säger Anders. Både han och Elisabeth faller sin mamma om halsen där hon ligger och håller henne hårt, hårt. Vi lovar mammma, bara du inte dör!

                                                                *

    Mormor Elsa är på besök. Anders älskar sin mormor. De har ett gott öga till varandra. Alltid har hon någon karamell eller så i väskan. De sitter och pratar och Andes mor är också närvarande. Mormor frågar Anders om någonting och av någon anledning svarar Anders på ett ohövligt sett.

-Du ska inte svara, säger mamma Lilly. Du ska inte vara näsvis! Svara inte! Med

”svara” menar man då att man inte fick uttrycka sig utan respekt när man blir tillfrågad.

-Det här ska pappa få ta han om när han kommer hem!

   Mormor Elsa försöker att få dottern på andra tankar och inte nämna det för sin svärson. Så farligt var det ju ändå inte.

-Jo, barn ska lära sig! Det ska han nog få veta!

   När Carl Frohm kom hem var han på gott humör. Det hade gått som smort i dag med affärerna. Och att hans svärmor var där var bara trevligt eftersom han faktiskt, för ovanlighetens skull, gillade sin svärmor.

-Det har hänt något i dag här hemma som du måste ta hand om Carl, säger Fru Frohm och så berättar hon om Anders och att han varit näsvis mot sin mormor.

-Ja, det var väl inte så farligt, tyckte mormor Elsa. Låt det vara!

-Nej, det går inte! Barn måste lära sig! Svarade han näsvist?

-Ja., lite kanske. Men jag tror inte han förstod att han gjorde det. Låt det bara vara Carl. Anders blir nog en bra pojke ändå ska du se, sa mormor Elsa och klappade sin svärson på armen.

- Nej han måste straffas. I varje fall be svärmor om ursäkt. Det måste han, sa Carl.

   Ander och Elisabeth lekte i sitt rum och Anders kände i luften att något oroväckande var på gång. Plötsligt stod pappa Carl där i dörröppningen.

-Har du svarat mormor i dag, sa han strängt och spärrade upp sina ljusblå ögon? Anders kom inte ihåg vad han sagt och inte förstått vad det var som var olämpligt.

Han svarade inte genast.

-Svara, sa jag, sa Carl Frohm och blev högröd i ansiktet.

-Ja, men man ska ju inte svara, dristade Anders sig till att säga.

-Jag ska lära dig jag! Ska du svara på det sättet? Pappa Carl tog Anders i örat och drog med honom ut i köket där mormor och mamma satt.

   Anders grät och det gjorde ont i örat. Mormor Elsa blev förskräckt och tog sig för munnen.

-Ber du mormor om förlåtelse nu? Anders visste inte riktigt vad han skulle be om förlåtelse för så han svarade inte genast.

-Då får du stryk! Jag ska lära dig! Stryk ska du ha.

   Elisabeth som anat vad som skulle hända skyndade sig in i rummet steg upp på en stol och tog ner riset som satt bakom telefonen. Hon tänkte bryta av det så att hennes pappa inte skulle kunna slå hennes bror. Hon hann att knäcka björkkvistarna, men kunde inte bryta av dem helt. Nu hängde i stället de avbrutna delarna i den sega barken.

   Fadern kom ut i rummet och föste Anders framför sig som försökte hindra honom genom att hålla honom om benen.

-Jag ska va´snäll! Slå mig inte, skrek Anders. Mormor Elsa och mamma kom efter och pappa Carl tog brutalt riset från Elisabeth och började slå på Anders.

-Nej, Carl, låt bli för Guds skull ropade mormor. Det kan inte komma något gott ut av detta!

   Carl svarade inte utan drog byxorna av Anders och la honom över sitt ena knä och började slå med riset. Elisabeth började också gråta när hon förstod att riset gjorde ännu ondare nu när kvistarna bara var knäckta.

   Han fortsatte att slå en bra stund. Anders skrek än högljuddare. Mamma Lilly knep ihop sin mun men sa ingenting och mormor Elsa försökte ännu en gång att hindra Carl att slå. Han höjde riset och gjorde ett uppehåll.

-Ber du mormor om förlåtelse nu?

-Ja, ja, jag ska, skrek Anders och hans far slutade slå.

   Mormor Elsa hade tårar hon också i sin ögon när Anders fått på sig sina byxor och lugnt sig lite. Han snyftade ännu.

-Förlåt mormor om jag svarat, sa Anders med förgråten stämma.

-Javisst, lille vän. Visst gör jag det! Hon slöt sin lille vän i sina armar och nu grät hon också.

                                                                *

   Anders skulle få följa med mamma upp på vinden medan Elisabeth skulle sova middag. Ännu en gång skulle han få hämta ner något från leklådan med kusinernas avlagda leksaker. Kanske fanns det någon liten bil som man kunde skruva upp med nyckel på sidan. Det hade hänt förr. Den kunde man alltid leka med ett tag och sedan plocka sönder för  att se vad som fanns inuti.

   Mamma hände tvätt och Anders rotade i lådan och hittade både Schucobilar och gamla ABC-böcker. Vilken lycka!

    Lilly Frohm hade hängt färdigt tvätten och hennes son satt borta vid leklådan och brummade med läpparna som barn gör när de låtsas köra bil. Hon fick syn på säcken med gasmaskerna och tänkte skoja med honom. Hon drog en av dem över huvudet och smög sig bort till Anders.

                                                                ’

    Anders stelnar till av skräck. Plötsligt, utan att han hört något står ett fruktansvärt monster framför honom med stora rullande ögon och en otäck snabel som brummar. Det gör ont i mage och bröst och Anders gallskriker

.  

                                                                *

     Fru Frohm förstår att hon gjort något tokigt och försöker ta upp sin son i famnen men han ser på henne med förtvivlade ögon. Fortsätter att skrika och krånglar sig ur hennes grepp.

                                                                *

    Anders ser hur monstret kommer närmre och närmre och nu försöker det fånga honom också med sina hemska armar. Han slår och slår åt alla håll.

                                                                *

   Lilly Frohm kommer på att hon nog borde ha ta av sig gasmasken först innan hon försökt trösta sin son. Nu tar hon av den.

                                                                *

    Anders kan inte förstå hur monstret försvunnit och att mamma plötsligt finns där. Det tar lång tid innan han lugnar sig, om han nu någonsin gör det.

                                                                *

-Det var ju bara mamma, sa fru Frohm och försökte på det sättet trösta Anders.

Det var väl inte så farligt heller! Nu går vi ner och ser om Elisabeth har vaknat. Du kan få bullar med varm mjölk om du vill, det som du tycker så mycket om!

                                                                *

   Så följde många nätters drömmar om stora monster med rullande jätteögon och snabelmunnar. När de kom hörde man dem redan på långt håll komma klampande så att hela jordytan skalv. Klamp, klamp! Det gällde att hålla sig gömd. Men de visste alltid var man fanns. Man kom inte undan. Närmre och närmre kom de....

                                                                *

   Detta var Anders egen gasmaskhistoria som han ännu inte berättat för någon och som han kom att tänka på när han fann en kvarglömd gasmask från kriget, i ett överkåp i  köket i evangelistbostaden i Betelskappellet i Branäs.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

17.2.14

Jesus kom aldrig!

Del 19

   Det är mörkt där uppe i skogen i natt. Han följer den isiga vägen upp över myrarna i sina tankar. Där lyste stjärnorna starkare än någon annan stans just nu. Han ser träden i myrkanterna avteckna sig mot det snöklädda berget. Det blåste en kall vind och för med sig stora moln av stickande iskristaller.  

   Anders vände sig om i sängen och kände hur varmt och gott det var att ligga där inne i huset i värmen. Det glimmde till då och då i de små runda hålen i kakelugnsluckorna. Nej, han hade verkligen ingenting att klaga över i livet, även om oron för framtiden ofta gjorde sig gällande.     

   Så här brukade han ofta ligga och tänka i väntan på att den befriande sömnen skulle infinna sig. Vandringar i minnet på platser där han en gång varit och som han tyckte mycket om, av någon anledning som han inte riktigt själv förstod.   

   Hur man nu kunde tycka om att ens i tanken gå över en isig myr en frostig vinternatt, ja, det var även för Anders en gåta. Kanske var det tanken på att få komma in i värme igen som utgjorde en verksam kontrast. Känslan som infann sig när kroppen fått sin motion och själen var befriad från alla egentligen onödiga ställningstaganden.        

   Kanske var det det som var motivationen för att utsätta sig för absolut onödiga ansträngningar. Ansträngningar ja, han låg ju här i bädden och halvslumrade. Vari låg ansträngningen? Av detta förstod han minnets makt över känslorna.

  Ibland kunde det vara en väg genom en speciell by som han fastnat för. Kanske var det ett speciellt ljus den här dagen som gjorde att t. ex. en husfasad fascinerde honom. Ett träd som stod i ett viss förhållande till ett bakomliggande landskap eller framför en mur med en speciell färg.    

   På något sätt var det som att han hela tiden letade efter motiv som han kunde använda till sina teckningar och målningar. Kanske också det som han gärna ville beskriv i ord. Att en gång ha att skriva om.   

                                                                *

   I den här nattstunden tänkte han också på anledningen till varför han kommit hit upp till den lilla Värmlandsbyn. Det handlade mycket om att få ge uttryck för en känsla av att det fanns något som var större än han själv.

  Kanske hans eget behov av att skapa hade hjälp till att få den insikten. Något som man kanske skulle kunna kalla Gud, men som var oändligt mycket större än den gud som många i hans barndom ständigt gjorde till en hotande och straffande gud. Anders visshet om detta stora blev så småningom en skatt som det var viktigt att bevara och efter hand förmedla till andra. Han var utsänd på ett uppdrag.

   Han visste att det fanns någonting, men hur han skulle kunna berätta om det för andra vissste han inte. Kanske var det här att vara i Branäs just nu och sjunga och berätta om Gud ett sätt, men han visste att det inte riktigt var hans.   .

   Det fanns så många hinder i vägen. Människor som tyckte så mycket om hur det skulle vara.

  Hans upplevelse av Gud var så oändligt mycket rikare än det verkade vara för de flesta andra, när de talade om det. De levde i en trång värld, tyckte han, där alla bevakade varandra om vilka åsikter de skulle få ha. Vilka kläder de skulle få bära. Vilka böcker de skulle få läsa. Om de skulle få gå på bio eller inte.Om de fick dansa eller inte. Om de fick röka eller inte. Om flickorna skulle få ha långt hår eller inte.  

                                                                *

    Han mindes en stackars flicka som hade kämpat hårt för att få bli kantor. Hon hade t.o.m. tagit kantorsexamen och blitvit antagen som organist i församlingen. Någon större lön var det som vanligt inte tal om. Hon gjorde det för sin övertygelse och för sin tro på musiken.   

   Hon hade i glädjen över allt detta detta piffat upp sig lite och klippt håret i en snygg, modern frisyr. Något lite rouge hade hon vågat sätta på kinderna, men inte just mycket mer. Nu skulle hon för första gången spela inför församlingen.        

   Alla berömde henne efteråt. Tänk vad hon kämpat för sin examen! Detta var hon verkligen värd. Det hade t.o.m. församlingens pastor tyckt. Den glädjen blev dessvärre inte långvarig.    

   Redan samma söndags eftermiddag  ringde en av äldstebröderna runt till hela styrelsen och anmärkte på hennes alltför moderna frisyr. Det resulterde i att om hon inte ändrade sitt hår till något mer anständigt så fick hon lov att lämna orgelpallen.   

   Anders visste vem hon var, hur hon såg ut och att hon valt orgeln. Sedan satt hon där år efter år och spelade med sin alltmer grånande knut i nacken.  

                                                                *

   Just sådana saker gjorde att han började tvivla på att det var i de här sammanhangen han skulle vara verksam. Hans gudsupplevelse var alltför stor och för allomfattande för att han skulle kunna ta hänsyn till sådana småttigheter.    

   Det var också under sådana här nattstunder han fick klart för sig att det var sant det som stod någonstans i Skriften att man måste lyda Gud mer än människorna.    

   Frågan var var gränsen skulle gå?

   För Anders hade, Gud inga gränser. Det var han för stor för. Samtidigt var det svårt att bryta det småttiga mönstret och ställa sig upp och protestera.    

   Alla skulle ju vittna, avlägga vittnesbörd om sin egen frälsning. Om nu någon hade mött Gud på något annat sätt så dög inte det. Att vittna om sin egen övertygelse fordrades mångdubbelt större mod. Ingen i församligen skulle respektera honom för det. Det visste Anders och det höll honom tillbaka. Och hur skulle föräldrarna ta det om han var avvikande? 

                                                                *

   Han kom att tänka på ett stort möte med många vittnesbörd under tiden på Bibelskolan. Anders far och mor hade komit dit från Karlstad.    

   Den ena evngelisten efter den andra från hela landet  vittnade om sina frälsningsupplevelser. Bakom satt raden av Missionens ledning i sina svarta kokstymer.  

   Flera hade en gråtmild ton när de stod i talarstolen och innehållet i vittnesbören var alltmer likformade. Anders hade innan mötet uppmärksammat sin far på detta.        

   Han hade svårt att ta Ander kritik, men nu efter två timars ständiga upprepingar i samma gråtmilda tonläge hade även han fått för mycket. Till sist hade han tittat på Anders och börjat skratta. De skrattade till sist så mycket båd att de fick lämna lokalen.   

   Under de här nattövigarna förtod han att han måste ta språnget över till sin egen sida.   

                                                                *

   Anders följde åter vägen över vintermyren med isvindarna. Han blundade och föreställde sig att han vände blicken upp mot stjärnorna. Han vånder sig på rygg, andas lugnt och blir avspänd i nacke och rygg. Fortsätter att andas i ett lugnt tempo samtidigt som han färdas allt högre och högre upp mot stjärnhimlen. Här uppe är luften frisk och sval att andas. Den fyller hela själen med kraft och han tycker att luften som inandas är blå, ljust blå. Med luften blir också rymden alltmer ljusblå ju högre upp han kommer.  

   Nu svävar han och kan bestämma själv vart han vill komma. Han far över jordytans alla kontinenter, hav och landområden.

   Han dyker ner där han själv vill, ner mot skogar, vackra sjölandskap eller intressanta platser, städer och byar.

   Han träffar de människor han vill. Han kan inte deras språk men de kan ändå förstå varandra. Ett lyckligt leende till farväl, en känsla att ingen är främmande för den andre. Som om att ja, vi ses snart igen. Här eller någon annanstans.

    Han svävar vidare och sänker sig ner bland träden och ser några hjortar vid en sjö. När de får se honom slutar de beta och möter Anders blick med ett samförtånd. Vi ses igen, här eller någon annan stans!      

   Över en havsbukt med turkosgrönt vatten svävar Anders ner över några delfiner som leker i vågsvallet. De simmar mot honom och han kan se in i ett delfinöga och möter samma samförtånd. Vi ses igen, här eller någon annanstans!  

   Anders ande svävar uppåt igen mot ljuset. Det blir ljusare och ljusare blått som så småningom övergår i gult solljus och efter hand blir allt vitt.Vitt ljus som strömmar runt honom som små, små korn av ljus.   

   Här stannar han och fylls av en stor lycka. Han börjar gråta av smärtan, eller är det lyckan när något som han inte ser. men som han vilar mitt i säger att han inte behöver oroa sig mer. Alllt är ordnat.  Du är hemma nu! Här är ditt hem! Härifrån kommer du! Här är ditt ursprung! Han vilar en lång stund i detta och känner hur hela hans jag suger åt sig varje liten partikel av detta ljusflöde.

   Efter en stund återvänder han till kroppen och sängen i baptistkapellet i Branäs. Han har blivit trött av lyckokänslan och den länga färden.Han vänder sig om och somnar.

   I evangelistbostaden fanns en liten brunbetsad bokhylla. Den innehöll uteslutande s.k. uppbyggelselitteratur. Det var böcker med titlar som ”Vad vill Jesus med världen”, ”Frälsning i krigets skugga” och  ”Möte med missionärer” för att nu inte tala om de många årgångarna av ”Evagelisten”

    Över det lilla fromma biblioteket hängde en Jesusbild som direkt påminde Anders om hans barndom. Det var samma bild som hängde i tamburen hemma hos familjen Frohm tillsammans med kammar och käppar i elfenben. Alla gåvor från hemvändande missionärer.

   En långhårig Kristus håller sitt huvud bakåt och ser uppåt med en klar, men ändå sorgsen blick. Bakom Frälsaren går diagonala skyar från en tänkt himmel. Den är utförd nästan som ett fotografi i brunt och vitt och silverramen är enkel, men med en smal pärlbård. En liten skylt av mässing som det står ”Barnavännen” på är fastspikad på ramens nederkant.

    Varje gång Anders ser den här bilden fylls han av ett odefinierbart obehag och vill gärna gå ut i skafferiet och se om det finns någon Mariekex och lite apelsinmarmelad att äta. En kopp te lindrar oron ytterligare. Kan det vara den klara men lidande blicken som får honom att känna detta?

                                                                *

  Anders minns tant Judit som alltid talade om Barnavännen och som hade privata  barnmöten, var och varannan dag, för traktens barn. Dit in kunde man alltid gå om det inte var vackert väder ute eller om man ville ha kakor..

    Hon älskade Barnavännen och de små. Detta "Jesus och de små" var något hon ofta nämnde och då kom tårarna utför hennes bleka kinder.

   "Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå" sjöngs på hennes möten. Den hopskrynklade, alltid våta näsduken i vänsterhanden fanns beredd. När Anders senare fick höra talas om "Svetteduken", förknippade Anders den alltid med tant Judits blöta näsduk. Det luktade speciellt inne hos tant Judit, lite gammalt och unket. Hon bjöd som sagt i alla fall på kakor.

-Ja, Jesus, suckade tant Judit om man mötte henne i trappan. Hon torkade med näsduken över tåren på kinden. I morgon är det barnmöte igen. Då får ni komma barn. Jesus, ja, Jesus!

   På något sätt tycket Anders synd om tant Judit som nästan alltid var ledsen. Han hade sett några vuxna därinne i hennes sal någon gång. Då låg alla på knä över stolarna och hade sina ansikten gömda i händerna. De suckade svårmodigt och uppgivet. En svartklädd farbror höjde händerna mot taket och talade med hög entonig stämma:

 -Jesus, Jesus! Halleluja! Fräls vår syster i nöd!

   Tant Judit  började krypa fram och tillbaka över golvet medan hon slog med händerna på sina knän.Tårarna strömmade över de bleka kinderna. Det ryckte till då och då som om något annan än tant Judit fanns där bakom ansiktet. Hon var rädd, ögonen stirrade med mörka pupiller och hon skrek ut något som Anders inte förstod.

- Sarabadaj! Sarabadaj, skrek hon och de andra susade med i hallelujarop gömda i sina händer.

   Anders hade upplevt detta många gånger förr med människor som låg över sina stolar med bakarna i vädret och hade sina ansiktena gömda i händerna. Det kallades bönemöte och  hörde till så fort man träffades.

   Det var inte det som gjorde honom skrämd och upprörd. Nej, det var tant Judits uppgivenhet, hennes förtvivlan i skriken som grep Anders djupt. Så djupt att han ännu kunde höra det när han ville. 

   Att människor vid sammankomster ställt sig upp och talat ett främmande språk  som de inte själva begrep, det hörde till vardagsmaten.

   Anders visste också att det då var den Helige Ande som var på besök. Pappa Carl kunde ju själv i möten ställa sig upp, efter det att någon med hög röst sagt något helt obegripligt och tala om på  svenska vad som blivit sagt. Han hade Gåvan som det hette. Men det här med tant Judit var något helt annat.

   Ibland brukade hennes bror komma på besök. Han såg nästan likadan ut som tant Judit fast han hade två mössor på sig. En basker och en svart fårskinnsmössa. Alla i huset visste om när han var där. Ingen sa något. men de skakade på sina huvuden. Två mössor!

  Ja, Anders tyckte så synd om tant Judit fast hon hade så många fina saker i sin sal. Där fanns så många bord och stolar att knappt alla barnen fick plats. Ja, stolar med svarta svarvade ben, en gungstol med grönt skynke och alla tavlor med guldskrift."Herren kommer snart!" stod det på en med glimrande skrift. "Håll lamporna brinnande!" på en annan.

   Många bilder på Jesus med törnekrona på huvudet hade hon också. Han såg verkligen lidande ut stackars Jesus. Nästan lika ledsen som tant Judit. Jesus tittade från tavlan snett uppåt mot taket på tyglampan med de långa fransarna.

   Hon hade det svårt tant Judit! Anders gav henne vid ett tillfälle något fint, något som skulle passa henne.

   Han sökte efter två små platta träbitar lämpliga att spika ihop till ett litet kors. En tom marmeladlåda som han fått av sin mor plockade han sönder. Gavlarna till den blev utmärkt material. Två långa pinnar, två korta. Det kunde räcka till ett kors till hennes bror med de två mössorna också.

   Han klistrade ett bokmärke med en ängel, som vilade sitt huvud på ett moln, över krysset och satte en klump modellera längst ner på korset. Anders hade ingen Jesus att sätta på korset, men ett fotstöd att sätta fötterna på det skulle han ha.

   Tant Judit blev mycket glad över Anders present som hon fick vid nästa barnmöte. Hon  satte genast upp det mitt emellan två oljetrycksjesusar.

- Se, lille Jesus, sa tant Judit, Tänk Anders, att du har tänkt på var han skulle ha sina sargade fötter! Tårarna kom och blötte en slinga av de gråa, stripiga håret.

-Ja, Jesus.

                                                                                                                *

  Några dagar efter det att familjen Frohm flyttat från huset hade tant Judit dukat i sin fina sal och tagit fram alla dricksglas hon hade. Nu skulle Herrens Heliga Nattvard firas. Gästerna som hon trott sig ha bjudit in kom aldrig. Tant Judit hade sen försökt att hoppa ut genom fönstret.

                                                                                                                *

   När någon på Frälsningsarmén talade om Barnavännen var det roligare. Dom hade en sång om honom som Anders blev glad av. Det var ju inte helt omöjligt att få komma dit någon gång fast Anders far inte tyckte det var riktigt bra. Det hände ju att de visade film där ibland. Film med riktiga skådespelare. Det var riktigt tveksamt om Anders skulle få gå dit med sin mor.

-Ja, men Carl, det kan väl ändå inte vara så farligt om det är på Frälsningsarmén!

-Nej. det går inte. Det är ju rörliga bilder och det vet du vad pastor Bergsten sagt om. Det har nyligen varit uppe som ett förslag i styrelsen att våra församlings-medlemmar ska förbjudas att gå på Frälsningsarmén.
-Det var konstigt, sa Lilly Frohm, jag såg fru Bergsten där själv med sina barn.

-Jasså, du har varit där med Anders. Nu kommer det fram! Det vísste jag inte. Du är en riktig ögontjänare du!

-Ja, men Carl, du måste förstå! Något roligt måste väl Elisabeth och Anders ändå få ha.

-Glädje ja, det vet du väl vad det är. Den sanna glädjen i Kristus! Om Jesus hade velat att vi skulle gå på bio så hade Gud uppfunnit det på hans tid. Vi som är frälsta behöver inte se film.

-Carl, nu får det vara nog! Nu går du för långt!

                                                                                                                *

   Först var det en tjock farbror som sopade ihop kattungar med en stor kvast. Alla barn skrattade och skrek av förtjusning och så kom det en annan med en rolig hatt och käpp och stora skor. Det var lika roligt det.

   När filmen var slut och lamporna tänts kom det fram farbröder och tanter i röda kläder. En del hade flaggor och andra spelade på dragspel och gitarrer och så sjöng de:

Barnavännen är din bäste vän.

Halleluja!

Om man tror på honom

blir allting så bra.

Halleluja!

Det var en rolig barnavän. Honom ville alla känna. Men ibland om Anders eller hans syster Elisabeth gjort något som deras mamma inte gillade kunde hon säga:

-Vad tror du Barnavännen i himlen säger nu? Då blev det Barnavännen, på bilden i tamburen igen, som gällde.

                                                                                                                *

   När Anders nu i Branäskvällen tröstat sig med ytterligare 10 marmeladkex kunde han tycka att det kanske var dags att tänka på något annat. Visst fanns det en annan innebörd i ordet ”barnavän”? Varför inte tänka på de vänner han själv haft som barn.

      Bosse t.ex. som alltid satt i sandlådan och grävde med sin röda plåtspade. Han brukade ha pälsrocken på och sin pälsmössa. Även på våren.

   Lite blek och glåmig tittade han på Anders med sina bruna pepparkornsögon. Bosse sa inte mycket, men de tyckte om varandra och fick leka tillsammans inomhus också.

    Bosses mamma såg alltid till att han var varmt klädd och Anders minns att han om vårarna själv redan gick i kortbyxor och trekvartsstrumpor innan Bosse fått av sig pälsen.

-Bosseman, Bosseman, sa hans mamma.

   Anders tyckte att det var egendomligt att hon kallade honom så. La till ett ”man” efter Bosse. Det som Anders kallade honom.

-Du måste vara varmt klädd, Bosseman. Hon log mot sin pojke och han tittade tillbaka och log han också medan han klättrade ner från mammas knä.

   Hemma hos Bosse var allting annorlunda. Det luktade cigarettrök och målarfärg. Hans pappa och mamma satt oftast och målade framför sina stafflier. De verkade vara i en annan värld och svarade inte alltid när Bosse frågade om något.

   Ibland visade de Bosse och hans lekkamrat vad de hade gjort. Det var kossor på gröna ängar och vita sommarmoln på blåa himlar.

    På väggarna hängde fullt med tavlor. Flera av dem hade de gjort själva och Anders tyckte de var fina. Så fortsatte de att måla.

Ibland tog Bosses pappa på sig sin rock och hatt och gick till till sitt arbete på Nya Wermlands Tidningen.

                                                                                                                *

   Olle bodde några kvarter bort. I hans hus fanns det en barnkrubba eller kindergarten som det hette. Där fanns en stor trädgård med fruktträd man kunde klättra i. Olle hade alla sina leksaker inne i badrummet på en hylla. Ett stort fönster därinne vette ut mot trädgården. Ett yvigt träd stod alldeles utanför fönstret. Därunder hade barnen sin sandlåda.

   En härlig vårdag, med mycket sol och med många barn lekande under det vårgröna trädet, fick Olle och Anders för sig att fylla en vattenkanna som stod i badrummet. De öppnade fönstret och lät vattnet strila ut över trädkronan. Det dröjde inte länge förrän ett barn skrek:

-Det regnar fröken! Det regnar!

-Ja, kom in då barn, hördes det helt kort och ett fönster slogs igen.

   Anders och Ollle kiknade av skratt och började hoppa i sängarna och startade ett kuddkrig.

   Olles mamma lagade ofta mat och bjöd på kakor när hon inte arbetade extra i mjölkaffären. Det var särskilt spännande på tisdagarna före påsk. Då kom tisdagsbullar från bageriet i stora träbackar. Det låg vita pappersark över de gräddfyllda läckerheterna.

   Hos skomakar´n fanns det bruna papperspåsar som man kunde fylla med vatten och det gjorde naturligtvis Olle och Anders

   Vid femtiden kom alla jobbarna cyklande. Pojkarna stod beredda med vattenpåsar som de slängde framför någons cykelhjul. Sprang sen in genom den gröna trädgårdsgrinden och jublade.

   En dag hamnade en påse vatten över byxben, skor och pedaler på en förbiåkande. Den som satt på sadeln var Anders pappa. Så var det slut på det roliga.

   Olles pappa var vaktmästare på en stor skola. Han hade en gnällig röst och såg ganska besvärad ut men Anders och Olle tyckte han kunde vara rolig ibland.   

   Kanske var det arbetet med skolan och alla nycklarna, som han inte gillade, som gjorde att han såg så sur ut. Han gick under namnet "Citronen".

                                                                                                *

    Ja, var finns ni nu mina barnvänner, tänkte Anders. Visst var det en del underliga lekar som Anders senare funderat över. Lekar som han inte kände mig hemma i. Eller var det det att man kanske inte blev godkänd om man inte deltog. Anders visste att han hade ofta haft svårt att säga nej.

   En dag tog de en unge från barnkrubban med sig bakom ett träd. De satte pojken på en stubbe och förhörde honom. De riktade sina pistoler, som var några avbrutna pinnar, mot hans ansikte och hotade. Pojken kunde inte sin roll i leken och visste inte vad han skulle svara. Han började gråta. Olle och Anders vågade inte hålla honom längre i förhör. Han sprang iväg högljudt tjutande. Anders kommer ihåg att en otäck kyla innfann sig i magen. Det kändes som om han gjort något orätt.

                                                                                                *

   Två hästar med stor flakvagn utan kusk kom skenande förbi barnkrubbans spjälstaket en dag. De tyckte att händelsen måste firas och framför allt uppmärksammas.

   Olle hade fått en liten rund pappask med små röda knallpulver i. Han hämtade, utan att fråga om lov, en hammare ur sin pappas verktygslåda.

   De satte sig på stentrappan utanför Olles hus och provade några skott. På med hammaren över knallpulvret och så: PANG! Vilken lycka! Barnen i sandlådan tittade upp men Olle och Anders fortsatte.

   För att få effekt och för att verkligen bli uppmärksammade gjorde de upp en plan.

-Du frågar någon som går förbi om dom sett några hästar som gått i sken, sa Olle. Sen klämmer jag till med hammaren och så får vi se.

   Olles pappa blev första offret. Han såg att de tagit hans hammare, men han lät dem hållas.

   Värre var det med den gamla tanten som bodde granne med Olles familj.

-Har tant sett några hästar som gått i sken i dag, frågade Anders samtidigt som Olle smällde av ett skott. Tant Karlsson var blekare än vanligt och tappade både sin äggpåse och sin mjölkkruka på stentrappan. Mjölken rann över trappstegen, tant Karlsson fick sätta sig på bänken och de krossade äggen rann ur papperspåsen. Pojkarna sprang  snabbt därifrån.

   Innan kvällen kom hade Anders och Olle varit inne hos den gamla damen och bett om förlåtelse. De fick var sin karamell och skämdes ännu mer.

                                                                                                *

   Det blev jul och brasan glödde i öppna spisen hemma hos Olle. Bådas föräldrar, som alla tillhörde Saronförsamlingen och som umgicks en hel del, satt nu i soffan och deras ögon tindrade när Olle och Anders sjöng, eller närmast skrålade. Det var alla julsångerna och så alla de andra som de hört i kyrkan.

-"Fröjdas var sinne, julen är inne" vrålade de till sin egen stora förtjusning. De kunde alla utantill.

-Kan ni inte "Det är saligt att samlas i tron", sa Olles pappa.

-Joo, då! De kunde den med och så sjöng de, men gjorde om den lite med tanke på Olles pappas öknamn:

"Det är saligt att samla citron".

   Alla  blev bjudna på apelsiner, nötter och fikon. Julgranen doftade i värmen från stearinljusen och allt var så mycket jul det någonsin kunde bli.

                                                                                                *

   Anders tänkte nu på Jan som hamnade under en lastbil en dag. Jan skulle springa över gatan för att leka med Anders och så hamnade han under bilen. 

   Anders var nog bara fem år då det hände. Han trodde att när en bil bromsar så kommer det ner järnpinnar i marken uppifrån bilen, som gör att den stannar. Så var det med hans lådbil som hans morfar gjort till honom och så var det naturligtvis med alla bilar. Även stora. riktiga.

   Anders ser nu framför sig att Jan ligger där på gatan och tycker sig se att det kommer en järnpinne uppifrån bilen och hamnar rakt i Jans öra. Det blöder också.

   När Anders berättade sedan för mammma Lilly vad som hänt, att bilen bromsat med järnpinnen, sa hon att det nog inte var riktigt så det hela hade gått till, men att pojken blivit överkörd och nu låg på lasarettet.

    Anders visste ju hur det var. Han hade ju själv sett det. Det kom en järnpinne när bilen bromsade och  den gick rakt in i örat. Efter en tid var Jan hemma och de kunde leka igen.

    Anders hade som barn undrat om man kunde få se Barnavännen på riktigt. Inte bara på bild ute i tamburen. Nästan alla i hans omgivning talade om Jesus, Frälsaren eller Barnavännen. Många sa att de hade upplevt honom, men ingen hade egentligen sett honom i verkligheten utom en tant i Saron som sagt på ett väckelsemöte att hon träffat honom i Mariebergsskogen en höstkväll.

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

13.3.13

Jesus kom aldrig!

Del 20

   Anders Frohm väcktes ur sina barnavänsfunderingar av att Gunnar kom hem från affär´n. Han hade träffat den nyinflyttade Harry Östergren. Gunnar blinkade med ena ögat när han sa:

-Han hade Tina med sig och hon hälsade till dig!

                                                                                   *

   Under sina Branäsnätter brukade Anders drömma en allt oftare återkommande dröm. Det gjorde han också natten mellan den 13 och 14 mars 1954. Nästa dag skriver han i sin dagbok:

   ”Jag drömmer ofta att jag befinner mig på en stenig stig i ett torrt och utbränt landskap. Bredvid går en liten mörkhyad pojke som ständigt snubblar och faller omkull. Han är en trogen följeslagare som alltid finns med.    

   Ibland är jag irriterad över att ha honom springande runt benen men på något sätt har jag ansvar för honom. Hur ofta han än ramlar och gråter så tar jag upp och tröstar honom.

  När jag vaknar och kommer ihåg drömmen är jag sorgsen men efter en stund fylls jag av ljus och glädje.”

                                                                *

   Det hade talats länge om att de skulle åka ner till Karlstad för att döpa två nyfrälsta unga systrar från Norra Finnskoga. Någon dopgrav fanns ju inte i det lilla babtistkapellet i Branäs och för att få de som just kommit till tro helt nedsänkta i vatten, och bli riktigt döpta, var det nödvändigt med en femtonmila bilfärd ner till den stora staden.

   Anders hade tagit det som en självklarhet att han skulle få följa med till Karlstad, men som Gunnar sa, så skulle Edit från Sysslebäck följa med och ta hand om de båda flickorna. Det skulle inte finnas plats för fler i den lilla Renaulten.

   Anders var besviken, mycket besviken. Han hade ju varit häruppe nu i över två månader. Han ville komma hem till sin far och mor. Det var ju ändå där, i Karlstad, han var som tryggast. Just nu som allt var ville han absolut inte bli lämnad ensam kvar här. Inte en hel dag och än mindre en natt. Han sa ingenting om det till Gunnar.  

                                                                                                *

   En söndagmorgon gav de sig av. Förmiddagsmötet i Betel var inställt och de skulle hinna tillbaka innan kvällen. Anders hade lite falukorv och potatis att steka upp efter gårdagen. Helgerna fick de ju ofta klara maten själva men någon nöd gick det ju inte på honom.

   Han tog på sig tröja och ytterrock och gick ut till orgeln i den iskalla möteslokalen och försökte spela en stund, men han blev snabbt kall om fingrarna. Han gick in i värmen igen och hittade några årgångar av Evangelisten i bokhyllan. Det var en årlig  återkommande bok med rapporter från ”fältet”, som det hette. En och annan predikan fanns också med. Böckerna hade ett tunt omslag av nästan genomskinligt papper.

   "Jesu andra tillkommelse" av Sigvard Ösmo, stod det på en av sidorna och Anders började läsa. Annars var han mer intresserad av riktiga romaner och noveller. Han hade mycket att ta igen när det gällde svensk skönlitteratur.

   Han ville sluka allt bara han visste att det var bra litteratur. Om vad som var bra litteratur kunde han läsa i All världens berättare, som till och med fanns att köpa i kiosken i Sysslebäck. Han hade redan läst det mesta av Ivar Lo och Wilhelm Moberg och då tyckte han att det som stod i Evangelisten oftast var torftigt skrivet, och det mesta av innehållet kände han ju redan sedan barndomen. Det stod ju förresten redan i Bibeln.

   En evangelist i kapellet i Norra Råda, där Anders varit en kortare tid, hade sagt till Anders, med allvarligt uppsåt, att det var inte Gårdsfarihandlar´n av Ivar Lo Johansson han skulle läsa i första hand.

- Nej, läs Bibeln och all religiös litteratur du kan komma över, hade evengelistbrodern förmanat och spänt sin skarpa blick bakom mycket förstorande glasögon i Anders.

                                                                                                *

   Stycket i Evangelisten l948, om hur snart Jesus skulle komma tillbaka, fängslade Anders. Sigvard Ösmo hade flyt i pennan och sinne för dramatik saknades inte heller. Anders läste och läste och tiden gick, det var ett långt stycke, nästan halva Evangelisten.

   Framemot middagstiden kände Anders sig hungrig. Han värmde på kaffet och tog en knäckebrödssmörgås med apelsinmarmelad.

   Anders förstod av vad Ösmo hade att säga att det bara var frågan om dagar eller timmar innan Herren skulle komma för att hämta hem sin kära brud. Han började fundera på om han verkligen var redo. Om han verkligen var riktigt frälst.

   Mycket av det han ofta tänkte på skulle ju egentligen en riktigt frälst inte få göra. Anders hade ju aldrig t. ex. varit på bio. Ännu mindre på teater, och ändå läste han alla bioannonser och kunde namnen på nästa alla skådespelare. Det kunde ju ändå inte vara riktigt att han som kallade sig frälst, och som dessutom var evangelist skulle intressera sig för sådant dumt. Nej, det var bibeln han skulle läsa.

   Och det sexuella ska vi inte tala om. Hur många fantasier om möten med vackra, nakna kvinnor hade han inte haft. Och detta dagligen. Ja, ibland stundligen. När han riktigt tänkte efter så var frågan om han var frälst över huvud taget.

   Ju mer han läste Sigvard Ösmos predikan desto mer förstod han hur illa det var ställt. Nu var den 1954 och det hade gått sex år sedan Jesus skulle ha kommit tillbaka enligt Ösmo. Jesus hade av någon outgrundlig anledning dröjt. Men skulle han komma tillbaka nu, just nu; så skulle Anders absolut inte få följa med.

   När han fram på eftermiddagen läst färdigt predikan var han han helt klar över detta: Anders var inte riktigt frälst!

                                                                                                *

   Han tog på sig rock och mössa och ville gå en stund neråt byn. Han började redan känna sig ensam, övergiven. Kanske fanns det någon ute trots kylan?

   Han gick förbi grannens köksdörr just som mannen i huset kom ut i skjortärmarna med en cigarett i mungipan. En kväljande doft av matos slog ut genom dörren. Anders hälsade och hörde hur radion stod på för fullt därinne. Det var direktsändning från söndagens backhoppningar. Grannen hade en brun papperspåse i handen och halvsprang bort till nästa hus.

- Det är kallt idag, skrek han bort mot Anders i det han försvann.

   Det rök ur alla skorstenar längs vägen. Anders gick ända tills solen försvann bakom bergets grantoppar och det började skymma. Han hade inte träffat en enda människa, förutom grannen, på hela tiden. Han vände om igen.

                                                                                                *

   Det var skönt att komma in i värmen. Han värmde på maten och åt.

   Nu skulle det inte dröja länge förrän de skulle vara hemma igen, Gunnar, Edit och de två nydöpta systrarna. De skulle kunna vara här redan vid sextiden, om det ville sig väl och det ville Anders verkligen att det skulle göra.

   Han tog fram gitarren och en handskriven bok med sånger. Ackorden stod där ovanför texten noggrant präntade. Han försökte sjunga, men det ville sig inte riktigt.

   Han hade börjat lyssna efter billjud ute på vägen redan nu, men där hördes ingenting förutom ett par skator som kraxade utanför kapellfönstret.

   Anders försökte läsa istället, tog fram en ny bok av Moberg som han ännu inte läst. "Sömnlös", hette den. Han började på första meningen och läste om och om igen utan att fatta vad han läst. Han gick ut i köket, öppnade dörren mot gården och lyssnade men ingen bil hördes.

   Han spelade en stund och testade nya ackord. Han kokade te. Nu borde de verkligen vara här, tänkte han. Nu var klockan åtta. Hade det hänt något?

                                                                                                *

      Så där höll han på under hela kvällen. Orolig som en björn i bur gick han fram och tillbaka. Framemot natten var han verkligt orolig och tänkte att om det hänt dem något så skulle han väl få veta det. Gunnar kunde ju ringa till grannen eller så.  

   Anders gick över till grannen och knackade på. Det dröjde en stund så kom frun och öppnade i en sliten morgonrock och med risigt hår.

- Jag ber verkligen om ursäkt att jag stör så här sent, sa Anders.

- Nja, jag hade just somnat, men det gör ingenting. Jag trodde det var Pär som kom hem. Han sitter väl hos Kalle som vanligt med kortlapparna hela natten.

- Ja, sa Anders, det är så att Gunnar är i Karlstad och skulle vara hemma nu. Han har inte ringt  hit?

- Nej här har ingen ringt sedan mor min ringde i går eftermiddag.

- Ja ursäkta då, sa Anders, och kvinnan gäspade och drog igen dörren efter sig.

   Anders fick lägga på mer ved i spisarna, och så tänkte han att han skulle gå till sängs. Att sova var det naturligtvis inte tal om.

   Ett tag lugnade han sig och tänkte:

Vad kan jag göra här om det hänt dem något. Att de kört av vägen eller krockat med en mötande bil, och förresten, nu hörde han ljudet av en bil som kom nerifrån dalen på andra sidan älven. Det var säkert de som kom. Det skulle dröja en stund innan de kom fram till bron och så hem till kapellet. Han väntade i stark tro att det var dom. Men nej, det kom ingen bil som körde in på gården. Inget ljud av en hostande Renault.

   Nu började hans oro igen. Kunde bilen ha stannat? Satt de ute i skogen och frös ihjäl? Han såg allt detta framför sig. Han vred sig i sängen. Fram och tillbaka. Vände kudden, lyssnade. Flera bilars tjutande däck hördes då och då. Han hade lampan tänd hela tiden.

                                                                                                *

   Nu måste jag ta mig samman, sa Anders, högt för sig själv. Tänka på något trevligt. Eller bara inte låta tankarna komma fram. Försöka medvetet att blockera tankeströmmen.

   Med den föresatsen lyckades han en bra stund, men så var han inne i tankebanorna igen. Utan att veta om det började han fundera på sin far och det där med lägret i Skillingmark.

                                                                                                *

   Anders var nio år och hans föräldrar hade länge talat om ett juniorläger. Att Anders skulle dit och att det skulle bli så trevligt att få bo i tält. Han skulle få träffa så många kamrater och likasinnade.

   Att Anders själv inte ville bli hopföst med en massa okända människor det togs det inte någon notis om. Att gå på ett möte eller så och att sedan få gå hem och vara för sig själv, det tyckte han kunde gå an.

   Nu var det fråga om att i en veckas tid bo i tält tillsammans med okända människor som kanske skulle fråga ut honom hur han hade det med Gud och försöka kladda på hans innersta. Nej, det skulle bli för mycket.

   Anders lät nog sina föräldrar höra detta också, men det var bestämt så och så fick det bli.

-Man måste ut bland andra och lära sig! sa hans far. Anders var bedrövad. Hans ständiga kamp om huruvida han var frälst eller inte gjorde saken ännu värre.

    Anders pappa hade några dagar innan köpt in en knallgrön Opel och det var den  de åkte i.  

   Anders satt i baksätet och funderade på hur han skulle krångla sig ur den här situationen. Han hittade inte någon lösning.

- Jag vet att du ska bo tillsammans med en trevlig predikant, sa pappa.

   Anders blev mer än förtvivlad. Nu skulle han inte kunna värja sig alls för alla frågor. Natt och dag skulle Anders behöva stå till svars. Räckte det inte med hans egna inre tvivel?

   De tre, fyra milen ut till lägerplatsen var Anders mest upptagen av sina tankar och sin ilska. Han var urförbannad, fast det var ett ord som han inte alls vågade använda.

   Han hatade sin far där han satt och körde. Anders mor var mer lyhörd för hans förtvivlan och vände sitt ansikte till honom några gånger. Anders visste, hon kunde inte göra något åt saken. Hade hans far bestämt så var det ingenting att göra.

   Anders såg ingenting av de vackra, slingrande vägarna genom det sommarfagra landskapet. Det vita vackra slottet, där Vita Frun brukade visa sig nattetid, och som han så gärna fantiserade om, glömde han helt bort.

   Hans pappa satt där sammanbiten och stirrade på vägen och hans mor hade tagit på sig minen med de tunga, sorgsna ögonlocken.

   Vägen gick upp i en backe. Det var den sista biten fram till baptistkapellet och lägerplatsen. En vit banderoll var fäst mellan ett par granar. "Välkommen till Sommarlägret", stod det med blå bokstäver.

                                                                                                *

   Nu var de framme och Anders visste varken ut eller in. Han vägrade att stiga ur bilen och fadern såg på honom med sina stålögon. De vågade han inte trotsa.

   Hans föräldrar hälsade på en massa människor. Många av dem var församlingsmedlemmar från sta'n. Eller en bonde som hans far kanske sålt någon bil till nå'ngång.

  En pastor med bibeln under armen kom också fram. Anders stod för sig själv, utanför gruppen. Hans syster Elisabeth hade redan hittat någon att leka med och de var redan på väg bort mot det grå kapellet och masonitkiosken med läsk och godis..

   Anders var orörlig, förstelnad av förödmjukelse. En käck liten lägerpastor i brun basker och runda glasögon kom fram till dem och räckte fram handen med ett tandvisande leende till Anders far.

- Frid broder! Ja, så här ser det ut på vårt kära läger, sa han och alla vände sig om för att titta på raderna av tält som låg runt en öppen plan med en flaggstång i mitten.

-Ja, det ser ju trevligt ut!

   Någon kom fram och påpekade att man inte fick ställa bilar här uppe utan parkering var anvisad nedanför lägerberget. Anders far bad om ursäkt, rodnade och körde genast ner för backen igen. Han drog upp ett stort dammoln som genast blåste in i skogen.

- Under tiden kan vi ju se var vi ska bo, du och jag, sa baskerpastorn. Han vände sig till Anders.

-För det är väl du som  ska vistas här tillsammans med mig? Anders följde motvilligt med sin mor och honom när de letade sig fram bland tälten.

- Här är det! Han visade på ett litet tvåmanstält och han bad Anders krypa in först. På vänstra sidan låg redan hans sovsäck, en necessär och så naturligtvis en bibel. Det var kvalmigt där inne, det luktade fuktigt gräs och tvål och han kröp snart ut igen.

   Anders far hade inte hunnit komma tillbaka och han vädjade till sin mamma  för att få slippa stanna. Hon visade bara sina sorgsna ögonlock och Anders förstod att hon inte kunde göra något.

- Se där har vi ju  din pappa igen, sa Anders blivande tältkamrat. Nu ska vi gå in i kapellet och få oss en kopp kaffe.

-Du kan väl bekanta dig med ungdomarna så länge, sa han till Anders.

   Anders gick sakta nedför lägerbacken och funderade. Där nere låg det stora mötestältet och några höll på att öva med sina instrument och sina sånger. Inte ens musiken, som annars alltid grep tag i honom hjälpte. Ingenting kunde muntra upp honom just nu.

                                                                                                                *

   Han tog ett timotejstrå vid den dammiga vägrenen för att tugga på. Det smakade beskt och Anders kom att tänka på att någon sagt att man kunde få stelkramp om man tuggade på grässtrån. Som om det skulle spela någon roll. Här gällde det att till varje pris rädda sig undan koncentrationslägret och lägerführern.

   Anders gick bort mot parkeringsplatsen och hittade den gröna bilen tillsammans med andra i en skogsglänta. Han kröp in i bilen. Det var varmt och instängt men han lät rutorna vara uppdragna och så låste han alla fyra bildörrarna från insidan.

   Där satt han länge och hade beslutat sig för att han till varje pris skulle följa med hem igen. Hur det än skulle gå skulle han klamra mig fast vid bilen. Ställa sig på kofångaren bak och hålla sig fast i bagageluckans handtag.  Det skulle vara hans sista och enda chans.

   Det dröjde länge innan hans far kom. Nu hade de druckit kaffe och sedan letat efter Anders en bra stund.

   Anders såg när han kom mot bilen. Hur arg han var. Ansiktet med de stålgrå, stora ögonen och de buskiga ögonbrynen rörde sig som på ett vilt djur utanför rutan.

- Öppna dörren, skrek han så det ekade i bilplåten! Öppna, sa jag! Öppna!

Anders satt bara kvar där i sin förtvivlan med sina rödgråtna ögon och vägrade öppna. Anders far blev ännu argare..

- Du får stryk om du inte öppnar, skrek han! Det visste Anders att han skulle få ändå.

-Här har vi letat efter dig i timmar och du bara sitter här. Vi försöker göra allt för dig! Du får komma på läger och allting och så gör du så här!

- Ja, men jag vill inte! Jag vill åka hem, grät Anders.

- Du ska stanna här om det så är det sista jag säger, skrek vilddjuret utanför bilrutan. Hans pappa var så arg nu att Anders inte vågade annat än att öppna.

   Han slet ut Anders ur bilen. Han tjöt och skrek. Om han fick stryk eller inte minns han inte nu. Det hade inte någon betydelse vilket. Han var ändå så förkrossad och förödmjukad som någonsin en människa kan bli.

   Anders minns bara att hans mor och sin syster raskt kom in i bilen och att de alla åkte iväg. Hans sista hopp, en grön bil på väg hem, försvann i ett dammoln. Anders var lämnad ensam kvar.

                                                                                                *

   På något sätt, tänkte han nu  där han låg klarvaken på sängen i sin ensamhet, måste jag ju ändå ha genomlidit lägerveckan med alla dess möten, aftonböner och bibelstunder.

  Han mindes nu att han kände sig tvungen att gå och be människor om ursäkt för vad han eventuellt sagt eller tänkt. Han vart osäker på om det var lögn eller sanning. Till slut blandade han ihop tanke och verklighet.

- Förlåt att jag tänkt att göra tant illa i dag! Vill tant förlåta mig?

   Han kom plötsligt på att han också fick en tvångstanke om att han hade önskat någons död. Hade han tänkt att döda någon eller hade han inte tänkt att han tänkt göra det? Till slut visste han inte vilket. Det var som en termostat som slog på och av hela tiden. Om han nu tänkt det, vem skulle då kunna förlåta honon? Gud? Kanske, kanske inte. kanske?

   Toalettfrågan hade lägerledningen löst på ett enkelt och "naturligt" sätt. En smal björkstam lagd över två trädklykor fick tjänstgöra som sits. Anders ville inte förarga sin mamma med för mycket tvätt och därför torkade han sig länge och väl medan han bad till Gud att ingenting skulle bli kvar i byxorna.  Pappershögen växte under honom. Det gällde även här att vara så ren och helgad som möjligt för att få förbli ett Guds barn.

   Anders måste trots allt ha sovit i tältet tillsammans med den leende pastorn och han minns nu att han egentligen inte var så farlig. Kanske förstod han att Anders längtade hem. Han pratade inte så mycket om Jesus heller. Kanske hade han haft nog med bibelstudier och möten under dagarna. Han var säkert trött.

   När Anders kommit hem från lägret hittade hans syter Elisabeth honom ofta bland rockar och kappor i garderoben, i hallen. Anders stod där för sig själv och rabblade:

-Kanske, kanske inte! Kanske, kanske inte! Kanske...

                                                                                        *

Tänk om jag nu kunde sova en stund, tänkte Anders. Det kliade i håret och han rev dig. Om jag nu bara vågar somna!

© Mats Paulson

Fortsättning följer!

22.2.15

Jesus kom aldrig!

Del 21  

 Var det ändå fel att anklaga sina föräldrar, tänkte han nu. Var det verkligen sannt allt det där med hans far och lägret? Hade det gått till på det sätt som han nyss gått igenom i sina tankar. Hade han varit orättvis mot sina föräldrar? Var det därför som han kanske nu fått sitt straff och inte fått följa med till himlen. Om det nu var så?

   Anders hejdade sig. Nu var han på väg in igen i samma ovisshet och förtvivlan som den gången på lägret. Kanske, kanske inte!

   Han måste skärpa sig men han kunde ju ändå inte ljuga för sig själv. Han kände ju den obehagliga känslan i magen och över bröstet så snart han tänkte på det.

   Visst hade all detta hänt. Visst hatade han sin far för det han gjort, för hans brutalitet. Det kunde inte förnekas. Men ändå, hade de inte gjort allt för honom, trots allt?

    Hur hade de det just nu? Hade de blivit upplyfta på skyarna på väg till den gyllene staden ovan molnen? Hade det hörts ett larm, som ett brandlarm eller så, som bara de frälsta skulle kunna höra? För Gud var ju ingenting omöjligt, det visste han.

   Hur skulle de annars veta att de skulle gå ut ur sina hus för att sedan transporteras upp i luften. Hade Jesus möjligen en frälsningsmagnet som drog alla de trogna uppåt?  Hade de ståt därute vid det svarta trappräcket och väntat? Hade de haft vinterkläder på sig nu i kylan eller blev de uppvärmda ändå, av rena hänförelsen.

                                                                                                *

   Hade pappa haft sin grå hatt med uppvikta brätten på sig. Den hatter som Anders en gång provat framför spegeln i hallen. Han hade glömt att han haft den på sig och hade cyklat ut till sina lekkamrater och de hade skrattat åt honom. Så pinsamt! Han kände att det hettade i ansiktet när han tänkte på det.

   Hade pappa Carl haft trenchcoaten på sig och handskarna? Och mamma, hade hon haft nya, svarta vinterkappan och rävboan som ständigt låg på lur runt halsen. Den hade Anders i allafall inte provat och gått ut med.

   Var Jesus någon sorts Stålmannen eller Kapten Marvels som bara kunde samla ihop alla de han ville på ett stort flak och fara iväg med dem. I bibeln stod det talas om de 144 000 som skulle bli räddade. Om det var så måste de ju vara verkligt handplockade eftersom enbart Sverige hade 8 millioner innevånare. Det var väl inte bara svenkar bland de utvalda? Någon nytta måste väl missionärerna ha gjort i Kina och Kongo. Hur som helst, ett mirakel måste det vara.

   Hur var det nu med King, pappas fina stövare. Skällde han nu därute i hundgården, hungrig och övergiven. Nej han fick nog vara inne i natt, så kallt som det är ute. Han sköt nog den tomma matskålen framför sig över korkmattan i köket och försökte slicka i den om det nu skulle finnas några rester. Inte brydde sig Jesus om hundar heller, eller gjorde han det?

   Vad skulle då hända med deras hem? Skulle han få dela det med sina tre syskon? Om nu de, som han, fått stanna kvar här nere. Eller var de också lyfta på skyarna? Då stod han ju ensam med hela hemmet.

   Han tänkte på det polerade mahognypianot med sin svarta sidenschal och med den gamla fotogenlampan på. Motivet som var målat på det vita kruset. Det stora vida landskapet med de blånande bergen, den ensamme vandraren med sin långa stav.  

   De små tavlorna på väggen, bakom pianot, föreställande Mozart, Bethoven och Brahms. Han såg det här farmför sig belyst av solnedgångsljuset från fönstret i väster.

                                                                                                *

   Pianot där han så många gånger satt sig efter skolan och spelat. Spelat det han själv ville och hade hittat på.

   Spelfröken hade varit förtvivlad över hans totala ointresse för läxorna. Hon hade uttryckt det så till Anders mor.

   I själva verket var det så enkelt. Han ville ge någonting, göra en melodi som han kunde upprepa och njuta av när han ville. Precis som en sak man hade gjort. Som en teckning eller en täljd trägubbe. Den känslan var starkare än den att lära sig att upprepa det någon annan redan hade gjort. Visst tyckte han om att lyssna på mästarnas musik.

   Han var den som att på första bänk så snart som Orkesterföreningen hade en konsert . Han var säkert den enda 13-åring som satt bland alla gamla tanter och farbröder i publiken. Så visst fanns det intresse för den musiken. Men att lära sig att framföra den, det var ett omöjligt företag. Alltför svårt och krångligt. Nej, allt skulle ske nu omedelbart. Just när känslan och lusten kom till.

   När den unge pianisten Hans Leygraf satte sig vid flygeln för att spela en Mozartsk pianokonsert var det som i en annan, upphöjd värld. Han lyfte händerna över klaviaturen, skakade sitt sköna huvud så att det stora svarta håret rörde sig bakåt. Så började hans långa smala fingrar fara över tangenterna. Mozart!

    Det var annorlunda för spelfröken Andersson som hade exem och måste ha sina fingrar inlindade i salvindränkta gasbindor. När hon skulle spela upp för Anders hur läxan skulle låta, fick hon ta av dem.

-Om du inte lär dig spelläxorna så är det inte nån idé att vi betalar före´t, hade hans pappa sagt. Vad hjälpte det, Anders fortsatte tälja melodier.

                                                                                                                *

   Anders lyckades slumra till en kort stund. Han vaknade av att det small till som ett gevärsskott. Han satte sig raklång upp i sängen och kunde konstatera att det kom från kakelugnen. Det smälde till ordentligt ännu en gång från ett stycke granved.

   Han funderade nu på om farbror Blomé skulle vara en av de 144 000 på flaket upp till Härligheten. Han tyckte att han såg honom på kanten ut mot rymden med sin stora mage och sin Bibel under armen.

Anders tänkte nu på hur han som tioåring kom gående grusgången upp till familjens hus på Höökssgatan. Hans syster Elisabeth dök upp med en kompis bakom en vinbärsbuske. 

-Farbror Blomé har kommit, sa hon. Gå inte in! Jag tänker då inte göra det! Jag ska leka med Anna.

-Då går jag ut i Mariebergsskogen så länge, sa Anders och vände om.

    De hade varit med förr, Anders syster och han. När farbror Blomé kom var det säkrast att lägga benen på ryggen.

   Farbror Blomé hade lanthandel i ett litet samhälle utanför sta´n, vid en å. Förr hade det varit trevligt att följa med dit. På våren sam snattrande änder i den gröna vassen och de kunde bli bjudna på någon karamell i handelsboden där det fanns allt. Tant Blomé bjöd på läsk och kanske fick de också glass.

   En disk med djupfrysta varor fanns. En verklig nymodighet. I taket hängde stövlar, plåthinkar, rep och fiskemjärdar. Ja, allt som skulle finnas i en riktig lanthandel. En köttdisk med korv, rökt skinka och leverpastej. Ett glasskåp för goda ostar och givetvis en silltunna bakom disken.

   Farbror Blomé själv var mörkhårig, liten och tjock. Han talade alltid om att banta och luktade lök. Förmodligen var han från Norrland eftersom han ofta talade om surströmming och det oöverträffade tunnbrödet. Det skulle vara smör, rå lök, kokt potatis på och så surströmming förstås. Det gjorde inte något om de hade smör på nå´n gång, fast då fick man gå några kilometer extra efter måltiden.

   Man var också tvungen att läsa bibeln varje dag. Helst så ofta som möjligt så att man blev så helgad som möjligt. Gärna ett par kapitel efter maten och helst ett par versar efter kaffet.

                                                                                                *

   Alla i farbror Blomés närhet borde göra likadant, annars var han inte nöjd. Det förstod man: Banta och läsa bibeln. Det var vad som gällde. Farbror Blomé måste alltid göra allt detta.

   På något sätt hade Anders känt att han helst borde göra och tycka som han. Han var ju trots allt föräldrarnas vän.

  Ibland kom han hem till familjen med sina surströmmingsburkar. Anders och hans syskon hade fått lära sig att alla skulle sitta kvar vid bordet tills alla var färdiga, men det gjorde inte farbror Blomé. Hade han väl fått i sig några tuggor av surströmmingen, löken och tunnbrödet for han upp från stolen och tog några oroliga steg. Hämtade Bibeln och läste och förklarade sedan texten.

   Så  en dag blev det värre. Farbror Blomé började ta till hotelser för att få det hela verkligt effektivt.

- För att få komma in i himlen måste man vara riktigt frälst. Och för att vara det  måste man vara döpt i den helige Ande, sa farbror Blomé.                 

    Anders mamma hade sagt att andedopet kom till den troende som en gåva. Något som man fick fritt och för intet. Men det måste inte vara som i Bibeln på den första pingstdagen då apostlarna gick omkring med fladdrande eldtungor över sina huvuden. Man kunde också bara helt plötsligt börja tala ett främmande språk. Ett språk, som man själv inte hade lärt sig, men som Anden ingav en att tala. Förresten man kanske inte ens talade. Någon kunde t.ex. få en syn. Se Jesus eller så, livs levande. Någon kanske bara skrek rakt ut och var salig: Halleluja, Jesus! Jeesuuusss!

    Farbror Blomé slog i sin svartpärmade mjukbibel och läste.

-Det står i Uppenbarelseboken, sa han med hög röst. Anders och Elisabeth satt och vred sig på stolarna men var som fastskruvade.

                                                                                                *

   Anders tänkte där han låg i sin sömnlöshet att det var samma sak då som nu. Den stora frågan gällde: Skulle han duga? Han hade då ännu inte fått Gåvan och den måste han ju ha för att få vara med. Det räckte inte med att bara vara ett Guds barn. Andedopet måste till. Helt klart. Han hade ännu en gång kännt hur det snurrade till i huvudet och den där otäcka känslan i magen. Här gällde det att bli andedöpt så fort som möjligt. Bara inte bli lämnad ensam kvar.

                                                                                                *

    Nu läste farbror Blomé Paulus och talade om alla de andra andliga gåvorna. I brevet till korintierna stod det om kärleken, att den fördrog allt och att den var störst. Men störst av allt är kärleken, stod det.

   Den kunde förlåta allt. Kunde den då förlåta att man inte var andedöpt? Kunde man duga ändå? Men Kärleken var ju också en gåva liksom andedopet, sa farbror Blomé.

   Hur skulle man kunna tilltvinga sig en gåva, tänkte Anders? Den var ju villkoret för att man skulle bli accepterad. Han fick inte det hela att gå ihop.

   Anders frågade sin mor om saken efter det att farbror Blomé åkt hem men hon kunde inte ge något svar.

-Du får fråga Blomé nästa gång han kommer hit, sa hon. Du kan ju fråga pappa annars! Det skulle Anders aldrig göra.

                                                                                                *

   Anders tänkte på andra, icke frälsta som kom hem till familjen. Hans föräldrar såg ut att tycka om dom också.

 Han tänkte på tant Anne som upprymd och varm kom in i stora rummet och satte sig vid pianot  och spelade wienervalser och schlagers. Och tänk när morbror Sven kom hem och tände en cigarett och fimpade i det fina saltkaret av kristall som var framsatt som askkopp.

   Annorlunda rytmer och melodier svepte runt bland missionärstrofeér och jesustavlor. En hemlig, doftande rökslinga dröjde länge kvar över biblar och sångböcker.Världens barn hade också sin glädje det var helt klart. Men ingen glädje skulle gå upp mot den som den kände som var frälst. det hade både mamma och pappa sagt. Den var mycket förmer.

   ”När världens glädje sin ände tar, har vi det bästa vinet kvar”, sjöng sångarna i Strängmusiken.

   Anders hade påpekat för sin far att Jesus drack vin och att det ju var synd att dricka vin. Svaret blev att det var vin utan alkohol som Jesus drack.

   Så´nt som man får vid Brödsbrytelsen i Saron. Som de smakade som samlats vid Herrens bord och som aldrig ljög eller for med osanning, tänkte Anders

                                                                                                *

   Efter det här med farbror Blomé kom en ny period då Anders gick och bad folk om förlåtelse för att han sagt en osanning. Om solen sken t.ex. och Anders sa till någon tant:

-Det är vackert väder i dag! Om något moln visat sig på himlen strax efteråt,

så måste Anders gå tillbaka och be om förlåtelse

-Förlåt att jag sa att det är vackert väder. Nu är det molnigt och jag har talat osanning. Den tilltalade tanten mötte Anders med en helt oförstående och förvirrad blick.Underligt att inte hon som var med i församlingen och på den rätta sidan inte kunde förstå detta Anders sanningsproblem.

   Gud nåde den som inte talade sanning. Att saker och ting förändrades med tidens gång, att en klar himmel så småningom övergick till att bli mulen, upplevde Anders till sist som att det berodde på honom själv och på hans tankar. Allt var nu åter som tiden på lägret i Skillingmark.

                                                                                                *

   När det var något möte i Saron på Götgatan kunde Anders gå omkring bland farbröderna och tanterna och rätta till saker och ting som han sagt någon minut tidigare. Anders var tvungen att tillrättalägga sina ord. Tala sanning!

-Hur mår du då lille vän, säger den vänliga tant Strid.

-Jo tack, det är ganska bra. Hur mår tant själv? När Anders sagt det och svarat på hur han mår, måste han känna efter. Mådde Anders så bra egentligen? Var han sanningsenlig nu? Mådde han inte lite illa i alla fall? Då hade han alltså ljugit för tant Strid!

  Nu mådde Anders verkligen illa av att han ljugit. Skulle han gå ut på toaletten och kräkas först eller skulle han be tant Strid om förlåtelse? Och tänk om någon predikant skulle komma fram efter mötet  och ställa frågan:

-Hur har du det med Gud? Är du frälst? Skulle Anders då svara ja och inte ha gjort upp om lögnen med tant Strid så hade han ju farit med osanning två gånger. Anders hade ljugit både för tanten och predikanten.

                                                                                                *

   I Mariebergskogen dit Anders hade rymt undan farbror Blomé var det vår och fåglarna sjöng underbart och dessutom alldeles av sig själva. Ingen som kontrollerade deras sånger och läten. Gud hade givit naturen fri medan människan fick gå där med sina tvivel och problem.

   Det kändes befriande att gå där på stigarna och upptäcka små bäckar med friskt, rinnande vatten. Anders hade varit borta hela eftermiddagen och började känna sig hungrig och hoppades att farbror Blomé skulle ha hunnit att ge sig av. Anders syster syntes inte till ute i trädgården. Förmodligen var hon redan inne så vägen var säkert fri.

                                                                                                                *

   Farbror Blomé var kvar och satt som vanligt med bibeln i handen vid kaffebordet i stora rummet. Elisabeth satt fastlåst vid bordet och såg menande på Anders när han kom in.

-Amen, sa farbror Blomé, la´ ifrån sig sitt kära slagträ och knäppte händerna.

-Käre Gud, välsigna detta hem och dessa vänner. Välsigna också barnen! Må de också få uppleva frälsning och undfå den helige andes gåva. Han vände ansiktet upp mot taket och såg lidande ut.

  Anders hade redan blivit upptäckt och kunde inte backa ut genom dörren som han tänkt. Hans far såg på honom. De andra blundade och satt med böjt huvud och knäppta händer. Pappa Carl hade just det uttrycket i sin blick som man gjorde klokast i att lyda. Anders var fast.

- Amen, sa farbror Blomé.

   Det slogs i mera kaffe och de andra gästerna började prata. Nu gällde det "de yttersta tingen" och vad som fanns att dryfta om tecken i tiden. Bibeln slogs upp igen och farbror Blomé kom med nya citat. Där fanns svar på allt, bara man kunde tyda det och det kunde han.

                                                                                                *

   Judarnas återkomst till Palestina var ett både aktuellt och populärt ämne. Det fanns beskrivet på flera ställen i Skriften och allt tycktes som utstakat.

  Efter ytterligare böner och läsningar och en extra påtår började det äntligen dra ihop sig. Söndagen var till ända. En ny arbetsvecka skulle börja då Carl åter skulle sälja sina bilar. Farbror Blomé skulle stå i sin lanthandel och dofta lök och Anders och Elisabeth skulle till gå skolan. Farbror Blomé reste på sig och sa:

-Jasså, där har vi dig Anders! Var har du hållit hus hela da´n? Vi har haft så trevligt här. Studerat Bibeln har vi gjort. Han lyfte den svarta boken upp i luften för att understryka.

-Vi  hoppas att du snart ska undfå Gåvan från ovan! Andedopet ser du, det ger liv och frälsning. Och en sak till: Man bör gå med i församlingen för att vara en verkligt kristen. Då är man verkligt frälst! Halleluja!

   Farbror Blomé hade inte behövt säga mer den här stunden.

   Alltså var det ännu en sak Anders måste göra. Han måste gå med i församlingen för att få följa med till den eviga staden. Det var i alla fall något som Anders kunde påverka själv. Det var värre med andedopets Gåva som han absolut måste få.

Fortsättning följer!

Del 22.

Sista delen!

 Anders försökte läsa i Evangelisten l948 igen, och plötsligt stod det helt klart när han åter läste Sigvard Ösmos predikan: Jesus hade kommit tillbaka. De i bilen hade naturligtvis fått följa med upp på skyarna när Jesus hade kommit. De var ju alla frälsta. Sven var det ingen tvekan om och Edit som nästan alltid satt med slutna ögon och bad. Och Finnskogaflickorna då?  Ja, de var ju nydöpta så där var det väl ingen tvekan. Det var helt klart: Jesus hade kommit tillbaka och Anders hade blivit lämnad ensam kvar.

   Han kände som ett slag rakt in i magen och det pulserade ut i alla nerver i armar och ben. Han blev yr i huvudet och det var tur att han låg ner i sängen, annars hade han ramlat omkull. Ja, så var det naturligtvis. Han tänkte på sina föräldrar långt borta. Naturligtvis hade de fått följa med.

   Han tänkte att han skulle kunna gå in till grannen och ringa hem, men klockan hade hunnit bli fyra, så det var uteslutet. Att de inte hade fått följa med till himmelen det förstod han. De rökte båda två och drack en del. Nej, de låg väl bara där och sov. Pär sov ruset av sig.

                                                                                                                *

    Anders tog på sig rock och mössa igen och gick ut i den kalla natten. Månen lyste i den klara luften. Gick en bit neråt byn. Röken stod rakt upp ur skorstenarna på flera håll. Han försökte tänka ut i vilka hus det bodde frälsta människor. Jo, nu visste han!

   Sara Högberg var det ingen tvekan om. Om någon var räddad och frälst så var det hon. Hon kom på alla mötena och satt där på samma bänk med sin rulle i nacke. Han behövde bara gå ett litet stycke till för att se hennes stuga vid skogskanten. Hade Jesus verkligen kommit tillbaka och tagit med sig Sara Högberg så skulle det ju inte ryka i hennes skorsten. Då hade hon eldat färdigt för sin del. Skulle det ryka eller inte?

   Anders blev stel av skräck när han såg stugan därborta. Det var mörkt i alla fönster och ingen rökpelare steg upp mot den stjärnklara natten. Månen stirrade kall. Den log inte ens.

                                                                                                *

   Han kom in i sitt kök igen. Han måste ha varit ute en timme.Klockan inne i möteslokalen slog fem. Vad skulle han göra nu? Kunde det verkligen vara så illa som han först trott. Vad det inte bara inbillning alltihop?

   Bara han kunde fråga någon, bara prata med någon som lyssnade. Han hade säkert fel. De hade inte kunnat komma hem. Den där gamla bilen hade de inte få igång nere i Karlstad. Det var ju hur kallt som helst. Han gick till fönstret och såg termometern stå på minus trettiotvå grader. De hade helst enkelt inte fått igång skrothögen.

   Anders hade svårt att hålla sig vaken nu, trots sin oro. Han försökte hålla ögonen öppna men det gick sämre och sämre. Han la sig ner och somnade av utmattning.

   När han vaknade var det redan ljust ute. Han var fortfarande ensam. Vad det ändå inte så att Jesus hade kommit?

                                                                                                *

   Anders tog på sig och gick neråt bron. En som han visste var genomfrälst så var det Ivar Dahlstedt. En vit ymnig rök stod ur skorstenen när Anders kom fram och ringde på. Ivar öppnade.

- Jasså, vad kan en sådan här ung man vilja så här tidigt, sa Ivar vänligt och blinkade som han brukade? Är det för kallt att gå till skogs idag, va? Han skrattade. Kom in, kom in. Det är kallt ute. Just som Anders kom in i hallen ringde telefonen och Gudrun Dahlstedt gick för att svara.

- Jaha, ja han är faktiskt här. Jasså, jaha, det ska jag säga.

Så la hon på luren.

- Ja, det var Gunnar som ringde från Karlstad och sa att bilen gått sönder och att de skulle komma hem fram på eftermiddagen. De hade fått reparerat. Han bad oss åka bort till dig och säga det, men det behövs ju inte nu.

   Anders var glad att allt var som vanligt. Han kunde andas ut. Oron släppte taget. Jesus kom aldrig till Branäs.Gud ske lov!

   Gudrun och den trygga Ivar stod framför honom och Gudrun sa:

- Kom ut i köket, Anders, så ska du få lite kaffe. Jag har just bakat hallongrottor.

                                                                                                *

    Våren kom och det började töa på allvar i skogarna längs Klarälvsdalen. Det var dags för Anders att bryta upp. Han hade sjungit, spelat, predikat och dessutom slitit i skogen. Allt till Herrens ära. Några pengar hade han inte tjänat, men han hade ju tjänat Missionen.

   Gunnar körde Anders till bussen i den nyreparerade Renaulten. Nu hostade den inte längre. Innan Anders steg upp på den gula, brummande dieselbussen vid Branäsbron tog Gunnar upp plånboken och sa:

- Du ska få tillbaka de där 35 kronorna som du la ut för barkspaden!

SLUT

© Mats Paulson

• Startsida
• Jesus kom aldrig

Mats Paulsons blogg

mats.paulson@swipnet.se